Jag är nog som jag läste hosPersilja man hinner, man ska ta tid till att vässa 500 pennor och att ordna, kategorisera, kasta osv.

Jag har oxå flyttat många gånger, med småbarn, gravid eller ensam. Det kanske handlar om det här med olikheter, en del vill ha listor, andra bara gör men oftast blir resultatet detsamma. Hur som helst så det som det alltid är så är det ett avslut och en början, en nystart...

Jag gillar att få ordning i det nya hemmet sen, det är det som gör allt packande värt det hela. Medan jag packar så drömmer jag och provar i fantasin vart de sakerna jag packar passar i det nya huset. Det blir kanske inte ens så men jag mår bra av det. Att tänka mig in i hur den och den saken eller möbeln kommer att se ut där och där.

Usch när jag läser detta så låter jag ju rätt materialistisk och det har jag aldrig sett mig som.. Tänk!

så går vi längs med kohagen och dyarna och sikten är bra därför gör jag min lille Hobbe lycklig, fri och lycklig. Ser ni öronen, hur de fladdrar när han springer?

Som avslutning på promenaden så hittar vi en tussilagogömma. Ser ni hur gult det är?

När man nu har tagit en sån skön promenad i solen och värmen så är Hobbe trött och lägger sig för att sova och matte får en stund vid datorn, skönt!

Kramar fylld med vårsol till alla som behöver

niger och säger att nu är det vår, barnen de plockar små sipporna glatt, nej! Det gör de inte alls för här är de
fridlysta, det är bara vitsippan som får plockas. Hobbe försökte äta dem men jag sa ifrån. Hobbe! sa jag. Om inte jag får plocka dem så får inte du äta dem. Punkt! Han lyssnade på något i alla fall och gav upp försöket.

Efter ett tag kommer vi till grillplatsen visst är den vacker, synd att det är så sällan den nyttjas.

Därefter kommer vi till urskogen, Shreks urskog, jo, det är sant! På staketet där brukar Shreks huvud sitta, lysande grönt och titta på alla som ger sig in i urskogen, idag var han inte hemma, han kanske hade tråkigt och gick för att leta efter något kul. På skylten man ser så står det om urskogen och hur den tar hand om sig själv.

Sista bilden det är den som är min favoritplats, mitt i urskogen. Nere i sänkan hör man inte längre bilarna på E18 och strägnäsvägen utan bara vinden, fåglarna och en och annan motionär som kommer och stör friden med sitt flåsande och pustande. Jag älskar den platsen motionärer till trots.

Så är det inte matte som flämtar, nej, nej, hon tog backen i lagom fart, annat är det med Hobbe som försökte springa hela vägen upp och nu är trött och flämtande.

Begravningsplatsen för de i farsoten avlidna måste respekteras en liten stund och det är ingen som helst andhämtningspaus, ingen flämtpaus här inte, vi begrundar bara forna tider en stund.

När man sen kommer upp på åsens topp så måste man oxå beundra utsikten en liten stund, nej, inte flämtandes sa jag ju, det är inte en flämtpaus utan en underbar utsikt över dyarna.

Efter ett par värmande kommentarer och en promenad med Hobbe och kameran.

Den här stenen är en väldigt ovanlig sten ty den är knallröd och alla hundars favoritsten att pinka på, dock inte Hobbes för han lyfter inte på benet ännu men han älskar att nosa på den, det älskar inte matte men hon står ut en liten stund. Tyvärr har jag märkt att alla barn också har ett särskilt öga för den röda stenen och vill klättra på den, ligga på den och allt möjligt men det kan ju vara lite pinkvått på den förstås men det tänker inte barnen på bara mammor och pappor.

Efter stenen är Hobbe lite ivrig och tycker att matte tar den branta backen alldeles för sakta, man kan ju faktiskt springa lite, offra dig lite nu matte! Spring!!!

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra... Min mormor och jag har alltid haft en väldigt nära relation, kanske för att jag o min mamma bodde hos mormor o morfar när jag föddes, vad vet jag.

Igår ringde hon mig och gjorde mig så ledsen och senare även arg att jag inte vet ut eller in. Hon ringde egentligen för att beklaga att jag ringer så sällan sedan jag blivit sjuk och att hon tycker att jag gott kan skaffa mig en förstärkare till telefonen som hon har. Meniéres sjukdom ger också hörselbortfall (så småningom permanent hörselbortfall) men det fungerar sällan med hörapparater odyl pga att hörseln är fluktuerande vilket innebär att jag vissa dagar hör vissa ljud extremt högt medans jag inte hör andra ljud alls och vissa dagar hör jag inte mycket över huvud taget och sen är det de här sällsynta tillfällena när hörseln är helt som vanligt och man bara njuter av att höra...

Jag försöker att förklara allt detta för mormor men hon vill liksom inte ta till sig det utan då angriper hon mig (det var så det kändes) med att så farligt kunde det väl inte vara med mig eftersom jag minsann kan sätta en och annan kakelplatta i nya huset och någon tapetvåd här och där. När hon ändå är igång så berättar hon också för mig hur ledsen hon blev på mig för att jag inte berättade för henne om flytten. Herre! Jag hann ju inte, mormor är ju släktens djungeltelegraf och dessa får ju alltid höra allt först...

Hjälp!!! Kände jag... Gud, jag har gått igenom världens resa under hösten, varit djupt deprimerad, tagit mig upp, lyssnat på min läkare som råder mig till att försöka se till att få, att försöka skapa, så många stunder jag bara kan där jag kan känna mig värdefull och där jag kan njuta av livet. Mormor raserade det i två meningar ungefär och genast kände jag mig skyldig.... Jag borde inte få blogga, borde inte kunna sätta en kakelplatta eller två, borde inte kunna skratta, skämta, borde inte få ta en promenad när jag väl står upp... Jag blev såå himla ledsen...

F-n jag vet inte ens vad som händer med mitt liv, jag vet inte ens om den där "bönan" (tumören) i hjärnan kommer att låta mig vara ifred. Faktum är att jag inte vet hur länge jag kommer att finnas i livet, å andra sidan gör ingen det men det är lite mer påträngande för mig just nu. Har jag inte rätt att försöka skapa mig lite lyckliga stunder?

Då gick jag runt bland bloggarna och hamnade hos Fru Fundersam där jag läste en del av hennes tidigare inlägg
(med tanke på hur det gick med länkningarna i går så tanker jag inte ens försöka idag). I ett inlägg skriver hon om utmattningsdepression och hur svårt det är för omgivningen att förstå... Där kände jag att det handlar inte bara om utmattningsdepression utan om alla de sjukdomar som inte syns utanpå. Det är svårt för min omgivning att förstå hur "hindrad" jag är i mitt liv. Omgivningen ser i stort sett bara mig när jag "står upp", något vingligt javisst, det är ju så sjukdomen är, det är min man och mina barn som ser mig vingla omkring, ramla och hur mina ögonen hoppar och far som om det vore en pingpongmatch för att jag sen bara häver i mig medicin, lägger mig och försöker sova igenom skiten och försöker att inte kräkas så ofta. Det är jag som lever i detta och min familj som lever med detta, kan inte gumman tycka att det är roligt att jag fortfarande försöker leva???

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra! En del av mig säger låt det vara, sopa under mattan, gumman är ju 90 år, bråka inte med henne. En annan sida av mig vill ringa upp henne och säga som det är att: igår gjorde du mig så ledsen och fick mig att känna mig så skyldig för att jag överhuvudtaget fortfarande finns. Kan man göra det? Jag menar, är det så konstigt att man känner ett motstånd mot att höra av sig när hon ifrågasätter min sjukdom, mina läkare etc hela tiden? Ska man inte kunna tala om för människor när de gör en illa?

Usch, jag brukar försöka att vara positiv i mina inlägg men idag blev det bara pest... Jag blev bara såå himla ledsen och jag är det faktiskt fortfarande. Jag MÅSTE skapa stunder jag trivs med för att orka leva i detta helt enkelt.

Kramar till alla som behöver och faktiskt en till mig själv oxå!