i skrymslena... Skräp och skrot och en del stycken, dikter och annat jag tycker om fortfarande.... Här är ett....

Kvinnoalltet

Jag ser mot bryggan ifrån min plats på stranden, ser kvinnor på den torra träbryggan med de stora gliporna mellan plankorna. Sjok av moln svävar, endast centimetrar över dem, ur en korg lyfter en ett lakan, vitt och räcker den till en bredvid, hon böjer sig ner och låter lakanet sakta sänkas mot vattenytan Då! Ett skrik. Skrämt lyssnar jag och upptäcker att jag skriker, ingen hör mig. Jag ser lakanet blötas, vattnet suger sig fast i tyget. De lyfter upp det, mina ögon står vida, viker det på tre, det pumpar kraftigt i mitt bröst, släpper tygbyltet på bryggan och tar sina klappträn, växelvis klapprar de ut vattnet ur tyget. För var klapp stänker droppar till höger och vänster.

Jag ser rännilar rinna på bryggan för att droppvis falla ner i sjön jag ser dem lösas upp i alltet och försvinna

De klapprar ut kvinnan i mig.

Kvinnan i mig förintas

jag hänger inte med i jakten

förstår den inte

Jag står bredvid och ser på

undrar hur jag ska gå

Hur ska jag finna kvinnan i mig igen

Den skakas av mig, sugs ifrån mig

Allt runt omkring mig säger att jag inte äger

rätten till kvinnan i mig

Vem gör det då?

Allt som jag är vad är det

utan kvinnan som fick mig att stråla

likt en ensam solstråle som lyser upp marken

med lövverket som hinder.

Vem stjäl kvinnan i mig?

Vem liknar den oas som bott i mig

vid en soptipp att rynka näsan åt?

Jag är halv nu som okvinna

De som stal kvinnan i mig

stal så mycket mer än

världens allt guld och grönska

De dödade hustrun i mig

De stal kvinnan och talade

om för hustrun att hon inte längre var allt

Inte längre del av det hela

Hustrun blev till noll i simpel

tjuvmatematik

Hon var inte god nog

Men vem stal hustrun i mig

vem liknade henne vid träsk

sump där man kan gå ner sig

Då jag minns hustrun som en låga

som brann vid lägrets härd

full av omtanke och kärlek

Jag är inte hel eller ens halv längre

som okvinna och ohustru

De, tjuvarna stal lusten av mig

De tog den och brände den på bål

askan la de i en nattsvart gruva

långt under jord

Jag känner den lysa svagt i grönt

De stal älskarinnan i mig

och mina tårar faller inte längre

De lockar min man att se förlusten

av skimret som i en sky

stått runt omkring mig

Det som fått honom att

glömma omvärlden för att

endast jag funnits i hans måltavla

De sa älskarinnan att hon var undermålig

som möglig ost

Hon var inte nog

men vem stal älskarinnan i mig

hur ska jag nu finnas i hans sikte allena

vem liknade henne vid ett svart hål i rymden

Då jag minns henne som glödande av

porlande droppar av lek lust

kärlek

Jag är verkligen trasig nu som

okvinna, ohustru och oälskarinna

Allt detta, så mycket att inget kärl

i universum kan rymma det stal de

Jag tänkte att kanske är det nog nu

men likt näckens slughet smög de upp vid min rygg,

huggtänderna slet och bet

jag hörde det krasa när de stal omsorg

De slet mamman i mig till sig

De hängde henne hjälplös i ett träd

onåbar för de små som hör till mamman i mig

De lät de små sitta under henne

och gråtande be henne komma ner

De gav upp och övergav mig

hungern drev dem på flykt

törst på ömhet lät dem gå

kärlekslågor mattas ut i intet

kvar blev ett skirt band av blod

jag såg deras ögon där jag hängde

de skrek att jag svek

när mamman i mig stals ifrån mig

Men vem stal mamman i mig?

Vem, likt en skata

snappade åt sig allt som glimmade

Vem liknade mamman vid latrin när jag skymtar

fragment av henne som den ek som ingen kunde fälla

Minns värme som ifrån en kamin

en fyrklöver som gav alla de redskap som behövs till små

Jag är väldigt demolerad nu

som okvinna, ohustru, oälskarinna och omamma.

Allt detta stals ifrån mig

som universums alla galaxer

och stjärnor slocknar samtidigt

Små enstaka gnistor flämtar ännu

en och annan vindil viner

i den döda tomhet som livlöst väntar

ett fotografi visar endast svaga konturer

som bevis för vad som en gång fanns på det

Så oändligt, en bäck vars längd aldrig kan mätas

en tunnel vars ljus aldrig kan nås

En droppe kanske två är det blod av liv

som ännu strömmar genom mitt gråa inre

Jag sitter stilla och tänker att jag vill gå

ingen kroppsdel lyder

signalsystemets säkringar är stulna

En igel kryper uppför mitt ben

målmedvetet närmar den sig min hand

Blodigeln suger tag och livet rinner bort

Jag sluter mina ögon med bilden av solen

som går ner bakom granarna på andra sidan vattnet

vågorna kluckar fram sin fråga

dropparna alla tillhörande mig porlar i vattnet

Vem stal oss ifrån mig?

De irrar jag känner deras yra som myror i en stack

efter att en fyrtiotrea stämplat sitt märke i den

Vem liknade mig vid kärnavfall

hur blev det unika jaget till ingenting

Jag öppnar ena ögat och ser hur jag upplöses i alltet

till abstrakt materia

Vem stal hantverkaren i mig, vart är arbetaren?

Någon är borttvättad

jag ser en kvinna där i vattnet, en hustru i solens eld,

en älskarinna flämtar i skimret från vatten ytan, jag spårar en mamma i trädet

och jag hör arbetarens slag ifrån gruvan

En åskknall klyver luften.....................

En atom har sprängts

En fågel skjuter ner mot min hand och i ett nyp hänger min sista blodsdroppe i dess näbb för att bli del av det flygande miraklet. Genom fågelögonen ser jag dem på bryggan ser hur de i sin galenskap slår lakanet, det vita undersköna till trasor. Min bärare känner mitt blod och svävar i vida cirklar runt bovarna som klapprar sönder det redan förstörda, vi dyker snabbt och lodrätt ner mot dem, pickar dem i ansiktet, klöser deras ögon och drar det ljuva lena lakanet, drar det ned i vattnet och låter tyget böljande välkomna alla de droppar som söker sig tillbaka. Miraklet känner mitt blods vånda stannar upp i luftrummet och pickar sig strax ovanför tarsen med miraklets skri tränger min droppe av liv, den faller ner mot lakanet och färgar det rött, hjärtslag dunkar i jordens innanmäte, vattnet kokar i dess puls.

Jag går vidare

Copyright Maria D

ber om ursäkt för layouten som är svår i bloggen....

 

Annelie

16 juni 2007 11:16

Va duktig du är som skrivit detta själv.En riktigt bra text:)
Ha en fin dag/kram

http://rospinglan.blogg.se

 

Dubbelörnen

16 juni 2007 15:49

Visst är det underbara fynd man gör i sina gömmor...
Hur har det gått med duschen??!!*orolig*

Kram

 

maria

16 juni 2007 16:56

Annelie: Tack och ha en riktigt bra dag, hm, kväll du med/kramar

dubbelörnen: Jo, det dyker upp en hel del här och var... Duschen är nästan färdigmonterad....

 

Fru Fundersam

16 juni 2007 20:53

Käraste du,
det har känts hopplöst ...
Men du ÄR du.
Du ÄR kvinna.
Du ÄR.
En FIN maria.

Glöm aldrig det!
Kram!

http://frufundersam.bloggagratis.se/2007/06/13/172

 

maria

16 juni 2007 21:07

Nä då, Fru Fundersam, var inte orolig...

Det här skrev jag under en tid när tre av barnen var små och efter ett mycket arbetsamt och i mellanåt plågsamt förhållande... Jag upplevde ett hårt tryck i från alla håll o kanter, media var på hugget och man kände att det helt enkelt var omöjligt att vara kvinna både mot kvinnor och män i olika avseenden...

Idag så tycker jag att den nog kan visa på hur svårt kvinnor har att räcka till i alla sina bitar...

Men jag ska suga på dina ord ändå, man får aldrig för mycket av det... Jag är jag, en kvinna, en fin maria!!!

En stor kram på dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

särskilt jag själv... Jag gav upp och har nu suttit och fnurlat på en ny blogg, en som går snabbt och som inte nekar mig inträde och som inte får lust att kasta ut mig då och då:)) Jag har trivts jättebra här på bloggagratis men jag har så lite tid d...

Nu blev jag ju glad när jag kom in på bloggagratis och inte sur... De ska i eftermiddag påbörja arbetet med den nya servern så nu ska det nog fungera som vanligt snart igen:)) Det längtar jag efter!!!   Idag är dagen halvdan redan i från start så att...

Men vem vet hur länge:) Jaha, dagarna har varit blandade med snurr och öronbus samt att jag då och då kommit in på bloggen och tänkt mig en liten cyberpromenad och så har jag inte kommit någonstans... Så jag tror att det måste vara en kombination av ...

Dubbelörnen jag är på bristningsgränsen vad det gäller tålamodet med bloggen just nu....   Dagen har inte varit så bra, var redigt yrslig redan vid frukost och inte blev jag gladare över att jag inte kunde komma in på bloggen för att skriva, ännu min...

och en smörgås, det behövde jag... En promenad är avverkad eller avnjuten, vilket som går bra... Ett stycke shoppingtur är oxå avverkad eller avnjuten dock inte med resultat att jag fick med mig det jag skulle ha hem men en hel del annat jag inte vis...