torsdag igen, då ska vi till nya huset igen då...

Elektrikern har snart gjort det han ska och på måndag kommer det folk som ska ta bort den gamla oljetanken och pannan...

Just nu handlar vi alla tjänster och material till huset på krita så att säga, vi får ju inte betalt för vårt gamla hus förrän den 1/6 så fram tills dess är vi lite panka... Jag mår inte riktigt bra av att handla på krita, jag vill så att säga ha reda pengar i plånboken och betala med det. Gammalmodigt? Ja, visst, det är det kanske men under den tid jag har arbetat med missbrukare så måste jag säga att det samhällssystem vi byggt och bygger klarar inte alla av att hantera. För mig kan det kännas skumt att bygga ett samhälle där inte alla i från början kan delta och inräknas i. Jag tycker inte om att handla på kort men jag kan hantera det, visserligen blir jag något mer uppstressad av det men jag klarar av det utan att skjuta ekonomin i sank. Många gör just inte det...

Både inom socialpsykiatrin och missbrukssidan stötte jag ofta på människor där ett stort vardagligt problem handlade om hantering av pengar. Ofta är en missbrukare mer utvecklad inom vissa områden och nära på ett barn inom andra och pengar är en sån sak... Alla har hört talas om barnet som vill ha en leksak och tjatar på mamma som trött säger att hon inte har pengar och då uppmanar barnet mamman att gå till affären och hämta eller till luckan i väggen och hämta eller att handla med plastpengarna (kreditkorten)... I och för sig kanske mamman inte skulle ha skyllt på pengar utan tagit striden att det inte ska vara några leksaker denna dag. Ofta skyller man ju på att pengar saknas (vet jag av egen erfarenhet).

Det är uppfattningen om pengar jag talar om, för missbrukaren är pengar något som ska finnas i en jämn och strid ström, inte bara för att betala ett missbruk med utan för att det är så deras världsbild ser ut, de kan inte i sin värld hantera medel på det sätt vi kan. Likaså med psykiskt funktionshindrade, de har oxå många gånger svårt att hantera ekonomin, de kan ha sedlar och mynt hur länge som helst i plånboken men när det gäller att köpa på internet, genom annonser eller på plastkort så tappar de kontrollen, det är  för abstrakt att pengar elektroniskt förs överallt.

Så är det ju oxå i den "nya" skolan, barnen ska ta ansvar för sin egen kunskap. Teoretikern med pojken (minns ej namnet har det nerpackat) menade att barn lär sig när de behöver det och skolan har på något vis anammat detta fast annorlunda: barn ska söka sin kunskap själva och det finns inte resurser nog för guidning/handledning i detta. Jag har en son som har varit ett präktigt A-barn, jag har suttit på alla dessa utvecklingssamtal och fått höra hur duktig, mogen och schysst mot andra han är. Som en smäll på käften kommer sen ett antal år senare att lärarna inte förstått att han inte vågat fråga om hjälp i engelska och inte lärt sig någonting under dessa tre, fyra år. Vem tar rätt på det? Jo, jag som mamma har intensivundervisning hemma om kvällarna för att han åtminstone ska kunna komma i närheten av att klara målen ( vilket han inte riktigt gjorde men nästan). Jag som förälder måste ju lita på vad som sägs på utvecklingssamtalen, särskilt när jag vid upprepade ggr frågat just om han verkligen vågar fråga... Jag vågar påstå att jag känner mina barn en aning så jag vet ju vilka av dem som vågar, är kaxiga, vetgiriga eller ointresserade. Det är en brist som kan göra att en individ hamnar utanför, man brukar annars tala om att det är bristerna hos föräldrarna som kan vara orsaken till det och det säger jag inte emot men det är inte svart eller vitt...

En annan form är alla dessa barn med särskilda behov. jag har en sådan son oxå och det har varit en fight ända ifrån början. Fast sjukgymnaster, psykologer och arbetsterapeuter sitter och erbjuder skolan att hjälpa dem i hanteringen av sonen så har skolan notoriskt vägrat, de har till och med talat om för mig att det inte är ett dugg fel på sonen (trots diagnoser) utan att det är jag som mamma som inte klarar av att släppa på honom.... Ha, ha, ha, jag som kunde ha slängt ut sonen genom fönstret av ren och skär utmattning... Fritidspersonalen var de enda som kunde ta till sig mina tips och råd. Jag har ju arbetat inom omsorgen och med både barn och vuxna som behöver det lilla särskilda i många år och med mycket små knep (tex rött/grönt kort, fristad osv) kan jag säga att jag förmodligen räddade livet på sonen ett flertal gånger. Man blir faktiskt som förälder lite rädd när skolan ringer till en på sitt arbete och säger att du måste komma var och varannan dag och ibland har sonen då mellan 6-9 år bara varit försvunnen spårlöst, en gång hittade vi honom i ån och han var faktiskt inte simkunnig ännu, som mamma har man då svårt att lita på vuxenvärlden i skolan. Jag får oxå ett helt annat perspektiv på de missbrukare och människor med psykiska funktionshinder man arbetat med, jag kan se hur vägen till nuet förmodligen har varit. Mycket har alltså blivit såå abstrakt att de med behov av det konkreta inte kan hantera tillvaron.

Nu ska jag inte bara klaga, det är inte det som är meningen, jag tror att jag nu när jag snart ska flytta härifrån gör upp med orten en gång för alla. Jag försöker att lägga historien härifrån iordning så att den kan packas ner för gott. Inte så att jag ska glömma, nej, det här har jag nytta av att minnas då det vidgar perspektiven. Jag blev så utbränd på skolan att jag till slut vägrade att gå på utvecklingssamtal med just den sonen och var inte på föräldramöten heller, jag skickade ombud som fick återge det hela till mig sen.

Tack och lov har jag en lillasyster som är lärare och som tog tag i att hjälpa sonen att läsa in allt han missade för att ingen lärare tog notis om hans behov. Min syster är suverän och det vet jag flera lärare som är men jag hade otur med dessa skolor. Minstingen har vi placerat privat i Pysslingen och vilken skillnad, de är helt underbara. Inget barn blir osynligt eller ohört. Jag förstår knappt hur det kan vara så vida skillnader. När jag tänker på några inom missbruket som jag arbetat lite extra med så blir jag dock sorgsen, tänk vad mycket dessa hade kunnat få slippa genom att ha hamnat rätt på en gång.

Ja, det var mycket tankar i en strid ström, från plastkort med kredit till missbruk och skola. Tänk så det kan bli när tankarn är för många och trycker på lite för mycket men det är bra skönt och nyttigt att få ner dem i skrift...

Kramar till alla som behöver

Tillägg: Det kan låta som att man är ledsen eller bitter över hur olika system motarbetar och ställer en del individer utanför men det är jag inte, inte för egen del... Jag var ledsen för mina barns skull att de inte fick en rättvis chans, jag är ledsen för många människor jag mött, för deras livsöden och hur annorlunda det kunde ha sett ut. Själv ser jag det som att det var jobbigt när det var men i efterhand har det gett mig mycket kunskap som jag har stor nytta av i bemötande och fi hur jag förhåller mig till andra människor. Alltså inget ont som inte har något gott med sig...

 

Dubbelörnen

10 maj 2007 08:30

Har så mycket att säga till din text, man har inte tiden just nu. Vill bara säga att jag instämmer helt med det du skriver. Har samma erfarenheter om den envetna kampen o striden.

Härligt även för er att få starta på nytt, precis som vi...

Kramar vännen

http://karljohansgarden.blogspot.com

 

Fru Fundersam

11 maj 2007 20:56

Du skriver så bra, om att det gäller att inte vara tvärsäker och tänka fyrkantigt och i svartvitt. Allt har nyanser!!! Och ofta måste man vara smidig och se till individens behov, INTE bara till regler. Det är den egenskapen - att förstå det och praktisera det - som skiljer en god lärare från en vanlig, eller en god socialsekreterare från en vanlig, eller en god platsförmedlare från en vanlig ....

Och jag förstår dig så väl att du blir trött av personer som inte har den där smidigheten, som inte klarar att ge det lilla extra som behövs. Och för den delen, du har all respekt för att du kritiserar dåliga system.

Är säker på att du, med din livserfarenhet är en underbar människa i det yrke du har. (Vilket är det?)

Önskar dig också all lycka på nya stället. Och lite extra kraft. För att det ska bli bra för dig och din familj!!!!!!
KRAM!

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Tant Tagg

14 maj 2007 16:55

Jo man blir trött av att slåss för självklarheter vareviga dag! Skolan sticker huvudet i busken och har ofta en negativ attityd till diagnoser. De ser diagnoser som en stämpling och att diagnosen kan göra så barnet "ger upp" eller blir lat, istället för att se diagnosen som ett redskap, en hjälp och en utgångspunkt för på vilket sätt och på vilket område barnet har svårigheter och hur man kan hjälpa barnet på bästa sätt.
Jag blir alltid lika arg när jag hör om hur man struntar i att stödja barn med funktionshinder i skolan genom att säga att funktionshindren inte finns!
Hoppas att de nya skolorna på den nya orten har lärare som inte blundar och stänger örona och inte tror att det är föräldrarnas fel när barnen har särskillda behov. Ibland finns ju dom också.
Lycka till med flytten!

 

maria

14 maj 2007 20:57

Fru Fundersam: Tack!

Jag hoppas och försöker (när jag inte var sjuk) att inte bli låst i egna ideér eller regler om hur saker ska vara...

I och med att jag har arbetat med funktionshindrade, äldreomsorg, tvångsvård för manliga missbrukare, som soc.sekr inom socialpsykiatrin och nu som enhetschef inom LSS och psykiatri så har jag alltid möten med människor i behov och som är vana att bli bemötta utifrån regler, lagar och fördomar och det vill jag så innerligt undvika så långt jag kan... Jag tror och hoppas att jag lyckas för det mesta men självklart inte alltid.

Visst är det trist när systemen sorterar ut vissa nästan redan ifrån start...

Jaa, jag tror att vår flytt kommer att innebära många lättnader för oss och jag tror faktiskt att man behöver sina nära och kära runt sig istället för utspridda runt hela sverige/jorden... Kram

Dubbelörnen: Vi kommer nog till det någon gång. Kram

Tant Tagg: Om jag inte minns åt skogen så tror jag att du arbetar eller har arbetat med funktionshindrade (omsorgen?) så jag tror att du vet vad det handlar om.

Jag minns för 22 år sen när jag skulle ut med en 6, "brukare", "klienter", "kunder" eller varför inte människor, som jag arbetade med att stödja i deras vardagliga liv, på restaurang och vi fick inte komma in!!!! För att de kunde avskräcka/skrämma (läs äckla) övriga gäster..... Idag har vi kommit långt längre men hindren dyker upp på andra, oväntade håll, och det är väl bara att bita ihop och fortsätta envisas med allas vår rätt till existens, allas vår rätt till egenhet, allas vår rätt till att bidra till ett mer humant klimat för oss alla!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

särskilt jag själv... Jag gav upp och har nu suttit och fnurlat på en ny blogg, en som går snabbt och som inte nekar mig inträde och som inte får lust att kasta ut mig då och då:)) Jag har trivts jättebra här på bloggagratis men jag har så lite tid d...

Nu blev jag ju glad när jag kom in på bloggagratis och inte sur... De ska i eftermiddag påbörja arbetet med den nya servern så nu ska det nog fungera som vanligt snart igen:)) Det längtar jag efter!!!   Idag är dagen halvdan redan i från start så att...

Men vem vet hur länge:) Jaha, dagarna har varit blandade med snurr och öronbus samt att jag då och då kommit in på bloggen och tänkt mig en liten cyberpromenad och så har jag inte kommit någonstans... Så jag tror att det måste vara en kombination av ...

Dubbelörnen jag är på bristningsgränsen vad det gäller tålamodet med bloggen just nu....   Dagen har inte varit så bra, var redigt yrslig redan vid frukost och inte blev jag gladare över att jag inte kunde komma in på bloggen för att skriva, ännu min...

och en smörgås, det behövde jag... En promenad är avverkad eller avnjuten, vilket som går bra... Ett stycke shoppingtur är oxå avverkad eller avnjuten dock inte med resultat att jag fick med mig det jag skulle ha hem men en hel del annat jag inte vis...