i kökshon... Det är ett som är klart... Det är faktiskt lite knepigt att tvätta långt hår i kökshon ännu mer knepigt att få ner en kropp i den så det går ju inte men det finns andra lösningar på sånt...

Minstingen hade haft det bra på karnevalen och det var ju för väl för han var lite trulig här på förmiddagen... Men det blir en häftig dag för honom för snart kommer mormor och hämtar honom för att de ska gå på cirkus... Ja, ja det blir så ibland...

Själv har jag tagit en liten nostalgitripp i gamla alster och det var en jag fastnade för och jag tror att jag gjorde det för att jag har läst en hel del hos Solvind på sistone och det här påminde lite om en del av det solvind uttrycker...

Cellen, min cell. Jag sitter i den ensam. Den är 1 gånger 1 meter stor, jag har haft tid att mäta den ett flertal gånger.

Vitt kakel pryder mina väggar här och golvet är målat med vit golvfärg, allt för att det ska vara hygieniskt och lättstädat. Det är bara att ta vattenslangen och skölja av rummet och mig. Det rum jag befinner mig i är ett prövningens och övertalningens rum. De har inte lyckats övertyga mig med deras hjärntvättsprogram. Därför kommer jag inte härifrån. Jag lever på hoppet om att de ska ge upp, inse det omöjliga i sitt åtagande. Vad som då händer, den dagen de givit upp om mig, det bryr jag mig inte så mycket om.

Det är ett ganska avancerat program de använder sig av, de har förstått det mänskliga psyket. Här i min cell har jag en vind som oupphörligen viskar.

-Du måste! manar den med sitt vinande.

-Måste vad? frågar jag varje gång.

-Följa strömmen! svarar den mig alltid

-Vilken ström? undrar jag då.

Det börjar bli tröttsamt nu. Det är inte direkt någon givande konversation. Jag är så trött på malandet i mitt huvud, helt slut på att kämpa emot, jag gör det fortfarande, kämpar emot, lever på mitt hopp.

Lövens prasslande är hårdare och mer raka på saken. De hymlar inte, talar inte milt eller i gåtor.

-Lev upp till idealet, människa! rasslar det tillsammans med sin kumpan vindens hjälp.

-Vilket ideal? envisas jag med att låtsat oförstående fråga.

En röst, en mansröst kommer då och då. Han gör små antydningar hela tiden. Vill få mig tyglad mer än de andra.

Jag ser mig som elden själv, håll mig tam och inburad så kan ni njuta av mig men släpp mig lös och jag kommer att förinta er. Individ är jag, det är jag.

-Det mänskliga kollektivets diktatur! ekar den manliga rösten.

Ekot stannar länge i en cell som denna.

-Det bildar endast ramen för livets tavla, där inom blev vi lovade spelrum! ropar jag vasst och ilsket tillbaka.

Alltid kommer då brusandet ifrån forsen som moteld.

-Foga dig, forma dig efter massan! dånar den tungt.

- Vilken massa, vilken form? är min ständiga motfråga.

Jag vägrar, tänker inte låta någon förmäten och egensinnig tro sig själv om så mycket.

-Vem tog sig friheten att rasera det mänskliga kollektivet, livets tavla? Vem gick in och styrde detaljerna, målade tavlan klart? Varför blev det bara en för alla att dela på? frågar jag dem, mina cellkamrater som försöker sitt bästa i att bryta ned mig, få mig att retirera.

-Vem fan trodde sig äga rätten att måla min tavla? skriker jag åt dem när jag behöver överrösta dem och deras försök.

Jag går här i min cell på  1 gånger 1 meter.

Väggarna är klädda i vitt kakel och golvet är målat med vit golvfärg. Det är mest hygieniskt så, bara att duscha av. Jag lever fortfarande på hoppet som det sägs att det är det sista som överger människan och människa är jag kanske ännu.

Det var många år sen jag skrev det här och idag så tror jag att jag står för det fortfarande men att jag har lärt mer.

bloggar som behandlar ämnen som är intressanta ur mitt perspektiv. Det ena är Lars Anders som skrev ett inlägg om hur sjuka/skadade människor ofta blir bemötta av friska/hela människor. Det andra är hos Ella som spinner vidare på detta.

Jag måste säga att inläggen tillsammans med kommentarerna blir mycket givande....

Minstingen är hämtad men lillasyster med dotra tittade förbi och ville låna lite verktyg och snickesnacka en stund...

Hon berättar då för mig att hon och hennes sambo ofta har blivit oense om vad som ska göras och när etc. Nu har de kommit på en teknik som de har provat i en tre till fyra veckor och jag tyckte det lät så skojigt...

De har bestämt sig för lite arbetsfördelning genom att varannan vecka vara kock och då oxå arbetsledare... Nu upplever de att de faktiskt får saker gjorda och bägge får så att säga vara med och bestämma i det hela... Vissa saker tycker ju en del är viktigare än andra och det kan ju bli skevt på många sätt. Nu upplever de i alla fall att bägge får in sitt synsätt och att de kompletterar varandra så mycket mer. Det är ju bra!!!

Sen hur det fungerar i längden det återstår väl att se, det ska jag nog ta och utvärdera om ett par månader...

Nu ska jag vila lite...

så säger ingen annan det åt en...

Jag har varit riktigt slö denna vecka eller så är det vardagssysslor som kommer i kapp en nu. I och för sig så har jag ju inte mått så bra denna vecka heller, det har varit en blandad kompott kan man säga. Mycket öronbus varvat med anfall...

Men jag som brukar vara rätt aktiv när jag står upp har nog faktiskt inte gjort ett dyft denna vecka. Ja, bäddat, tvättat och fixat med disk men inget i huset. Har väl kanske tömt nå´n kartong men inte mycket mer... Ibland tycker jag att det ser ut som ett skrotupplag här...

Kanske duschen ger mig lite ny inspiration så att jag kan börja kika på kaklandet och klinkrandet där. Jag kanske inte är den typiska kartongurplockartypen, jag kanske är mer byggaupptypen...

Så, kanske andra i familjen kan plocka ur lite kartonger och säckar istället. Jag kan ju alltid försöka att be snällt. När jag säger andra så är det naturligtvis de där sönerna jag menar, de som helst vill gå upp när vi andra går och lägger oss, de som använder en mängd olika halvt djuriska grymtanden och stönanden istället för det språk vi försöker oss på att förstå varandra med.

 När sönerna började komma in i tonåren så såg jag alldeles förskräckt och förtjust på hur min omgivning förvandlades ifrån en massa småpojkar med glädje och bus till några lufsiga grottmänniskor som såg ut som om träpåken hängde på ryggen på dem, de grymtade fram det mesta och var ibland riktigt svåra att förstå. *skrattar* Allt bröd försvann tillsammans med mjölken in i deras grottor för att förtäras nattetid och vi andra fick hålla tillgodo med svart kaffe och knäckebröd på morgnarna...

Sicken tur att det finns en viss charm i detta med och att det förändras med tiden.

Nähä, nu säger öronan till, det blir att så vackert stoppa i sig piller och ta en lur....

på lite bland bloggarna så hittar man en del nya bloggar, ibland hittar man inlägg som får en att tänka på något tidigare inlägg man själv skrivit och så vidare... Det har hänt idag och då gick jag tillbaka till mitt tidigare inlägg och läser igenom det igen...

Finns det flera som är så här knäppa? Jag kan sätta mig och läsa igenom mina gamla pappersdagböcker ibland oxå!

Men, men till saken... Jag skrev för någon dag sen ett inlägg som handlade om hur märklig livets stig är och att jag saknade att arbeta med missbruk och agression. När jag läste det inlägget igen så slogs jag av hur bisarrt det kan låta... Jag vill arbeta med missbruk och agressivitet!!! Alltså är jag i behov av att det finns missbrukare med agressioner så att jag har något att arbeta med!!!  ( den dagen jag är frisk, om den nu kommer)

När man lägger fram det på det viset så låter det faktiskt lite bisarrt... Men nu är det väl inte så det är riktigt... Då kommer jag att tänka på de yrken jag har befunnit mig i och ser att alla dessa yrken innebär att min roll är att arbeta bort mig själv! Jag har alltid arbetat i sådana yrken där det yttersta syftet är att jag inte längre ska behövas.

Lite flummigt kanske, jag vet men tankar är tankar och de tar sin egen väg, oftast...

Alla yrken med människor handlar i grund och botten om att arbeta bort sig själv! Sjuka ska bli friska, barn ska bli vuxna, missbrukare ska bli rena missbrukare, kriminella ska bli icke kriminella och så vidare...

Rätt fascinerande faktiskt!

betyder nödvändigtvis inte sovmorgon för mig och minstingen...

Normalt går maken upp strax efter fem på morgonen och jag sover framåt åtta om jag kan, minstingen brukar oxå kunna ligga framåt åtta. Idag dock när maken gick upp sju så vaknade vi allihopa... Känner mig färdig med sovandet så det går bra.

Tänker på att det låter ju hemskt att maken går upp runt fem och jag sover till åtta. Fast jag är ju faktiskt sjuk och får sova hur mycket jag vill, faktum är att jag sover väldigt mycket. Jag sover på nätterna, sover igenom anfallen när det går, vilar inför och efter aktiviteter. Snacka om att sova mycket. I början hade jag dåligt samvete för det men nu vet jag bättre, jag får en högre kvalite på min vakna tid om jag får sova så här mycket annars är jag som ett vandrande lik...

Duschen blev inte ihopplockad igår, däremot blev det blivande badrummet, som hittintills varit ett lager av bruk och kakel, städat och urplockat så att det finns plats för en dusch! Idag ska vi se om det går att få ihop den och maken ska ha avloppsdelar och vattenledningar med sig när han kommer hem ifrån arbetet så i helgen någon gång så ska här duschas i vårt eget hem igen...

Här lyser solen, det blåser lite mer lagom än igår och det är lite svalt så här på morgonen men det kan nog bli en fin dag.

Hörseln är fortfarande upp och ner men bättre än igår, hör liksom inte så mycket alls istället och jämfört med skrikandet det lät som igår så är det nästan att föredra att inte höra så mycket.

Ha en bra morgon!!!