Vi talade länge om att skaffa hund men när jag blev sjuk så drog jag öronen åt mig, ville inte att hunden skulle bli lidande av att jag är oförmögen titt som tätt. Till slut började jag isolera mig allt mer, gick inte ut på promenader längre osv. Då tyckte min man att vi i alla fall skulle ge oss på det här med hund. Han trodde att det skulle ge mitt sjukskrivna liv ett högre värde och mer innehåll och att jag lättare skulle ta mig ut på promenader när jag står upp osv.... Han hade naturligtvis rätt, inte lider hunden nå av mig. Vi går ut på promenader som jag älskar att göra och när jag är dålig så släpper jag bara ut honom i trädgården så att han får göra sina behov där.

Hobbe (vår hund) är nu fyra månader och en sån där riktigt klok hund, själklart är han tuggig och busig, han är ju valp men som när jag får mina anfall då lägger han sig allldeles stilla runt mitt huvud som om han förstår att allt snurrar för mig och vill hjälpa mig att hålla det stilla. Det hjälper inte till att hålla det stilla men det skänker mig trygghet att han är med mig i det och gör mig mindre rädd för att ta mig ut ur huset för jag har ju Hobbe med mig och om jag blir dålig ute så finns han med mig tills att jag mår bättre. Synd bara att man inte får ta med sig hundar in i affärer, några går det bra i men långt ifrån alla. Så var det med alla hundar!

Kramar till alla som behöver

Mammas och hennes mans nya hund... Han är en mycket livlig hund än så länge, har blivit ett år under påsken här och han älskar när vi kommer med Hobbe så att de kan leka och Bruno passar på att fostra Hobbe en hel del oxå.

att göra ett litet reportage m hur alla hundar kommer till oss...

På bilden är Flipper, min mammas och hennes mans hund, samt hela familjens. Flipper var allas och var den mest egensinnade eller egen viljade (välj själv) hund jag mött men han var också helt klart en av de klokare varelser jag mött (människor inräknade). När vi badade i sjön så stod han och vaktade på oss alla och om han tyckte att vi var för långt ut eller för våghalsade så skällde han tills att vi gav upp och gick iland igen. han passade på alla småbarn och tog för givet, stor som han var, att om ett barn skrek så måste det ha varit hans oförsiktighet (vilket inte alla stämde, han var den försiktigaste hund som någonsin skådats) som gjort illa barnet.
Flipper var en storpudel och han blev faktiskt 16 år gammal innan han gav upp och lämnade oss ensamma. Jag tror han lider av just detta fortfarande för han hade satt som sin livsuppgift att ta hand om oss allihopa. Vartefter alla flyttade hemifrån så märktes det att på sammankomster så levde han upp ordentligt, blev nästan lite valp igen, han trivdes när vi alla var samlade.
Min mamma och hennes man hade en liten betänketid där de gick på varsitt håll och saknade Flipper men också det här med hundlivet, det är speciellt med hundar på det sättet att de kräver en hel del och man tycker att livet, vardagarna blir tomma när man helt plötsligt står utan hund. Till slut gjorde de slag i saken och fann Bruno som kommer med på bild i nästa inlägg. Här är Flipper....

Kram till alla hundar och alla andra som behöver en.