Då menar jag naturligtvis att starta en sådan här så kallad blogg. Jag vet inte mycket om det och det kanske är bra för då har jag inte så mycket som påverkar mig. Kanske andra också blir nyfikna och undrar vad det ska bli. Livets krafter är något som intresserar mig och all Livskraft togs ifrån mig i höstas och att jag fortfarande håller på och söker efter den, skapar ny sådan och begrundar hur livets krafter sveper in och ställer saker till rätta och på ända.

Jag har alltid varit väldigt energisk, haft oerhörda mängder kraft, lust och positiv anda tills jag i höstas förlorade (mer eller mindre) hörseln på ena örat, som om inte det var nog fick jag tinnitus och kraftiga yrselattacker som kan liknas vid att bli centrifugerad. För alla er som tänkt tanken på att tvätta er i tvättmaskinen, glöm det! Man kommer knappt levande ur centrifugen...

Jag fick såna här yrselattacker flera dagar per vecka och det kunde hålla i sig upp till ett dygn. Vad gör man, man söker läkare och så börjar en LÅÅNG tid av olika instansers utredningar, magnetröntgen och diverse specialister som ska säga sitt. Jag började hos en öronläkare som skickade mig på magnetröntgen, när jag skulle få resultatet ifrån magnetröntgen så tog jag faktiskt min man med mig till läkaren, något sa mig, när jag låg i denna tub med allt klickande omkring mig, att det här kommer inte vara bra. Det var det inte heller, de fann ett så kallat bifynd i form av en tumör i hjärnan. Jag fick inte veta vart den satt eller hur man skulle gå till väga, jag fick bara veta att resultatet skulle till neurokirurgen för att bedömas och att jag skulle bli kallad när det var klart. Jag var fortfarande vid gott mod och tänkte att det ordnar sig, läkarna är duktiga, världen går framåt.

Vid det här laget var jag sjukskriven på heltid men tänkte att jag, om jag orkade, skulle ta mig till en föreläsning på mitt arbete. Jag arbetar som enhetschef inom vård och service. Jag tog därför en tur till kontoret för att möta några av mina kollegor, då de inte träffat mig på ett tag. När jag lämnar kontoret för att ta mig vidare till föreläsningen så springer jag på öronläkaren, jag hejar och tänker fortsätta min färd när öronläkaren ropar på mig och kommer för att tala om att bedömningen från neurokirurgen har kommit tillbaka. Där stod jag mitt på trottoaren, fullt med människor springande runt om oss och hon talar om bedömningar av mitt liv!!! Öronläkaren fortsätter med att säga att det går inte att göra något åt tumören i hjärnan för att den sitter så illa så att jag skulle kunna bli en grönsak om de försökte. I mitt huvud bara skrek det: För i H-e det blir jag väl ändå om det nu inte går att göra något, jag stammade fram, lite försiktigt: M men bör man inte åtminstone hålla koll på den, jag menar, den kan ju växa... Öronläkaren tittar på mig som om jag vore "lite" dum och säger: Ja, det är ju klart att den växer, men det är som det är, ja, vad bra då har jag fått det sagt så då behöver ju inte du någon tid hos mig för det här, jag remitterar dig vidare till neurologen, audiologen och ögon så får vi se vad de säger.

Är det någon som tror att jag mådde bra? På mindre än två minuter rann livet ur mig, det var fullkomligen som om någon drog ur proppen i mig och lät livet bara forsa ut. Jag har fyra barn, fyra underbara pojkar, 19, 17, 14 och 6 år gamla. Jag vet inte om det var dem jag tänkte mest på eller min man, jag vet överhuvudtaget inte hur jag kom där ifrån men på något vänster så hamnade jag i en alle utanför min chefs arbetsplats och mötte där en vän som tog hand om mig och väntade med mig tills att min man kom hem. Där var det som om något rann bort. Många tyckte att jag skulle anmäla öronläkaren för dess förfarande med mig och jag skulle ha stått först i kön för den rekomendationen om det hade gällt någon annnan men som läget var så hade jag ingen kraft kvar. Jag var fortfarande sjuk, hade en tumör och hamnade i ett nattsvart hål.

Vad hände? Och är detta verkligen intressant för de som kan tänkas läsa detta??? Oavsett om det är det eller ej så hände det att jag slutade läsa, promenera, duscha och att umgås med barnen. Jag tog katterna och lade mig i sängen och stirrade upp i taket eller ut genom fönstret. Jag slutade tänka och känna, kort och gott kan man nog säga att jag slutade leva. Det höll i sig i månader och jag fick komma till vår företagsläkare som tog tag i saker och som snabbt såg att jag hade hamnat i en depression. Depression.... Jag arbetar med människor som är deprimerade, jag är det inte, vad då piller? Lyckopiller!!! aldrig i livet!!! Hur som helst så gick jag med på att prova piller och tack gode gud för det!!! Jag känner igen smulor av mig själv igen. Företagsläkaren tog dessutom reda på fakta och gav mig kopior på utlåtanden som gjorts och därmed vet jag bättre hur landet ligger.

Det här var i höstas. Jag är fortfarande sjukskriven och jag letar fortfarande efter livskraften. Är detta verkligen av intresse? Ja, jag tror det för jag har tänkt mig den här bloggen för att skriva om allt som berör mig, sånt man blir glad av, ledsen över, förbannad på eller tycker är komiskt. Alltså allt som ger oss kraft att leva!

Idag vet jag att tumören inte påverkar mig just nu men att den årligen ska kollas med ny magnetröntgen då den sitter till så att den kan orsaka stora problem om den växer. Man tror att den är ofarlig så till vida den inte växer. Hur finner man sig i sånt här, hur gör andra? Jag har dessutom fått min diagnos när det gäller hörseln, yrsel och tinnitusen. Jag har Meniéres sjukdom som är en sjukdom i örat som påverkar hörsel och balans. Jag har än så länge det bara i ena örat men har känt varningar ifrån mitt, än så länge, friska öra. Man har sagt mig att jag har en väldigt aggressiv nivå på sjukdomen. Jag har fortfarande anfall flera gånger i veckan, jag vet aldrig när men jag får förvarningar om att nu kommer det. Medeciner har hjälpt på så sätt att jag inte har lika långa anfall som i början och att jag fortare blir människa igen efter ett anfall. Så är läget och ingen kan säga om jag ska förvänta mig att bli frisk om sex månader, ett år eller om tjugo år. Det känns lite märkligt att jag, 38 år och fyrabarnsmamma, jag som lade fyra år av mitt liv på universitet och därmed fick en massa kunskap och studielån att betala tillbaka, jag vet inte vad som händer ens dag för dag, timme för timme.

Nej, jag ska inte bara tjata om det här även om det är en stor del i mitt liv just nu men jag ville väl ge mig själv en bakgrund till varför i herrans namn jag ska skriva en blogg och detta är en anledning, jag behöver hitta saker jag kan klara av att göra och som kan ge mig och kanske andra kraft att leva.

Jag låter kanske negativ men det är jag inte jag bara saknar många delar av mitt liv och försöker skapa nya som passar i mitt liv i dag. Det kan vara en form av kraft, jag har alltid fungerat så. Stöter man på hinder så blir det inte bättre av att man sätter sig vid hindret och slutar där man får försöka finna sätt att ta sig över, genom, under eller runt hindret, det kan ge en ny riktning kanske inte den man avsett att nå men det kan bli bra ändå.

Kramar till alla som behöver det
Maria

 

Solgul Maskros

11 juni 2007 08:47

Min kära goa vän, jag har inte förstått förrän nu att du är sjuk, jag skäms för jag har inte haft tid att läsa alla bloggar som tillhör de som har skrivit till mig. Jag vill läsa dom som är återkommande till mig och skriver. Jag önskar att jag kunde göra ditt liv enklare, jag förstår ditt tänkande, man kan inte tänka realistiskt och det där med lyckopiller säkert bra men försök att hålla ut, skriv och åter skriv. Skriv till mig ocm du vill och bara babbla av dig din oro.
Jag blev också erbjuden lyckopiller men jag tackade nej, ibland brukar jag tänka att jag är dum men så mår jag bätter en period och då är jag glad att jag lyckatas utan dom..

Jag kan förstå också att det måsta vara svårt att lära sig att leva med det och inte oroa sig dag ut och dag in att den ska växa.

Men jag finns här för dig min vän och vill du så kan du maila, höär i så fall av dig så får du min adress...

Kramar och styrka jag sänder dig för att du ska orka med ..

http://levmaskrosbarnet.bloggagratis.se

 

maria

11 juni 2007 11:04

Tack ska du ha!

Inte behöver du skämmas, ibland är det så svårt att hinna med att läsa tillbaka på bloggarna...

Jag har svårt att göra det på alla, försöker men...

Visst är det svårt men jag har lagt tankarana på tumören lite på hyllan, de kommer nog när det är dags för nästa koll...

Jag försöker mest finna ett sätt att få ut så mycket som möjligt av livet trots menieres sjukdom, har fått anfall ifrån mitt tidigare friska öra nu och det innebär kraftiga försämringar på balansen.

Det känns lite hemskt att ge sig ut på stan när andra kan tro att man är berusad...

Jaja, det går, man tragglar på.

Kramar på dig

 

Arga Mamman

31 augusti 2007 21:11

Maria - nu fick jag svar på min fråga... Åh, vad jag känner för dig... Med ens tycks mitt gnäll om en till synes alldeles perfekt och underbar vardag väldigt omotiverat...

Kram på dig!

http://www.argamamman.blogspot.com

 

maria

31 augusti 2007 23:14

Arga Mamman: Såå, du undrade och fann svar här!!! Det gör mig egentligen glad, för det innebär att jag inte ondgör mig över min sits för mycket i alla fall... Jag vill inte det, jag vill leva och ha det... Jag vill fortsätta att finna kraft, att jag mer och mer börjat att skriva om menieres sjukdom och hur den begränsar mig, tror jag handlar om att det har gått så lång tid nu att jag börjat att hantera det på ett annat sätt...

Tumören, är det jag inte riktigt vill söka ny läkare, i ny kommun och nytt landsting, trots att jag vet att det är nödvändigt, för det kräver att jag oxå måste ta emot resultaten, kanske resultat jag inte vill ha men måste få...

Nej, din vardag är så rolig att läsa om, tro aldrig att du är gnällig eller så... Det är så där i den tiden, i den fasen... Ibland är jag rädd att jag tycker för mycket när jag kommenterar hos dig, det är inte min avsikt, jag vill bara vidga perspektiv och kanske få till stånd en infallsvinkel som ger något...

Stor kram på dig!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

särskilt jag själv... Jag gav upp och har nu suttit och fnurlat på en ny blogg, en som går snabbt och som inte nekar mig inträde och som inte får lust att kasta ut mig då och då:)) Jag har trivts jättebra här på bloggagratis men jag har så lite tid d...

Nu blev jag ju glad när jag kom in på bloggagratis och inte sur... De ska i eftermiddag påbörja arbetet med den nya servern så nu ska det nog fungera som vanligt snart igen:)) Det längtar jag efter!!!   Idag är dagen halvdan redan i från start så att...

Men vem vet hur länge:) Jaha, dagarna har varit blandade med snurr och öronbus samt att jag då och då kommit in på bloggen och tänkt mig en liten cyberpromenad och så har jag inte kommit någonstans... Så jag tror att det måste vara en kombination av ...

Dubbelörnen jag är på bristningsgränsen vad det gäller tålamodet med bloggen just nu....   Dagen har inte varit så bra, var redigt yrslig redan vid frukost och inte blev jag gladare över att jag inte kunde komma in på bloggen för att skriva, ännu min...

och en smörgås, det behövde jag... En promenad är avverkad eller avnjuten, vilket som går bra... Ett stycke shoppingtur är oxå avverkad eller avnjuten dock inte med resultat att jag fick med mig det jag skulle ha hem men en hel del annat jag inte vis...