i kökshon... Det är ett som är klart... Det är faktiskt lite knepigt att tvätta långt hår i kökshon ännu mer knepigt att få ner en kropp i den så det går ju inte men det finns andra lösningar på sånt...

Minstingen hade haft det bra på karnevalen och det var ju för väl för han var lite trulig här på förmiddagen... Men det blir en häftig dag för honom för snart kommer mormor och hämtar honom för att de ska gå på cirkus... Ja, ja det blir så ibland...

Själv har jag tagit en liten nostalgitripp i gamla alster och det var en jag fastnade för och jag tror att jag gjorde det för att jag har läst en hel del hos Solvind på sistone och det här påminde lite om en del av det solvind uttrycker...

Cellen, min cell. Jag sitter i den ensam. Den är 1 gånger 1 meter stor, jag har haft tid att mäta den ett flertal gånger.

Vitt kakel pryder mina väggar här och golvet är målat med vit golvfärg, allt för att det ska vara hygieniskt och lättstädat. Det är bara att ta vattenslangen och skölja av rummet och mig. Det rum jag befinner mig i är ett prövningens och övertalningens rum. De har inte lyckats övertyga mig med deras hjärntvättsprogram. Därför kommer jag inte härifrån. Jag lever på hoppet om att de ska ge upp, inse det omöjliga i sitt åtagande. Vad som då händer, den dagen de givit upp om mig, det bryr jag mig inte så mycket om.

Det är ett ganska avancerat program de använder sig av, de har förstått det mänskliga psyket. Här i min cell har jag en vind som oupphörligen viskar.

-Du måste! manar den med sitt vinande.

-Måste vad? frågar jag varje gång.

-Följa strömmen! svarar den mig alltid

-Vilken ström? undrar jag då.

Det börjar bli tröttsamt nu. Det är inte direkt någon givande konversation. Jag är så trött på malandet i mitt huvud, helt slut på att kämpa emot, jag gör det fortfarande, kämpar emot, lever på mitt hopp.

Lövens prasslande är hårdare och mer raka på saken. De hymlar inte, talar inte milt eller i gåtor.

-Lev upp till idealet, människa! rasslar det tillsammans med sin kumpan vindens hjälp.

-Vilket ideal? envisas jag med att låtsat oförstående fråga.

En röst, en mansröst kommer då och då. Han gör små antydningar hela tiden. Vill få mig tyglad mer än de andra.

Jag ser mig som elden själv, håll mig tam och inburad så kan ni njuta av mig men släpp mig lös och jag kommer att förinta er. Individ är jag, det är jag.

-Det mänskliga kollektivets diktatur! ekar den manliga rösten.

Ekot stannar länge i en cell som denna.

-Det bildar endast ramen för livets tavla, där inom blev vi lovade spelrum! ropar jag vasst och ilsket tillbaka.

Alltid kommer då brusandet ifrån forsen som moteld.

-Foga dig, forma dig efter massan! dånar den tungt.

- Vilken massa, vilken form? är min ständiga motfråga.

Jag vägrar, tänker inte låta någon förmäten och egensinnig tro sig själv om så mycket.

-Vem tog sig friheten att rasera det mänskliga kollektivet, livets tavla? Vem gick in och styrde detaljerna, målade tavlan klart? Varför blev det bara en för alla att dela på? frågar jag dem, mina cellkamrater som försöker sitt bästa i att bryta ned mig, få mig att retirera.

-Vem fan trodde sig äga rätten att måla min tavla? skriker jag åt dem när jag behöver överrösta dem och deras försök.

Jag går här i min cell på  1 gånger 1 meter.

Väggarna är klädda i vitt kakel och golvet är målat med vit golvfärg. Det är mest hygieniskt så, bara att duscha av. Jag lever fortfarande på hoppet som det sägs att det är det sista som överger människan och människa är jag kanske ännu.

Det var många år sen jag skrev det här och idag så tror jag att jag står för det fortfarande men att jag har lärt mer.

 

Ella

15 juni 2007 20:24

Du skulle blivit författare!

http://livetefter.blogspot.com

 

maria

15 juni 2007 20:39

Tack! Jag har faktiskt gett mig själv en STOR present en gång i tiden. När jag separerade ifrån äldsta killarnas pappa så sökte jag in på skrivarlinjen på Wiiks folkhögskola och KOM IN!!!

Jag har ett par romaner som ligger och en del dikter.

Men man ska våga ta steget oxå!!!

 

Solvind

16 juni 2007 04:07

Jag är helt ärlig när jag säger att jag är sjukt usel på att ge respons, och få folk att utvecklas. Men jag är fortfarande ärlig när ja säger att jag är tveksam till att detta lilla stycke behöver finslipas.

Oerhört stark text, som berör och får en att tänka till lite extra.

Keep up the good work!

http://solvind.bloggagratis.se

 

maria

16 juni 2007 08:24

Tack ska du ha!!!

Jag trodde nog att du skulle kunna se något i den, beroende på hur du skriver och om vad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

särskilt jag själv... Jag gav upp och har nu suttit och fnurlat på en ny blogg, en som går snabbt och som inte nekar mig inträde och som inte får lust att kasta ut mig då och då:)) Jag har trivts jättebra här på bloggagratis men jag har så lite tid d...

Nu blev jag ju glad när jag kom in på bloggagratis och inte sur... De ska i eftermiddag påbörja arbetet med den nya servern så nu ska det nog fungera som vanligt snart igen:)) Det längtar jag efter!!!   Idag är dagen halvdan redan i från start så att...

Men vem vet hur länge:) Jaha, dagarna har varit blandade med snurr och öronbus samt att jag då och då kommit in på bloggen och tänkt mig en liten cyberpromenad och så har jag inte kommit någonstans... Så jag tror att det måste vara en kombination av ...

Dubbelörnen jag är på bristningsgränsen vad det gäller tålamodet med bloggen just nu....   Dagen har inte varit så bra, var redigt yrslig redan vid frukost och inte blev jag gladare över att jag inte kunde komma in på bloggen för att skriva, ännu min...

och en smörgås, det behövde jag... En promenad är avverkad eller avnjuten, vilket som går bra... Ett stycke shoppingtur är oxå avverkad eller avnjuten dock inte med resultat att jag fick med mig det jag skulle ha hem men en hel del annat jag inte vis...