blir det när man ska flytta... I och med att jag blev sjuk så har vi beslutat oss för att flytta. Jag ska äntligen hem igen, hem till orten där jag har större delen av min familj, där jag kan känna mig trygg och kan få stöd när det behövs. Men det är ju detta med att flytta! Vi har hittat ett underbart hus och fått vårt hus sålt. Huset vi bor i har vi totalrenoverat under fem år och huset vi ska till blir vi tvungna att börja om i. Nytt kök, nya toaletter, det saknas badrum och så vidare... Men det värsta är nog alla flyttkartonger och äldsta sonen. Hemmet är upp och ner och äldsta sonen som dessutom tar studenten i år vill inte följa med. Nej då så, han blir 19 år i år och tror att han kan få ett arbete och bostad bara med en blinkning när man försöker resonera realistiskt med honom så fnyser han bara och menar att jag inte vet hur det är idag. Hm, jag arbetar ju (innan sjukskrivningen), betalar mina räkningar, röstar och deltar i det sociala samhällsspelet i stort. Vad är det jag inte vet när det gäller försörjning och boende??? Men, men han är myndig, låt han testa sig fram och det med vetskapen att funkar det inte så har vi ett rum i beredskap åt honom så att han i lugn och ro kan ta ett steg i taget. Det ska bli skönt att flytta, jag längtar...

I går tog jag en promenad med hunden och såg tussilago i hela skogsbacken, solen sken och det var för varmt för vinterjackan det var helt underbart... Tänk att snart är sommaren här igen!

En annan sak är det här med sommar tid och vintertid när infördes det? och varför då??? Är det inte bara krångligt? En ursäkt för människor att missa möten och komma för sent till jobbet etc.??? Har svårt att förstå det...

Ibland blir jag så ledsen över att inte kunna arbeta, jag hade precis hittat mitt drömjobb och så blev det så här... Kanske jag kan hitta lite annat att dona med under tiden så att tiden blir lite mer värdefull, men vad? När vi flyttar kommer jag i och för sig ha plats att ställa upp vävstolen som mamma förvarar åt mig, då kan jag ju väva en del men det kan man inte göra hela tiden... Läsa, tja, det gör jag ju ändå, promenerar gör jag också för att inte tala om hur mycket jag vilar... Fast jag sover hela nätterna så behöver jag vila mellan två till fem timmar per dag. Sjukdomen tar så mycket kraft, alla anfallen suger musten ur en och ändå tycker jag att jag håller på att lära mig att leva med det. Life goes on... Man lär sig, anpassar sig och hittar nya sätt att vara och göra. Människan är förunderlig.

På fredag tar vi över vårt nya hus och i två månader kommer vi att tillbringa helgerna hos min mamma för att jobba i huset. Önska oss lycka till!

Kramar till alla som behöver!!!
Maria