till maken, till mig själv, till alla... Jag är värre just nu! Menieren är värre just nu, som den visserligen varit flera gånger tidigare... Man får inte menieres sjukdom för att man är stressad men när man väl insjuknat i menieres så är man väldigt känslig för stress... Jag vill inte påstå att jag är stressad men ja, jag vore sjuk i huvudet totalt om jag inte var orolig inför denna månad...
Jag vet, jag har alldeles för mycket omkring mig just nu.... På måndag ska man bedöma om jag ska gå över över till sjukersättning... Det känns på något sätt lättare att "bara" vara sjukskriven, som om det fanns hopp, lite tidigare...
Måndagen därpå ska man ta en ny magnetröntgen på hjärntumören och på något sätt känns det som om jag befinner mig i ett vakum... Jag vore dum om jag inte vore rädd, det är jag, för hur stark jag än visar mig så är jag självklart livrädd! Jag ser mina barn och jag vill inte se dem, jag ser maken och jag vill inte se honom... Jag ser solen men vill inte se, ser allt detta som jag bara vill få slippa att se för det är mycket lättare att förlora det man ändå inte har...
Jag brukar sällan skriva på det här sättet för jag brukar vara käck, positiv, glad och förbannad, sorgsen, ledsen och allt men sällan är jag rädd... Jag är inte rädd för mig, för min egen del, jag skiter faktiskt fullkomligt i om jag lever eller är död!!! Jo, jag menar det, jag säger inte bara så, för jag skiter i det fullkomligt för min egen del, att dö, innebär inte något mer än att man inte finns längre, man slipper känna, tänka, man slipper allt... Det jag lider av är min familj, jag lider för att fyra barn går omkring och tänker på att mamma är sjuk och tre av dem vet att när det gäller tumören så vet vi inget ännu. Jag lider av att veta att maken går omkring och oroar sig och att hans hjärta skenar när jag inte svarar i telefonen trots att han vet att jag oftast inte svarar i telefonen pga av yrsel och inget annat.
Jag är skitlivrädd för att jag kanske kommer att utsätta dem för de rädslor jag bär, jag är ett darrande djävla asplöv inför tanken att kanske inte få finnas för de mina så som det är, var tänkt... Å andra sidan så vet jag ju att inte alla får det, inte alla får finnas där och faktum är att dem gör det ingenting, de som försvinner lider inte, det är alltid de som finns kvar som är de som lider... När jag tänker så, så vrider något inom mig på sig, som om varför skulle de lida för att jag försvinner, lilla jag, en ynklig atom i världsrymden, vad spelar en liten atom för roll i den stora helheten, men jag vill nog tro att jag kanske spelar roll på ett eller annat sätt... Kanske förmätet men ändå... På något sätt har jag varit till godo för de omkring mig, ibland, hoppas jag... På något sätt har jag made a differens i vissa avseenden, för jag har alltid varit sådan, jag har alltid gått min väg, haft mina åsikter, försökt att påverka så lite som möjligt för det är en så mycket större glädje att följa de sina när de utforskar och följer sina instinkter och hittar, ibland rätt och ibland fel, ibland följer de en stig för att senare gå tillbaka och ta en annan riktning...
Usch detta blev hur flummigt som helst eller oxå är jag hur flummig som helst men det behövde nog få sättas på pränt att jag är livrädd för att satan ska få sin chans att golva mig för gott denna gång, har jag nu lyckats erbjuda motstånd och besegrat honom i snart 40 år så känns det snöpligt att han skulle få denna möjlighet... Jag borde kunnat få slå den satan på käften i renhårig fight!!! Jag skulle vinna då:)
Jag kommer nog att vara lite fram och tillbaka ett par veckor här och jag är så ledsen att så mycket går åt att snurra som det inte riktigt brukar vara och att den tid jag inte snurrar så har jag inte riktigt orken och NEJ jag är inte deprimerad, det ligger inte för mig, sist var jag inte deprimerad utan chockad och hamnade därav i en depression, så känns det inte denna gång men jag vet att jag borde ha skrivit de där breven till pojkarna, de där breven de kunde gå tillbaka till resten av sina liv, där jag kan få sagt om vilka stora personer de är och som jag oxå ständigt visar dem, men i ett brev skulle de kunna gå tillbaka om och om igen, få bekräftelsen...
Denna bekräftelse som vi alla så innerligt behöver, men som somliga av oss får lära oss att leva utan... Jag borde ha skrivit dessa brev för länge sen...
Och E jag älskar dig och kommer alltid så att göra! Du kommer alltid att vara den pusselbit som passar så fulländat i mitt hjärta att jag blir till den jag är för dig, även om jag själv sällan ser allt det du ser i mig!!!
Ella
13 oktober 2007 21:03
Maria. Jag har inga ord. Samtidigt vill jag skriva tusen saker som jag känner i hjärtat när jag läser detta. Jag önskar att det fanns ett sätt att förmedla det men det går inte för ibland är ord så fjuttiga.
Jag skulle kunna skriva att jag vet hur du känner, i alla fall till en tusendel. Eller att jag känner likadant om att dö men... Även de orden är så simpla och... vad hjälper de?
Du betyder så mycket för mig, du är en sann vän och om jag vara kunde få en önskan så skulle den gå till dig. För din familjs skull.
Tusen kramar.
http://livetefter.blogspot.com
Ananasens
13 oktober 2007 21:07
Jag tycker inte alls att det är flummigt det du skriver.
Skickar en stor kram och hoppas att tiden framöver går fort och att du får de bra besked du förtjänar.
http://dagenstankar.wordpress.com
Dubbelörnen
13 oktober 2007 22:11
Tårarna kommer i mina ögon... förstår mer än du anar dina tankar... Har haft sådana tankar nära inpå mig. Du är stark! Du kommer att ro iland med detta! Men tillåt dig att känna... gråta...
De varmaste goaste kramarna till dig
http://karljohansgarden.blogspot.com
Gisan
13 oktober 2007 22:16
Älskade vännen så tungt du har det!!! Jag skickar så mycket positiv energi jag bara kan till dig, lilla Gumman. Kramar...
http://gisan.blogg.se
Kärleksdravel
13 oktober 2007 23:16
Maria Maria...Jag vill skaka om dig och ge dig en rejäl "vakna upp" klapp på kinden men samtidigt så skulle jag göra det för att jag blir rädd...Kanske inte rätt tillfälle att säga att jag är rädd för att du är rädd...Kanske för att dina ord berör mig så fruktansvärt mycke kanske...för att jag känner andras smärta genom det dom skriver, framförallt det du skriver.
Energin kan inte skicka dig då jag tror att du inte är motaglig för det...men mina tankar går till dig och din familj och jag är helt övertygad om att rönten kommer att ge dig positiva resultat för dig. Det finns lixom inget annat som finns just nu...
Mångfalt med kramar
http://karleksdravel.bloggagratis.se
christina
14 oktober 2007 06:21
Så mycket tungt du har omkring dig min vän....
Blir så ledsen när jag läser...
Skickar en värmande kram till dig, du som alltid stöttar andra när det är tungt.
Kram goa vännen min
http://sockertoppan.blogspot.com
maria
14 oktober 2007 09:31
Ella: Tack, vännen! Jag vet hur du menar... Ord är oftast bara ord:) Det går nog bra det här! Ha en bra dag, vännen! Kram
maria
14 oktober 2007 09:31
Ananasens: Precis! Låt tiden gå fort, det är bättre att veta! Kram på dig, vännen!
maria
14 oktober 2007 09:33
Dubbelörnen:Jag vet, att du vet... Men som du säger, styrka kan man gå långt på och det behöver inte utesluta att känna. Kram på dig, vännen och snart så är det lugnare här, då kan vi träffas och träna magmusklerna lite:)))
maria
14 oktober 2007 09:34
Gisan, lilla gumman! Tack, vännen! Stor kram på dig!
maria
14 oktober 2007 09:34
Lady Starlight: Tack, vännen!
maria
14 oktober 2007 09:35
Kärleksdravel: Du har så rätt! Det finns lixom inget annat just nu!!!:)) Kramar på dig, vännen min!
maria
14 oktober 2007 09:36
Sockertopp: Det är ju så att det går upp och ner... Just nu är det en tuffare period men den är snart över:) Kram på dig, vännen!
maria
14 oktober 2007 09:37
malve: Tack, vännen! Det går bra, det går över så småningom:) kramar
maria
14 oktober 2007 13:27
gulligagumman: Tack, vännen!!!
Elisabeth
14 oktober 2007 16:00
Maria.. med varje liten svart tangent som du slog ner och vågade berätta om din rädsla, så steg min respekt för dig!
Maria.. när dina modiga ord får mig att frenetiskt torka bort tårarna som bara vill rinna, då tappar jag orden som vill berätta om den värme jag känner för dig...!
Rädslan för att måsta lämna, för att inte få vara en del av, rädslan för att erkänna att man faktiskt är rädd... och hur glädjen och käckheten är de vapen man försvarar sig med... jag kan bara, som den klenaste tröst i världen säga, att jag förstår.. så väl!
Jag kan bara vara en bloggvän som finns här... och lyssnar, stöttar, peppar.. och allt vad du vill! Du har gjort, och gör detsamma för mig varje dag! Än om jag nu inte ens har kommit halvvägs till att vara så modig som du...!!
Jag är ocså rädd.. fasansfullt, och paniskt rädd att jag ska bli sjuk, eller att jag ska dö nu... för vem har mina barn då????? Nu vet jag att detta är väldigt vanligt hos anhöriga till dementa.. men det gör ju inte saken bättre!
Men jag har det rätt djupt nedpackat.. därför tycker jag du är så så skittuff och modig!! Så stark ändå..!!
Liten men tuff.. heter det ju!
Den största och varmaste kramen till dig, fylld med så mycket värme och omtanke som bara kan rymmas i en kram...!!
http://himlastigen.blogspot.com
maria
14 oktober 2007 17:01
Elisabeth: Då blir vi två som torkar tårarna, för det är inte gott att hålla dem borta när jag läser din kommentar.
Inte vet jag om jag är modig, eller oxå var det i en stund då modet tvivlar på att allt ska gå bra, i en stund då man förhandlar med sig själv och än en gång slås av insikten om hur liten man är, hur skör och sårbar man är... Kanske det var i en sån stund jag bara var tvungen att skriva det som flöt omkring inom mig och för att jag känner att jag är, precis som du så klokt noterade för ett par dagar sedan, sämre, jag får fler attacker och är såå trött. Det beror ju på oro, att hänga i luften, inte veta, att undra, klart det är oro och rädsla...
Jag tänkte flera gånger på dig och en del andra bloggares livsöden som jag har tagit del av, jag tror faktiskt att jag kan förstå din rädsla och du har helt rätt i att det finns inget som gör det bättre, som att veta att det är vanligt... En del saker säger sig själva men är inte lättare att hantera eller att leva med ändå. Klart du måste vara rädd! Alla som lever under sådana förutsättningar som många av oss gör är inte vid sina sunda vätskor om de inte känner någon form av rädsla.
Igår, rann det bara ut ur mig, jag var trött på snurrandet, trött på att vara som en urlakad sill efter någon timme i en affär, trött på att irritera mig på minstingens alla ljud som ömsom skär i huvudet på mig, hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag irriterade mig över sådana skitsaker om jag inte ska finnas för honom, men det ska jag!
Jag har funderat ett varv till och satan ska hålla i sina gaddar för annars kommer jag och slår ut dem oavsett:) Så länge jag kan så kommer jag att erbjuda honom motstånd, för mina barns skull, för maken och naturligtvis för att min önskan är så!
Stor kram på dig vännen! Och ett så stort tack för att du delade med dig av dina tankar här!!! *KRAMAR OM*
maria
14 oktober 2007 18:50
Caroline: Tack! Jag är så tacksam för att de hittills tror att den inte är elakartad... Att man kallar allt i hjärnan för tumör är ju på grund av att det är i just hjärnan... Så visst, det är inte kul att tänka på och man vill få veta att den inte växer och ändå så ger det inte några garantier för att den aldrig gör det ändå:(
Förstår att det måste vara tungt för din släkting och alla runtomkring, det är inte lätt om det inte syns heller, utanpå! Kram!!!
Elisabeth
15 oktober 2007 00:41
Åh Maria... vad jag skrattar när jag läser dessa ord i din svarskommentar till mig: "..hålla sina gaddar, annars kommer jag och slår ut dem oavsett.."! Det var nog bland det roligaste jag har läst idag..!!
Men då du skriver:"i en stund då modet tvivlar".. så slås jag av din så otroligt vackra förmåga att uttrycka dig! I en stund då modet tvivlar... ord som ger styrka! Det är inte jag som tvivlar, det är mitt mod... känns tryggt att använda när tron på det egna modet sviktar!! Tack!
Maria..tack för att du finns!
http://himlastigen.blogspot.com
Giggen.
15 oktober 2007 22:16
Med många splittrade och orliga tankar över de som just nu sker och händer dig skickar jag iallafall ett stöd ifrån en som bryr sig ! otroligt vackra och välfyllda bloggar du har får börja läsa dessa ordentligt nu ! om inte annat vännen så låter vi tiden ge oss ett möte återigen !
maria
16 oktober 2007 07:11
Elisabeth: Tårar som blandar sig med skratt det måste vara bland den härligaste känslan som finns, tror inte du det?!
Klart att det är ditt mod som tvivlar, och modet växer ju hela tiden med dig som ledare!
Tack vännen för dina vackra ord och omtanke, tack för att DU finns!!!
maria
16 oktober 2007 07:14
Giggen: Tack vännen min!!! Så kul att du tyckte om min blogg! En massa goja och lite annat:)) Ja, bara säg till när du har vägarna förbi, kanske kan du lura med dig den andre "lille nissen" oxå!!!
Jag träffade honom igår, han lunchade med oss, han sa att det inte riktigt var bestämt när du skulle komma och hälsa på honom, det blir när det passar, sa jag!
Stor kram på dig!!!
Annelie
16 oktober 2007 11:48
Älskade vän!Nu sitter jag här med klumpen i halsen och vet inte vad jag ska skriva. Hade hellre varit där och kramat om dig och orden hade fallit sig naturligt.
Jag förstår ditt resonemang, om att det är dom som blir kvar är dom som lider. Men även om nu detta var i en stund av vad vet jag...så ska du aldrig tvivla på att du klarar denna resa. Helt bra kommer du aldrig bli, det har den eländiga Menieren sett till. Men tumören kommer du klara, tro inget annat. (((kramar om)))
http://rospinglan.blogg.se
maria
16 oktober 2007 12:06
Annelie: Tack, vännen!!! KLart att jag blir rädd imellanåt, man har inte modet på högsta nivå hela tiden men som jag skrev i en tidigare kommentar här så ska jag nog nocka satan en gång till, han kanske tror att han vet vart han har mig nu men icke sa nicke:))
Ja, du detta var nog i en stund då modet tvivlade... Det kan ju bli så ibland, då och då, men drömmen är att jag gör mr på måndag och sen får besked veckan därpå att den inte har rört på sig, då kan man andas ut även om den alltid finns där och kan växa men det är senare, inte nu i så fall... Stor kram på dig, vännen min!
Annelie
16 oktober 2007 16:07
Självklart är du det, och bör vara det för att klara det rent psykiskt. Det måste vara en ren pärs du går igenom.Men du kommer knocka den fan och jag står brevid och knockar ner honom en gång till(((kramar)))
http://rospinglan.blogg.se
maria
16 oktober 2007 17:59
Annelie: Hehe, han kommer att bli mosad, vännen med oss bägge:)) Kramar
