Då menar jag naturligtvis att starta en sådan här så kallad blogg. Jag vet inte mycket om det och det kanske är bra för då har jag inte så mycket som påverkar mig. Kanske andra också blir nyfikna och undrar vad det ska bli. Livets krafter är något som intresserar mig och all Livskraft togs ifrån mig i höstas och att jag fortfarande håller på och söker efter den, skapar ny sådan och begrundar hur livets krafter sveper in och ställer saker till rätta och på ända.

Jag har alltid varit väldigt energisk, haft oerhörda mängder kraft, lust och positiv anda tills jag i höstas förlorade (mer eller mindre) hörseln på ena örat, som om inte det var nog fick jag tinnitus och kraftiga yrselattacker som kan liknas vid att bli centrifugerad. För alla er som tänkt tanken på att tvätta er i tvättmaskinen, glöm det! Man kommer knappt levande ur centrifugen...

Jag fick såna här yrselattacker flera dagar per vecka och det kunde hålla i sig upp till ett dygn. Vad gör man, man söker läkare och så börjar en LÅÅNG tid av olika instansers utredningar, magnetröntgen och diverse specialister som ska säga sitt. Jag började hos en öronläkare som skickade mig på magnetröntgen, när jag skulle få resultatet ifrån magnetröntgen så tog jag faktiskt min man med mig till läkaren, något sa mig, när jag låg i denna tub med allt klickande omkring mig, att det här kommer inte vara bra. Det var det inte heller, de fann ett så kallat bifynd i form av en tumör i hjärnan. Jag fick inte veta vart den satt eller hur man skulle gå till väga, jag fick bara veta att resultatet skulle till neurokirurgen för att bedömas och att jag skulle bli kallad när det var klart. Jag var fortfarande vid gott mod och tänkte att det ordnar sig, läkarna är duktiga, världen går framåt.

Vid det här laget var jag sjukskriven på heltid men tänkte att jag, om jag orkade, skulle ta mig till en föreläsning på mitt arbete. Jag arbetar som enhetschef inom vård och service. Jag tog därför en tur till kontoret för att möta några av mina kollegor, då de inte träffat mig på ett tag. När jag lämnar kontoret för att ta mig vidare till föreläsningen så springer jag på öronläkaren, jag hejar och tänker fortsätta min färd när öronläkaren ropar på mig och kommer för att tala om att bedömningen från neurokirurgen har kommit tillbaka. Där stod jag mitt på trottoaren, fullt med människor springande runt om oss och hon talar om bedömningar av mitt liv!!! Öronläkaren fortsätter med att säga att det går inte att göra något åt tumören i hjärnan för att den sitter så illa så att jag skulle kunna bli en grönsak om de försökte. I mitt huvud bara skrek det: För i H-e det blir jag väl ändå om det nu inte går att göra något, jag stammade fram, lite försiktigt: M men bör man inte åtminstone hålla koll på den, jag menar, den kan ju växa... Öronläkaren tittar på mig som om jag vore "lite" dum och säger: Ja, det är ju klart att den växer, men det är som det är, ja, vad bra då har jag fått det sagt så då behöver ju inte du någon tid hos mig för det här, jag remitterar dig vidare till neurologen, audiologen och ögon så får vi se vad de säger.

Är det någon som tror att jag mådde bra? På mindre än två minuter rann livet ur mig, det var fullkomligen som om någon drog ur proppen i mig och lät livet bara forsa ut. Jag har fyra barn, fyra underbara pojkar, 19, 17, 14 och 6 år gamla. Jag vet inte om det var dem jag tänkte mest på eller min man, jag vet överhuvudtaget inte hur jag kom där ifrån men på något vänster så hamnade jag i en alle utanför min chefs arbetsplats och mötte där en vän som tog hand om mig och väntade med mig tills att min man kom hem. Där var det som om något rann bort. Många tyckte att jag skulle anmäla öronläkaren för dess förfarande med mig och jag skulle ha stått först i kön för den rekomendationen om det hade gällt någon annnan men som läget var så hade jag ingen kraft kvar. Jag var fortfarande sjuk, hade en tumör och hamnade i ett nattsvart hål.

Vad hände? Och är detta verkligen intressant för de som kan tänkas läsa detta??? Oavsett om det är det eller ej så hände det att jag slutade läsa, promenera, duscha och att umgås med barnen. Jag tog katterna och lade mig i sängen och stirrade upp i taket eller ut genom fönstret. Jag slutade tänka och känna, kort och gott kan man nog säga att jag slutade leva. Det höll i sig i månader och jag fick komma till vår företagsläkare som tog tag i saker och som snabbt såg att jag hade hamnat i en depression. Depression.... Jag arbetar med människor som är deprimerade, jag är det inte, vad då piller? Lyckopiller!!! aldrig i livet!!! Hur som helst så gick jag med på att prova piller och tack gode gud för det!!! Jag känner igen smulor av mig själv igen. Företagsläkaren tog dessutom reda på fakta och gav mig kopior på utlåtanden som gjorts och därmed vet jag bättre hur landet ligger.

Det här var i höstas. Jag är fortfarande sjukskriven och jag letar fortfarande efter livskraften. Är detta verkligen av intresse? Ja, jag tror det för jag har tänkt mig den här bloggen för att skriva om allt som berör mig, sånt man blir glad av, ledsen över, förbannad på eller tycker är komiskt. Alltså allt som ger oss kraft att leva!

Idag vet jag att tumören inte påverkar mig just nu men att den årligen ska kollas med ny magnetröntgen då den sitter till så att den kan orsaka stora problem om den växer. Man tror att den är ofarlig så till vida den inte växer. Hur finner man sig i sånt här, hur gör andra? Jag har dessutom fått min diagnos när det gäller hörseln, yrsel och tinnitusen. Jag har Meniéres sjukdom som är en sjukdom i örat som påverkar hörsel och balans. Jag har än så länge det bara i ena örat men har känt varningar ifrån mitt, än så länge, friska öra. Man har sagt mig att jag har en väldigt aggressiv nivå på sjukdomen. Jag har fortfarande anfall flera gånger i veckan, jag vet aldrig när men jag får förvarningar om att nu kommer det. Medeciner har hjälpt på så sätt att jag inte har lika långa anfall som i början och att jag fortare blir människa igen efter ett anfall. Så är läget och ingen kan säga om jag ska förvänta mig att bli frisk om sex månader, ett år eller om tjugo år. Det känns lite märkligt att jag, 38 år och fyrabarnsmamma, jag som lade fyra år av mitt liv på universitet och därmed fick en massa kunskap och studielån att betala tillbaka, jag vet inte vad som händer ens dag för dag, timme för timme.

Nej, jag ska inte bara tjata om det här även om det är en stor del i mitt liv just nu men jag ville väl ge mig själv en bakgrund till varför i herrans namn jag ska skriva en blogg och detta är en anledning, jag behöver hitta saker jag kan klara av att göra och som kan ge mig och kanske andra kraft att leva.

Jag låter kanske negativ men det är jag inte jag bara saknar många delar av mitt liv och försöker skapa nya som passar i mitt liv i dag. Det kan vara en form av kraft, jag har alltid fungerat så. Stöter man på hinder så blir det inte bättre av att man sätter sig vid hindret och slutar där man får försöka finna sätt att ta sig över, genom, under eller runt hindret, det kan ge en ny riktning kanske inte den man avsett att nå men det kan bli bra ändå.

Kramar till alla som behöver det
Maria