Inlägg publicerade under kategorin tankar

Av maria - 13 oktober 2007 20:01

till maken, till mig själv, till alla... Jag är värre just nu! Menieren är värre just nu, som den visserligen varit flera gånger tidigare... Man får inte menieres sjukdom för att man är stressad men när man väl insjuknat i menieres så är man väldigt känslig för stress... Jag vill inte påstå att jag är stressad men ja, jag vore sjuk i huvudet totalt om jag inte var orolig inför denna månad...


Jag vet, jag har alldeles för mycket omkring mig just nu.... På måndag ska man bedöma om jag ska gå över över till sjukersättning... Det känns på något sätt lättare att "bara" vara sjukskriven, som om det fanns hopp, lite tidigare...


 Måndagen därpå ska man ta en ny magnetröntgen på hjärntumören och på något sätt känns det som om jag befinner mig i ett vakum... Jag vore dum om jag inte vore rädd, det är jag, för hur stark jag än visar mig så är jag självklart livrädd! Jag ser mina barn och jag vill inte se dem, jag ser maken och jag vill inte se honom... Jag ser solen men vill inte se, ser allt detta som jag bara vill få slippa att se för det är mycket lättare att förlora det man ändå inte har...


Jag brukar sällan skriva på det här sättet för jag brukar vara käck, positiv, glad och förbannad, sorgsen, ledsen och allt men sällan är jag rädd... Jag är inte rädd för mig, för min egen del, jag skiter faktiskt fullkomligt i om jag lever eller är död!!! Jo, jag menar det, jag säger inte bara så, för jag skiter i det fullkomligt för min egen del, att dö, innebär inte något mer än att man inte finns längre, man slipper känna, tänka, man slipper allt... Det jag lider av är min familj, jag lider för att fyra barn går omkring och tänker på att mamma är sjuk och tre av dem vet att när det gäller tumören så vet vi inget ännu. Jag lider av att veta att maken går omkring och oroar sig och att hans hjärta skenar när jag inte svarar i telefonen trots att han vet att jag oftast inte svarar i telefonen pga av yrsel och inget annat.


Jag är skitlivrädd för att jag kanske kommer att utsätta dem för de rädslor jag bär, jag är ett darrande djävla asplöv inför tanken att kanske inte få finnas för de mina så som det är, var tänkt... Å andra sidan så vet jag ju att inte alla får det, inte alla får finnas där och faktum är att dem gör det ingenting, de som försvinner lider inte, det är alltid de som finns kvar som är de som lider... När jag tänker så, så vrider något inom mig på sig, som om varför skulle de lida för att jag försvinner, lilla jag, en ynklig atom i världsrymden, vad spelar en liten atom för roll i den stora helheten, men jag vill nog tro att jag kanske spelar roll på ett eller annat sätt... Kanske förmätet men ändå... På något sätt har jag varit till godo för de omkring mig, ibland, hoppas jag... På något sätt har jag made a differens i vissa avseenden, för jag har alltid varit sådan, jag har alltid gått min väg, haft mina åsikter, försökt att påverka så lite som möjligt för det är en så mycket större glädje att följa de sina när de utforskar och följer sina instinkter och hittar, ibland rätt och ibland fel, ibland följer de en stig för att senare gå tillbaka och ta en annan riktning...


Usch detta blev hur flummigt som helst eller oxå är jag hur flummig som helst men det behövde nog få sättas på pränt att jag är livrädd för att satan ska få sin chans att golva mig för gott denna gång, har jag nu lyckats erbjuda motstånd och besegrat honom i snart 40 år så känns det snöpligt att han skulle få denna möjlighet... Jag borde kunnat få slå den satan på käften i renhårig fight!!! Jag skulle vinna då:)


Jag kommer nog att vara lite fram och tillbaka ett par veckor här och jag är så ledsen att så mycket går åt att snurra som det inte riktigt brukar vara och att den tid jag inte snurrar så har jag inte riktigt orken och NEJ jag är inte deprimerad, det ligger inte för mig, sist var jag inte deprimerad utan chockad och hamnade därav i en depression, så känns det inte denna gång men jag vet att jag borde ha skrivit de där breven till pojkarna, de där breven de kunde gå tillbaka till resten av sina liv, där jag kan få sagt om vilka stora personer de är och som jag oxå ständigt visar dem, men i ett brev skulle de kunna gå tillbaka om och om igen, få bekräftelsen...


Denna bekräftelse som vi alla så innerligt behöver, men som somliga av oss får lära oss att leva utan... Jag borde ha skrivit dessa brev för länge sen...


Och E jag älskar dig och kommer alltid så att göra! Du kommer alltid att vara den pusselbit som passar så fulländat i mitt hjärta att jag blir till den jag är för dig, även om jag själv sällan ser allt det du ser i mig!!!

Av maria - 3 september 2007 09:39

på hos knasiga mamman här på morgonen och det väckte lite tankar hos mig... Hon skriver om vilka fördomar och påståenden man kan möta som fyrabarnsmamma och det har ju jag oxå erfarenhet av eftersom jag har fyra söner...


Dock blir de lite annorlunda när man har fyra söner... Jag möts ofta av ett: Stackars dig, som inte har fått någon dotter eller två.... fniss... Ja, om jag nu ville ha någon dotter så... Barn är väl en av de saker som det blir det, det blir med... Det man får är den glädje man har och det är lika mycket glädje oavsett kön...


Sen kom jag att tänka på det omvända, när jag arbetade som myndighetsperson i ett invandrartätt område... Där blev jag inte sedd som en myndighetsperson, eftersom jag var en kvinna... Mannen var oftast med även om det var kvinnan som behövde hjälp... Mannen talade mest och ställde lite frågor och gillade inte alls att jag tilltalade hans kvinna utan att smörja honom först... Man kan säga att det var lite annorlunda på ett roligt sätt...


Så jag kom på en teknik!!! Jag vände mig alltid både till mannen och kvinnan och frågade om de hade barn, vid en sådan fråga kom alltid motfrågan om jag hade barn... Då jag svarade ja, så blev jag lite mer värd, sen kom frågan om hur många barn jag hade och då svarade jag fyra, då började deras ögon lysa och jag blev ännu mer värd... Så kom det magiska, hur många flickor och pojkar har du? Jag svarade sanningsenligt att jag har fyra söner och där var matchen avgjord, jag blev till en rik och mäktig drottning som mycket väl var kvalificerad att vara en myndighetsperson... Därefter gick mötena mycket smidigt och jag blev lyssnad på...


Obs! Detta är en grov generalisering jag gjorde för att enkelt beskriva hur det kunde gå till men i sanning var det så att i de flesta invandrare jag mötte där så fick jag aldrig bemötandet att stackars dig som bara har söner... Tvärtom blev jag rosad och det var rätt trevligt som omväxling måste jag säga...


Jaja, lite tankar som knasiga mamman (Lallis) väckte hos mig!!!

Av maria - 23 augusti 2007 11:21

Jag gillar inte kyla som sagt men jag tycker om mörkret, jag gillar sommarvärme och ljuset men en solig vinterdag med snö är vacker trots kyla och på våren när allt knoppar och kämpar på att leva då är det så glatt att jag blir till mig... När de vissnar ner på hösten så tänker inte jag att nu dör det, jag tänker att nu ska ni få vila för att ha kraft nog att komma åter till våren...


Jag kan välkomna mörkret som kommer krypande på hösten, få krypa in lite, ha lampor och levande ljus, det går åt mycket levande ljus här på en vinter, tur att det är rätt billigt med värmeljus... Vintern kommer med ett annat sorts mörker och om det är snö så är det inte riktigt mörkt ändå för snön lyser upp... Sen kommer våren med ljuset och all växtlighet som sakta börjar röra på sig för att växa sig starka till sommaren... Sommaren bjuder på ljus dygnet runt och grönska...


 Är intåget i hösten ett slut på sommaren eller en start/början på väg fram till nästa sommar? Är våren ett avslut på vintern eller?

Av maria - 20 augusti 2007 20:54

dra mig tillbaka... Nog för att dagen förmodligen har varit mest spännande för barnen men jag fick mig nog en försvarlig del av spänning jag med och den har tagit ut sin rätt på mig känner jag...


Sen är det väl så att nu har vardagen rullat igång och nu har jag inga skäl längre, jag har inga orsaker att skjuta upp det som jag vet att jag måste men inte vet om jag vill...


Eftersom vi flyttat och bytt län så måste jag söka en ny läkare här på orten, inte för sjukskrivningens skull, den har min företagsläkare hand om samt mina mediciner utan för att få remiss till öron som kan ta reda på hur mycket min hörsel skadats under detta år...


Sen måste jag ju även få en remiss till magnetröntgen för att se om "bönan" (tumören) i hjärnan har vuxit eller inte... På något sätt bär det mig emot. Jag minns väl kanske all den skräck och turbulens som hände i mig när jag först fick veta om den överhuvudtaget och sen allt runtomkring... Jag vet att jag måste men samtidigt känner jag att ja, än sen då, jag lär väl märka om den växer... Inte förnuftigt eller logiskt alls jag vet men ...


Jag tror att allt funderande kring det just nu och vetskapen om att nu kan jag inte dra mig för det längre, kanske tar mer än jag anar... För jag är så trött...


Men nu, så drar jag mig för det i alla fall för kvällen och  natten för nu är det Godnatt, sov så gott och dröm sött!!!

Av maria - 9 augusti 2007 14:24

så förändras ju mycket saker, tankar och funderingar... En sak som förändras är hur man förhåller sig till att fylla år...


Som barn bar man förväntan, man undrade om det skulle synas att man blev ett helt år äldre över en natt... Som tonåring bar man en annan förväntning och det var att för var år man fyllde så kom man närmre den magiska vuxenheten... Som vuxen så finns det dem som vill sluta fylla år för att de inte vill åldras, sån är inte jag... Jag gillar att åldras, det är ju liksom det som är hela poängen med livet och genom åldrandet så fylls livet...


Så det är inte det. Det är något annat som gör att jag inte ser fram emot, på samma sätt som förr, att fylla år. Kanske för att det kräver energi, man ska duka upp borden, vara social och trevlig och... Ja, allt. (Hrm, mamma och syster yster, om ni läser så tro inte att jag inte önskar er på besök, för det önskar jag.) Så vad är det som förändras? Kanske förväntan inte finns längre, man vet ju redan att ett år till gör inte så mycket mer än ytterligare ett tandläkarbesök, ett par rynkor här och där och andra småkrämpor som kommer till de som redan finns, barnen blir äldre och livet lunkar på...


Det kanske var själva förväntningen som gjorde nöjet med att fylla år helt enkelt. Ju äldre man blir så kanske man tappar det, förväntanskänslan...



Av maria - 5 augusti 2007 10:00

igår, sent blev det oxå och jag tyade inte riktigt inför allt som vällde fram. Jag har en del minnen som jag inte begraver eller förnekar men som jag väljer att inte heller vältra mig i...


Idag kommer jag inte att blogga som vanligt, som de som läser mig ofta känner mig. Idag kommer jag försöka att förklara för mig själv för att klara av att det kanske eller förmodligen kommer att bli som det blir och för att jag ska klara av det utan att oroa ihjäl mig helt enkelt...


Skriver det nu så att man själv kan välja att hoppa över den här dagen om man vill...

Av maria - 3 augusti 2007 11:52

 Varför ska jag tänka så mycket?

Jag har aldrig haft problem med barn som inte kan sitta still, som har myror i hela kroppen och som måste springa eller hoppa sig framåt istället för att gå. Barn som har armar som fladdrar sig fram, vevar i luften  istället för att röra sig vid sidorna av kroppen vid normal gång. Barn som aldrig kan vara tysta utan låter hela tiden, inte i ord utan bara i ljud och läten. Barn som inte kan låta saker vara utan som måste ta i allt och pilla peta, stoppa sakerna i munnen, se om de går att pilla in i näsan och öronen. Barn som måste peta och ta på andra människor, luta sig emot eller pillra på andra hela tiden. Barn som stammar och har tics, som läspar och är svåra att förstå, barn som kräver tid för att bli förstådda...


Jag har aldrig haft problem med dessa barn men... Ibland händer det och jag gillar inte mig själv då, hur jag tänker, känner och jag börjar vakta på mig själv för att intet av det ska pysa ut till barnet i fråga eller till det av mina egna barn som leker med barnet jag inte klarar av, inte orkar med, inte kan ta till mig såsom jag har så lätt att göra med barn... Dessutom så tänker jag på mig själv som en hemsk människa när jag känner så här, man kan ju inte kategorisera barn?! Gilla de flesta men inte den här... Det är väl orken och den så kraftigt uttnyttjade gästfriheten som gör sitt till oxå. Jag gillar ändå inte det jag känner...

Av maria - 2 augusti 2007 11:50

tankeserie för dagen...


Hos Ella gick även funderingarna kring detta med minnet som är en mycket underbar mekanism hos oss människor... Det funderades kring varför känslominnet inte känns lika som det gjorde när man upplevde det och varför man inte ens får fram en del minnesbilder kring saker som man då trodde var bland det största i livet som hände...


Jag tänker att det jag upplevde som tjugoåring, gav mig en känsla och ett minne då, under åren så utvecklas, växer och förändras jag och i takt med att jag gör det så kategoriserar min hjärna om i minnesbanken (kortet) och därmed förändras,  inte minnena, utan prioriteringen av minnena... Det som jag upplevde som den största glädjen i livet som sju år, när jag fick min första nya cykel och som jag cyklade på inomhus direkt, ger ju inte mig samma glädjekänsla idag även om det är ett lyckligt minne...


Så jag menar att minnet förändras inte utan hjärnan prioriterar minnena annorlunda i takt med att vi som personer förändras med tiden och ibland oxå efter behov för att skydda...


Det är ju förstås som vanligt bara mina egna luddiga och halvdimmiga resonemang...

Presentation

Omröstning

Hur har du hittat hit:
 gjorde en sökning på nätet av något och sidan dök upp
 som en länk hos en annan blogg
 någon tyckte att jag skulle kika in här
 genom en kommentar som du lämnat någonstans
 jag bara slözappade runt på olika bloggar
 annat

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2007
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards