Christina

9 augusti 2007 08:23

God morgon vännen, hoppas att du får en skön dag idag
Kram på dig

maria

9 augusti 2007 08:27

sockertopp: Tack och godmorgon på dig, jag önskar dig detsamma...

Kram på dig!

Persilja

9 augusti 2007 09:41

En tonårsförälders viktigaste uppgift är att bjuda motstånd till sitt stångandes barn. Får barnet inte det motståndet sviker man sitt barn. De orden (tolkade ur minnet av mig-alltså inte ordagrant) står i en bok som heter "Tonåringar-pest och pina" (typ...) och det känns bra att veta att man gör rätt som nappar på deras provokationer. Det är det de vill och BEHÖVER: Så du gör ett toppenjobb!

Det där med bilderna lät ju fasligt spännande. Synd att det inte syns i datorn. Vad läskigt! Och att maken kunde se samma sak!!! Fascinerande. Ett budskap tänker jag...
Vad fint det blivit i badrummet!!!!!!!

maria

9 augusti 2007 09:47

Persilja: Jag håller med så... Det som är problemet nu är ju att sen han bestämt att han ska flytta ifrån oss så beter han sig som pest och när vi bjuder motstånd så kommer han med så mycket anklagelser till höger och vänster och han är nu myndig... Det kör han en del med faktiskt... Samtidigt så vet vi ju allihop att vi har bara cirkus en vecka kvar med varandra och det känns tungt för mig, jag skulle vilja ha ljusare minnen av den veckan faktiskt... Tack Persilja! Jag förstår, man behöver lite bokligt stöd i att man gör rätt i mellan åt som mamma....

Visst var det spännande med bilderna, ångrar så att jag tog bort bilden ur kameran när jag laddade över dem till datorn...

trollpackan

9 augusti 2007 09:58

Hoppas att du får en bra dag trots farhågor om otrevligheter! Inte säkert att det blir ngt av det, ibland känner man ju saker som man tror ska inträffa...ens egen föreställning av hur det kommer att bli...om du förstår? Kram på dig!

Elisabeth

9 augusti 2007 10:04

God morgon min vän..! Igår var en dag i rörans tecken.. både för dig och mig tydligen..!

Men du har det lite tufft med sonen, ser jag! Hans separationsångest blir din att bära, och det måste krävas en stor fast hand och en väldigt mjuk kind för att balansera detta..! Måste vara så så tufft..!!

Badrummet..ja, du vet ju att jag tycker, att du kommer att få snyggaste badrummet nedanför Sundsvall...typ! (Jag är så avis.. lite iallafall!)

Ha det gott.. min vän med tusen järn i elden, ständig yrsel och huvudvärk.. och en trulig tonårsson hemma...!! Puh!!

Många kramar..

maria

9 augusti 2007 10:10

trollpackan: Jag förstår men det började redan igår kväll och jag skulle så gärna vilja att dessa sista dagar han bor hemma skulle vara mer ljusa än en massa anklagelser till höger och vänster... Ska inte ta ut något i förskott, jag lovar... Kram på dig och jag hoppas du får en bra dag...

gulligagumman

9 augusti 2007 10:22

Gomorron! Jag hoppas att du oxå får en bra förmiddag och att det inte blir för jobbigt med sonen.

maria

9 augusti 2007 10:22

Elisabeth: Ja, det var nog en del röra för både dig och mig igår... Det kommer nog att vara lite rörigt här ett tag nu... Tror jag... Jag kan ju inte låta honom beskylla oss för allt mellan himmel och jord, så är det bara... Vi mammor har ändå allt för lätt att lägga skuld på oss...

Håll nu tummarna för att vi finner ett badkar som maken och jag kan enas om och att den här rörmokaren dyker upp nästa vecka...

Ha en riktigt bra dag vännen min!!!

Kramar på dig!

maria

9 augusti 2007 10:24

gulligagumman: Så n är du vaken, jag tassade in för en stund sen men då tror jag att du sov fortfarande...*ler* Tack ska du ha, jag hoppas på en bra förmiddag och att sonen tänker efter lite...

baxter

9 augusti 2007 10:27

Hej Maria !

Jag förstår att det är jobbigt med dispyten me sonen nu när han ska flytta. Men kanske det beteendet har att göra med frigörelse fortfarande (vet inte exakt hur gammal han är). Barn kan ju tro att de har full nyttjanderätt över sina föräldrar och de kan ju ha en massa synpunkter på vad de bör respektera som föräldrarnas eget liv. Men förhoppningsvis så innebär flytten såsmåningom att även han förstår och accepterar andra och nya spelregler.

Hoppas och tror att det blir bra för er alla. Ha det så bra !!

maria

9 augusti 2007 10:36

Hej baxter! Visst har du rätt och visst har det med mycket saker att göra...

Jag blev sjuk, vi var tvungna att flytta för att underlätta, han är 19 år och fick lämna allt som man när man är 19 tycker är viktigt (läs kompisar)...

Nu blir det väl lite tungt ett tag men mig skrämmer han inte bort så lätt för jag minns fortfarande alldeles klart de första livstecken han gav ifrån sig och första mötet med honom så... Jag hänger i som en blodigel... En sak är att separera ut ifrån varandra en annan att försöka bli osams så att man tycker sig ha skäl... Det är det sistnämnda jag inte går med på...

Det kommer nog att gå bra, till slut... Ha det så gott!!!

Christina

9 augusti 2007 10:49

Persilja skriver det så bra och du vet ju redan vad jag tycker haha! Det är just energin som ska till, att orka härda ut och stå upp och emot. Att kärleksfullt bygga det staket inom vilka ramar de får lov att röra sig.

maria

9 augusti 2007 10:55

Christina: Så sant! Även när han inte längre bor här så kommer jag inte att låta honom göra så... Jag kommer alltid bjuda på motstånd för att han ska växa....

Tant Tagg

9 augusti 2007 11:10

Hmm....
Jodå, tonårsföräldrars största uppgift är att möta motstånd till stångande tonåringar, som Persilja skriver......frigörelseprocesser....att bli vuxen......men.
Äldste sonen flyttar ju till sin pappa som han kanske inte har de mest nära relationerna till, om jag förstått det rätt! Och inte helt av fri vilja heller, utan av praktiska skäl. Kamrater, utbildningsmöjligheter o.s.v Dessutom var han inte helt förtjust i er flytt till den nya orten p.g.a kompisar och hans eget sociala nätverk, eller har jag missförstått? Men det är inte att frigöra sig. Det är inte heller vanlig tonårsuppgörelse med mamma. Det är inte att göra upp med barndomen och klippa med den för att ta första steget ut i vuxenlivet. Det är att göra ett val i sitt liv och välja mellan två svåra saker och välja det minst svåra. Och det gör ju ont. Att bli vuxen gör ont för alla tonåringar, men här gör det extra ont.
Han har det antagligen det inte så lätt för närvarande. Jag håller med dig om att det är lättare att skiljas från något man tycker är skit och sedan se till att det blir lättare genom att göra det dåligt. Visst vill man som förälder att en flytt från boet ska kännas bra och vara trevlig för alla inblandade. Det ska kunna vara positivt. Och om det inte är odelat possitivt för den som flyttar, kan ju extra tonårsaktigt uppträdande vara ett uttryck. Att handskas med det är nog svårt att finna ett standardrecept för. Jag är ingen curlingmamma, jag brukar förorda hårda tag :-), men jag tycker att man ska ha en stor förståelse för att det är mycket svårare att växa upp idag än när jag själv gick ut i vuxenlivet. Många unga vill stanna kvar i barndomen mycket längre än vad samhället kräver. Barn blir tonåringar idag, mycket tidigare än vad jag blev. Jag säger inte att det var bättre förr, men det var annorlunda. Och tonåringarna längtar tillbaka till barndomen som de lämnade tidigt. Gymnasieflickorna som flyttar hemmifrån till gymnasieorten och i ett slag blir jättevuxna, deppar ihop och går till kuratorn och gråter och det kommer fram att de längtar hem till mamma t.ex Samtidigt är framtiden för unga människor oviss och osäker. Min egen dotter hade noja för sin egen framtid när hon skulle sluta gymnasiet. Livet skulle stakas ut då, men vad visste hon? Framtidspaniken spreds bland kamraterna och alla pluggade för hårt. Ingen visste vad de ville bli när de blev stora. Unga människor idag är mycket vilsna. Framtiden är absolut inte förutsägbar som på min tid. Eller öppen och sorgfri, som den också var då.

maria

9 augusti 2007 11:43

Tant Tagg: Så lång kommentar..... Jag måste tacka Tant Tagg för det för jag ser ju att du har det på plats...

För det första så har du alla bitarna på plats och det är ju därför det känns så tungt för mig för att sonen har funnits hos mig hela sitt liv och på något sätt "orsakar" jag allt detta fast jag inte gör det... Svamligt, men jag har inte kunnat rå över förutsättningarna... Jag ville ju finnas för honom precis som jag alltid har gjort och varit med i vuxenblivandet och utseparationen... Jag förstår oxå att detta gör min gosse mycket ont och det gör mig mycket ont och snart gråter jag IGEN...

Det är inte ett lätt beslut för honom och det kommer inte att vara lätt för honom hos pappan men han kommer att ha de möjligheter han vill ha och det önskar jag honom... Jag önskar oxå att han en dag ska förstå att vi inte gjorde allt detta mot honom utan för hela familjen var vi tvungna att fatta beslut.

Det är inte så lätt och okomplicerat som det ofta kan låta utan det är mer som Tant Tagg säger, mycket svårt... Jag kan se och förstå men jag kan inte lägga mig som ett skadat djur och bara ta emot, vilket ju oxå jag har en bakgrund i med sonens pappa... Jag måste stå på fast mark och visa förståelse men oxå att visa att livet inte alltid är något vi rår över såsom vi önskar...

Jag kan känna som jag skriver i nästa inlägg att kanske det kan vara skönt för mig att få vara den som bryr mig om, hälsar på, visar att jag tycker om, vill veta, vill... Visa att han blir inte av med mig för att han flyttar, visa att vi alltid kommer att finnas för honom ändå... Samtidigt är det svårt att balansera i nu med beskyllningar och hårdhet, då får jag välja att stå fast på marken och ta emot men oxå argumentera med honom... Visa att ja, jag förstår hur du upplever det men vi kunde inte annat... Ja, jag hade önskat annorlunda men nu blev det inte så...

Kanske är det så att det som gör mest ont för mig är ju att detta klipper den uppgörelse som har pågått mellan oss ett tag och blir inte riktigt klar på det sätt som det startat... Vi måste finna en annan väg att bli klara med varandra sonen och jag och just nu känner jag nog mig vilsen i det. Jag kommer nog på något, jag brukar ju det men just nu är jag väldigt liten och vilsen i allt detta... Jag bär ju oxå på oron hur det ska vara för sonen hos pappan...

Att det inte är idag som det var förr det är helt klart för jag flyttade ju faktiskt till egen lägenhet som 17-åring (skulle fylla 18), hade jobb och allt klart och startade min resa som vuxen där... Idag är det inte riktigt så men... De blir ju vuxna till slut ändå...

Han är ett barn på många sätt och om jag som vuxen, visserligen med mitt första vuxenblivande barn, känner mig oerhört vilsen och att det gör så ont, hur ska då inte sonen känna det... Största balansgången vi har just nu är att inte låta honom bli osams med oss samtidigt som han inte får bete sig hur som helst...

Jag tackar Tant Tagg för att du såg sådant som jag ser och som jag vet men har så svårt att veta rätt väg i just nu...

Ella

9 augusti 2007 12:24

Tänk vilken klok mor din äldsta son har, som förstår orsaken även fast det är jobbigt.

Jag kan inte vara till större tröst än att sända dig alla varama tankar jag har och mängder med kramar så att du har styrka och ork att ta dig igenom den här tiden.

Kram

maria

9 augusti 2007 12:33

Ella: Tack!!! Tror att även om jag nu förstår behöver alla kramar och varma tankar jag kan få, för att klara av balansgången mellan att vi respekterar ditt beslut, det är ett moget och ansvarsfullt beslut men vi respekterar inte hur du nu beter dig, samtidigt som han inte får göra sig osams med oss eller känna sig icke älskad av oss.

Som du säkert själv har minne av så var det där med att känna sig oönskad och oälskad något man hade vansinnigt lätt för som tonåring...

Så Ella, har du inget tips på hur man visar någon att han är önskad och älskad samtidigt som han talar om för dig att allt är ditt fel....*ler*

kram

Ella

9 augusti 2007 13:42

Maria
Jag skulle nog ge upp för länge sedan, jag är för osäker på mig själv för att kunna visa kärlek om jag blir avvisad. Tur att jag inte har barn.
DU klarar det där, det VET jag!
Fast jag vet (för jag kommer ihåg hurj ag var i tonåren) att det säkert inte är speciellt lätt...

maria

9 augusti 2007 14:17

Ella: Jag tror dig inte, så vändande och vridande på oss själva både du och jag är så skulle du klara det med... Det är så på något förunderligt sätt att med barn så bara går det och går det på och framåt, till höger och lite till vänster och så steppar man sig framåt dag för dag...

Kram på dig och visst ska jag greja det här på ett eller annat sätt...

Tant Tagg

9 augusti 2007 22:32

Gott att veta att mina reflektioner kunde ge dig något som var bra.

maria

9 augusti 2007 22:44

Tant Tagg: Oh ja, visst var det bra! Det är ju så att det är svårt att se det hela klart och det är ju det man behöver även om det kan göra ont!!!