gjort här på nätet idag så hittade jag några andra kloka ord.

Jag tycker det är skit

att man aldrig vågar vara

så vacker som egentligen

alltid har varit

Kristina Lugn

Mmmmm, det är ju faktiskt skit!

Att komma på en bra idé

är som att ha en kärleksaffär

med sitt innersta...

Leila Wikström

som jag tycker om... 

Jag ger

Ur min hjärnas skattkammare

Av mitt livs rikedom ger jag

Hälften stolt i din hand.

Du får decenniers brist på sömn,

Tomma nog och ett förakt

Som ord ej kan beskriva.

Jag ger dig alla förbrända tuvor,

Alla stenar, alla kindens fåror,

Den branta vägen som ett knivhugg i bröstet.

Tillräckligt tung den hand du får i din.

Allting fick du, orkar dock ännu.

Varför är nu motlutsbacken vacker?

Helvi Juvonen

Ja, varför är nu motlutsbacken vacker???

Att skala sig naken

Jag lägger inte på, jag skalar av, lager för lager,

skalar jag av.

Blommor, man drar av blad efter blad, älskar,

älskar inte.

Hudar, flås av, skrapas rena, hängs upp för sträckning.

Jag är sträckt så jag blivit spräckt, spräckt av sträck.

Under ytan, finns jag, genomskinligt vatten,

spåra mig.

Jag kan inte ta mig upp, sprickor släpper ut luften som fick mig att flyta, osträckt, ospräckt.

Alla mina blad är avdragna, naken och ranglig

står jag kvar,

Bakom molnen finns jag, tunna skira täcken,

spåra mig.

Jag kan inte ta mig ner, lättheten får mig att fångas av luften som fick mig att vaja, ospräckt, osträckt.

Jag skalar av mig, lager för lager, hud och blad,

jag lägger inte på.

Jag flår mig till naken obefintlighet.

MariaD

Det var länge sedan!!!

En annan favorit jag fann är inte av mig utan av: Brita Ysabel Gustafson

Sin sorg ska man inte bädda

på silke och dun

Eller gömma för sol och dag.

Nej, den skall brännas av ljuset

Och trampas mot kisel,

Tills den dör av sin egen smärta.

Jag tycker så mycket om den!

mitt under maten så sa det tjong bara och sen fick jag gå och lägga mig, det var första snurrattacken som jag nära på behövde hjälp att ta mig till sängen....

Har sovit fram tills nu och nu men känner mig fortfarande väldigt ostadig. Ska inte ge mig på några storslagna projekt ikväll inte, ska hålla mig lugn och fin...

Minstingen har precis premiärduschat!!! Han tyckte att det gick jättebra att duscha i den nya duschen och det var skönt vatten, sa han...

Tänker en del på att vi är en hel del som är sjuka/skadade på ett eller annat sätt som funnit varandra genom bloggandet och ofta kommenterar vi varandra och peppar varandra och då kom jag att tänka på en dikt som min gymnasielärare gav oss första skoldagen och sen återkom vi till den ofta under utbildningens gång. Det är en 85-årig dam i USA som har skrivit den.

"Om jag fick leva mitt liv igen

Jag skulle göra fler misstag nästa gång

Jag skulle slappna av och ta det lugnt

Jag skulle vara tokigare än i det här livet

Ta färre saker på allvar

Ta fler chanser

Jag skulle bestiga fler berg

och simma i flera floder

Äta mera glass och mindre potatis

Jag skulle kanske ha fler verkliga problem

men färre inbillade

Jag är en sån som lever förnuftigt och klokt

timma efter timma

dag efter dag

Visst har jag haft mina ögonblick

men om jag fick leva om mitt liv igen

skulle jag ha fler

Jag skulle faktiskt försöka att inte

ha annat än ögonblick

det ena efter det andra

Istället för att planera så många år i förväg

varje dag

Jag är en sån som alltid tar med mig

termometer och vattenflaska,

regnrock och fallskärm

Men om jag fick leva om mitt liv igen

skulle jag ta mindre packning

Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren

och fortsätta senare på hösten

Jag skulle dansa mer

Jag skulle åka fler karuseller

Jag skulle plocka fler maskrosor"

Jag tänker på denna ibland när jag hör försiktighet och tveksamhet hos andra inför vad man klarar eller inte...

Den är bra!

 i skrymslena... Skräp och skrot och en del stycken, dikter och annat jag tycker om fortfarande.... Här är ett....

Kvinnoalltet

Jag ser mot bryggan ifrån min plats på stranden, ser kvinnor på den torra träbryggan med de stora gliporna mellan plankorna. Sjok av moln svävar, endast centimetrar över dem, ur en korg lyfter en ett lakan, vitt och räcker den till en bredvid, hon böjer sig ner och låter lakanet sakta sänkas mot vattenytan Då! Ett skrik. Skrämt lyssnar jag och upptäcker att jag skriker, ingen hör mig. Jag ser lakanet blötas, vattnet suger sig fast i tyget. De lyfter upp det, mina ögon står vida, viker det på tre, det pumpar kraftigt i mitt bröst, släpper tygbyltet på bryggan och tar sina klappträn, växelvis klapprar de ut vattnet ur tyget. För var klapp stänker droppar till höger och vänster.

Jag ser rännilar rinna på bryggan för att droppvis falla ner i sjön jag ser dem lösas upp i alltet och försvinna

De klapprar ut kvinnan i mig.

Kvinnan i mig förintas

jag hänger inte med i jakten

förstår den inte

Jag står bredvid och ser på

undrar hur jag ska gå

Hur ska jag finna kvinnan i mig igen

Den skakas av mig, sugs ifrån mig

Allt runt omkring mig säger att jag inte äger

rätten till kvinnan i mig

Vem gör det då?

Allt som jag är vad är det

utan kvinnan som fick mig att stråla

likt en ensam solstråle som lyser upp marken

med lövverket som hinder.

Vem stjäl kvinnan i mig?

Vem liknar den oas som bott i mig

vid en soptipp att rynka näsan åt?

Jag är halv nu som okvinna

De som stal kvinnan i mig

stal så mycket mer än

världens allt guld och grönska

De dödade hustrun i mig

De stal kvinnan och talade

om för hustrun att hon inte längre var allt

Inte längre del av det hela

Hustrun blev till noll i simpel

tjuvmatematik

Hon var inte god nog

Men vem stal hustrun i mig

vem liknade henne vid träsk

sump där man kan gå ner sig

Då jag minns hustrun som en låga

som brann vid lägrets härd

full av omtanke och kärlek

Jag är inte hel eller ens halv längre

som okvinna och ohustru

De, tjuvarna stal lusten av mig

De tog den och brände den på bål

askan la de i en nattsvart gruva

långt under jord

Jag känner den lysa svagt i grönt

De stal älskarinnan i mig

och mina tårar faller inte längre

De lockar min man att se förlusten

av skimret som i en sky

stått runt omkring mig

Det som fått honom att

glömma omvärlden för att

endast jag funnits i hans måltavla

De sa älskarinnan att hon var undermålig

som möglig ost

Hon var inte nog

men vem stal älskarinnan i mig

hur ska jag nu finnas i hans sikte allena

vem liknade henne vid ett svart hål i rymden

Då jag minns henne som glödande av

porlande droppar av lek lust

kärlek

Jag är verkligen trasig nu som

okvinna, ohustru och oälskarinna

Allt detta, så mycket att inget kärl

i universum kan rymma det stal de

Jag tänkte att kanske är det nog nu

men likt näckens slughet smög de upp vid min rygg,

huggtänderna slet och bet

jag hörde det krasa när de stal omsorg

De slet mamman i mig till sig

De hängde henne hjälplös i ett träd

onåbar för de små som hör till mamman i mig

De lät de små sitta under henne

och gråtande be henne komma ner

De gav upp och övergav mig

hungern drev dem på flykt

törst på ömhet lät dem gå

kärlekslågor mattas ut i intet

kvar blev ett skirt band av blod

jag såg deras ögon där jag hängde

de skrek att jag svek

när mamman i mig stals ifrån mig

Men vem stal mamman i mig?

Vem, likt en skata

snappade åt sig allt som glimmade

Vem liknade mamman vid latrin när jag skymtar

fragment av henne som den ek som ingen kunde fälla

Minns värme som ifrån en kamin

en fyrklöver som gav alla de redskap som behövs till små

Jag är väldigt demolerad nu

som okvinna, ohustru, oälskarinna och omamma.

Allt detta stals ifrån mig

som universums alla galaxer

och stjärnor slocknar samtidigt

Små enstaka gnistor flämtar ännu

en och annan vindil viner

i den döda tomhet som livlöst väntar

ett fotografi visar endast svaga konturer

som bevis för vad som en gång fanns på det

Så oändligt, en bäck vars längd aldrig kan mätas

en tunnel vars ljus aldrig kan nås

En droppe kanske två är det blod av liv

som ännu strömmar genom mitt gråa inre

Jag sitter stilla och tänker att jag vill gå

ingen kroppsdel lyder

signalsystemets säkringar är stulna

En igel kryper uppför mitt ben

målmedvetet närmar den sig min hand

Blodigeln suger tag och livet rinner bort

Jag sluter mina ögon med bilden av solen

som går ner bakom granarna på andra sidan vattnet

vågorna kluckar fram sin fråga

dropparna alla tillhörande mig porlar i vattnet

Vem stal oss ifrån mig?

De irrar jag känner deras yra som myror i en stack

efter att en fyrtiotrea stämplat sitt märke i den

Vem liknade mig vid kärnavfall

hur blev det unika jaget till ingenting

Jag öppnar ena ögat och ser hur jag upplöses i alltet

till abstrakt materia

Vem stal hantverkaren i mig, vart är arbetaren?

Någon är borttvättad

jag ser en kvinna där i vattnet, en hustru i solens eld,

en älskarinna flämtar i skimret från vatten ytan, jag spårar en mamma i trädet

och jag hör arbetarens slag ifrån gruvan

En åskknall klyver luften.....................

En atom har sprängts

En fågel skjuter ner mot min hand och i ett nyp hänger min sista blodsdroppe i dess näbb för att bli del av det flygande miraklet. Genom fågelögonen ser jag dem på bryggan ser hur de i sin galenskap slår lakanet, det vita undersköna till trasor. Min bärare känner mitt blod och svävar i vida cirklar runt bovarna som klapprar sönder det redan förstörda, vi dyker snabbt och lodrätt ner mot dem, pickar dem i ansiktet, klöser deras ögon och drar det ljuva lena lakanet, drar det ned i vattnet och låter tyget böljande välkomna alla de droppar som söker sig tillbaka. Miraklet känner mitt blods vånda stannar upp i luftrummet och pickar sig strax ovanför tarsen med miraklets skri tränger min droppe av liv, den faller ner mot lakanet och färgar det rött, hjärtslag dunkar i jordens innanmäte, vattnet kokar i dess puls.

Jag går vidare

Copyright Maria D

ber om ursäkt för layouten som är svår i bloggen....

 i kökshon... Det är ett som är klart... Det är faktiskt lite knepigt att tvätta långt hår i kökshon ännu mer knepigt att få ner en kropp i den så det går ju inte men det finns andra lösningar på sånt...

Minstingen hade haft det bra på karnevalen och det var ju för väl för han var lite trulig här på förmiddagen... Men det blir en häftig dag för honom för snart kommer mormor och hämtar honom för att de ska gå på cirkus... Ja, ja det blir så ibland...

Själv har jag tagit en liten nostalgitripp i gamla alster och det var en jag fastnade för och jag tror att jag gjorde det för att jag har läst en hel del hos Solvind på sistone och det här påminde lite om en del av det solvind uttrycker...

Cellen, min cell. Jag sitter i den ensam. Den är 1 gånger 1 meter stor, jag har haft tid att mäta den ett flertal gånger.

Vitt kakel pryder mina väggar här och golvet är målat med vit golvfärg, allt för att det ska vara hygieniskt och lättstädat. Det är bara att ta vattenslangen och skölja av rummet och mig. Det rum jag befinner mig i är ett prövningens och övertalningens rum. De har inte lyckats övertyga mig med deras hjärntvättsprogram. Därför kommer jag inte härifrån. Jag lever på hoppet om att de ska ge upp, inse det omöjliga i sitt åtagande. Vad som då händer, den dagen de givit upp om mig, det bryr jag mig inte så mycket om.

Det är ett ganska avancerat program de använder sig av, de har förstått det mänskliga psyket. Här i min cell har jag en vind som oupphörligen viskar.

-Du måste! manar den med sitt vinande.

-Måste vad? frågar jag varje gång.

-Följa strömmen! svarar den mig alltid

-Vilken ström? undrar jag då.

Det börjar bli tröttsamt nu. Det är inte direkt någon givande konversation. Jag är så trött på malandet i mitt huvud, helt slut på att kämpa emot, jag gör det fortfarande, kämpar emot, lever på mitt hopp.

Lövens prasslande är hårdare och mer raka på saken. De hymlar inte, talar inte milt eller i gåtor.

-Lev upp till idealet, människa! rasslar det tillsammans med sin kumpan vindens hjälp.

-Vilket ideal? envisas jag med att låtsat oförstående fråga.

En röst, en mansröst kommer då och då. Han gör små antydningar hela tiden. Vill få mig tyglad mer än de andra.

Jag ser mig som elden själv, håll mig tam och inburad så kan ni njuta av mig men släpp mig lös och jag kommer att förinta er. Individ är jag, det är jag.

-Det mänskliga kollektivets diktatur! ekar den manliga rösten.

Ekot stannar länge i en cell som denna.

-Det bildar endast ramen för livets tavla, där inom blev vi lovade spelrum! ropar jag vasst och ilsket tillbaka.

Alltid kommer då brusandet ifrån forsen som moteld.

-Foga dig, forma dig efter massan! dånar den tungt.

- Vilken massa, vilken form? är min ständiga motfråga.

Jag vägrar, tänker inte låta någon förmäten och egensinnig tro sig själv om så mycket.

-Vem tog sig friheten att rasera det mänskliga kollektivet, livets tavla? Vem gick in och styrde detaljerna, målade tavlan klart? Varför blev det bara en för alla att dela på? frågar jag dem, mina cellkamrater som försöker sitt bästa i att bryta ned mig, få mig att retirera.

-Vem fan trodde sig äga rätten att måla min tavla? skriker jag åt dem när jag behöver överrösta dem och deras försök.

Jag går här i min cell på  1 gånger 1 meter.

Väggarna är klädda i vitt kakel och golvet är målat med vit golvfärg. Det är mest hygieniskt så, bara att duscha av. Jag lever fortfarande på hoppet som det sägs att det är det sista som överger människan och människa är jag kanske ännu.

Det var många år sen jag skrev det här och idag så tror jag att jag står för det fortfarande men att jag har lärt mer.

Ett ordspråk som jag inte minns varifrån det kommer men tror att det är ett kinesiskt ordspråk lyder:

"Avundas inte någon för det sken av lycka den sprider omkring sig, du känner inte dennes hemliga sorger"