Gerda-Thyra

12 april 2007 11:36

Oj, jag läste ditt inlägg.... vad jobbigt det blev med din mormor! Hon förstår nog inte riktigt.... Du kanske ska försöka prata med henne om detta lite senare, när du har fått lite distans till det och blivit lite gladare igen...
Jag har en kompis med Menieres sjukdom... så jag vet hur opålitlig och jobbig den sjukdomen är... att aldrig kunna planera något, eftersom man inte vet hur man mår just den dagen...
Tack för kommentaren i min blogg! Men om du tittar in till mig idag, så ser du att hela grejen gick om intet....
Ut med dig på en promenad i det fina vädret! Det ska nämligen jag göra!

Persilja

12 april 2007 11:39

Jag känner igen mig i din berättelse.
Jag ska verkligen inte ge några råd. Jag ska bara kommentera här att jag läst och jag känner igen mig och jag lider med dig.
Bli arg på tanten. Förlåt tanten. Så gjorde jag med min mormor som blev 89 år. Hon var förfärlig ibland och det var som att hon visste när hon gjorde illa med sina ord men hon kunde inte liksom hejda sig. Det var ingen idé att konfrontera henne. Jag lät det påverka mig, skakade det av mig och förlät. Idag känns det bra att jag inte tog upp nån kamp. En gammal dam kan inte lära sig sitta vackert. Det är som att en del gamla tar sig rätten att vara som de vill. Klampa på hur de vill.
Men min mormor gav mig mycket positivt också vilket ju din verkar också.
Det kanske är så att i ens allra närmaste familj, "kärnfamiljen" där måste man ses för exakt den man är och få vara den man är och där kan man få tröst och stöd. De övriga är det nog ingen större idé att ändra på. Det är energislöseri känns det som.
Men det måste vara förfärligt att få höra att någon så nära är skeptisk till ens sjukdom. Så jag fattar att du blev ledsen.
Hon däremot är väl arg och känner sig övergiven eftersom hon plötsligt inte får höra allt först som hon kanske är van vid. En del lägger ju in tolkningar i om de får höra en sak före andra eller inte. De lägger in en värdering i deras plats på popularitetslistan liksom. Och så tänker hon inte längre än näsan räcker. Om hon är ensam mycket, som ju gamla är ofta, så grubblar hon väl en del och små saker blir stora och växer.
Ja, allt detta har säkert du också tänkt.
Kram! (För du behöver det!)

Maria

12 april 2007 14:07

Hej Gerda Thyra!

Så tråkigt att det gick om intet, jag ska strax titta. Det var ju så bra igår!
Tack ska du ha, jag vet, prata aldrig med mormor medan man själv är påverkad av det hela. Hon har väl bara så svårt att förstå att när hon ser mig är jag nästan som vanligt och att jag 4 till 5 gånger per vecka är helt utslagen och som du säger när det gäller din vän, man vet aldrig och kan aldrig planera. Jag gör det ändå för annars tappar mycket sin mening men jag har lärt mig att ta att det inte alltid, ganska sällan faktiskt, blir så som jag har planerat.

Persilja: Tack ska du ha, alltid lika värmande. Nu när jag har tagit mediciner och sovit en stund och läst era inlägg så känner jag mig mycket bättre igen. Du har helt rätt hon känner sig ensam och ännu mer ensam nu när jag är sjuk. Jag har alltid varit den som har tagit mig mycket tid med henne och hon står mina barn väldigt nära. Nu ringer jag inte flera gånger i veckan längre och svarar inte alltid i telefonen, jag kan inte det när jag har anfall. Hon tror väl att jag är ute och gör saker när jag inte svarar så det ser nog annorlunda ut för henne. Jag tror oxå att du har rätt när det gäller populariteten... Min mamma och jag har haft det ganska stormigt och nu under det senaste året (tack o lov innan jag blev sjuk annars hade jag väl trott att hon bara ömkade mig) har vi arbetat ganska medvetet på vår relation och kommit varandra väldigt nära igen. Mormor har alltid tjatat om att vi måste göra något åt saken mamma och jag och nu när vi har det och har det gott så verkar det inte vara bra för mormor heller. Det är nog som du säger, inte så mycket att göra. Jag vet ju hur jag har det och jag försöker göra det bästa av det hela, mer än så kan jag inte begära av mig själv.

Kram på dig själv, jag såg nog att det var lite stridigheter imorse.... Känner igen det, min blivande 17-åring har varit likadan. Om det är ngn tröst så blev han växande bättre från 13-14 och framåt. Nej, nu ska jag kika in hos Gerda Thyra och sen ska Hobbe och jag ta en promenad i solen, med kameran och se vad vi kan hitta för gott...

Fru Fundersam

12 april 2007 15:42

Ojojoj...
Så dumt, men ack så vanligt...
Du har ju redan fått så kloka kommentarer att det kanske blir överflödigt med en till.

Men jag känner som Persilja, att det är för sent att lära så gamla mormödrar att ändra på sig. Det är som om de gamla får svårare och svårare att tänka nytt.

Behåll värmen och glädjen i dig, så gott du kan. Och fortsätt att göra livet så ljust för dig som det bara går! Det är inte egoistiskt eller något annat som din mormor tror, det är DET BÄSTA DU KAN GÖRA just nu.

Ta hand om dig själv och gör roliga saker så mycket du orkar. (Mormor kan ju få samma råd.)

Och STOR KRAM från mig med!

Maria

12 april 2007 16:14

Tack ska Fru Fundersam ha!

Du har rätt, mormor borde ha samma råd, kanske jag ska ge henne det....

Hon kanske ska få en STOR KRAM hon med så mår hon kanske lite bättre precis som jag.

Kram på er och tack för att jag fick vara lite ledsen och gnällig.

Ella

12 april 2007 18:34

Ja herregud! Vissa människor lyckas att rasera allt man har på några ord. Det känner jag igen. Det värsta är att de oftast gör det under skenet av att inte veta bättre, vara för gamla, för okunniga osv men jag börjar undra om de i själva verket inte bara helt enkelt tycker om att sticka till för att de själva inte mår så bra. Inte vet jag. Men jag vet hur du känner.

Ju mer jag läser här desto mer beundran har jag för dig ska du veta. Känner mig lite lätt dum för att jag ojjar mig... när jag inte har så mycket att ojja mig över i jämförelse.

Du får hemskt gärna maila mig.

Kram.
Ella

maria

12 april 2007 18:53

Hej på dig Ella

Jag har mailat dig!

Jag tycker inte alls att du ojar dig och det förstår du nog när du läser mitt mail.
Jag blir bara orolig för dig och tänker att du kanske inte har erbjudits sån hjälp jag fått. Ibland vet jag ju att man närapå är tvungen att vara läkare själv tillsammans med sin läkare.

Kram på dig igen

Lilla My

15 april 2007 13:39

Varma kramar till dig och mormor.Hon är säkert lika livrädd som du, kan jag tänka mig...och i bland blir vi knäppa när vi är rädda och oroliga för nån vi älskar. Så är det för mig i alla fall...Ha en underbar dag!