torsdag igen, då ska vi till nya huset igen då...

Elektrikern har snart gjort det han ska och på måndag kommer det folk som ska ta bort den gamla oljetanken och pannan...

Just nu handlar vi alla tjänster och material till huset på krita så att säga, vi får ju inte betalt för vårt gamla hus förrän den 1/6 så fram tills dess är vi lite panka... Jag mår inte riktigt bra av att handla på krita, jag vill så att säga ha reda pengar i plånboken och betala med det. Gammalmodigt? Ja, visst, det är det kanske men under den tid jag har arbetat med missbrukare så måste jag säga att det samhällssystem vi byggt och bygger klarar inte alla av att hantera. För mig kan det kännas skumt att bygga ett samhälle där inte alla i från början kan delta och inräknas i. Jag tycker inte om att handla på kort men jag kan hantera det, visserligen blir jag något mer uppstressad av det men jag klarar av det utan att skjuta ekonomin i sank. Många gör just inte det...

Både inom socialpsykiatrin och missbrukssidan stötte jag ofta på människor där ett stort vardagligt problem handlade om hantering av pengar. Ofta är en missbrukare mer utvecklad inom vissa områden och nära på ett barn inom andra och pengar är en sån sak... Alla har hört talas om barnet som vill ha en leksak och tjatar på mamma som trött säger att hon inte har pengar och då uppmanar barnet mamman att gå till affären och hämta eller till luckan i väggen och hämta eller att handla med plastpengarna (kreditkorten)... I och för sig kanske mamman inte skulle ha skyllt på pengar utan tagit striden att det inte ska vara några leksaker denna dag. Ofta skyller man ju på att pengar saknas (vet jag av egen erfarenhet).

Det är uppfattningen om pengar jag talar om, för missbrukaren är pengar något som ska finnas i en jämn och strid ström, inte bara för att betala ett missbruk med utan för att det är så deras världsbild ser ut, de kan inte i sin värld hantera medel på det sätt vi kan. Likaså med psykiskt funktionshindrade, de har oxå många gånger svårt att hantera ekonomin, de kan ha sedlar och mynt hur länge som helst i plånboken men när det gäller att köpa på internet, genom annonser eller på plastkort så tappar de kontrollen, det är  för abstrakt att pengar elektroniskt förs överallt.

Så är det ju oxå i den "nya" skolan, barnen ska ta ansvar för sin egen kunskap. Teoretikern med pojken (minns ej namnet har det nerpackat) menade att barn lär sig när de behöver det och skolan har på något vis anammat detta fast annorlunda: barn ska söka sin kunskap själva och det finns inte resurser nog för guidning/handledning i detta. Jag har en son som har varit ett präktigt A-barn, jag har suttit på alla dessa utvecklingssamtal och fått höra hur duktig, mogen och schysst mot andra han är. Som en smäll på käften kommer sen ett antal år senare att lärarna inte förstått att han inte vågat fråga om hjälp i engelska och inte lärt sig någonting under dessa tre, fyra år. Vem tar rätt på det? Jo, jag som mamma har intensivundervisning hemma om kvällarna för att han åtminstone ska kunna komma i närheten av att klara målen ( vilket han inte riktigt gjorde men nästan). Jag som förälder måste ju lita på vad som sägs på utvecklingssamtalen, särskilt när jag vid upprepade ggr frågat just om han verkligen vågar fråga... Jag vågar påstå att jag känner mina barn en aning så jag vet ju vilka av dem som vågar, är kaxiga, vetgiriga eller ointresserade. Det är en brist som kan göra att en individ hamnar utanför, man brukar annars tala om att det är bristerna hos föräldrarna som kan vara orsaken till det och det säger jag inte emot men det är inte svart eller vitt...

En annan form är alla dessa barn med särskilda behov. jag har en sådan son oxå och det har varit en fight ända ifrån början. Fast sjukgymnaster, psykologer och arbetsterapeuter sitter och erbjuder skolan att hjälpa dem i hanteringen av sonen så har skolan notoriskt vägrat, de har till och med talat om för mig att det inte är ett dugg fel på sonen (trots diagnoser) utan att det är jag som mamma som inte klarar av att släppa på honom.... Ha, ha, ha, jag som kunde ha slängt ut sonen genom fönstret av ren och skär utmattning... Fritidspersonalen var de enda som kunde ta till sig mina tips och råd. Jag har ju arbetat inom omsorgen och med både barn och vuxna som behöver det lilla särskilda i många år och med mycket små knep (tex rött/grönt kort, fristad osv) kan jag säga att jag förmodligen räddade livet på sonen ett flertal gånger. Man blir faktiskt som förälder lite rädd när skolan ringer till en på sitt arbete och säger att du måste komma var och varannan dag och ibland har sonen då mellan 6-9 år bara varit försvunnen spårlöst, en gång hittade vi honom i ån och han var faktiskt inte simkunnig ännu, som mamma har man då svårt att lita på vuxenvärlden i skolan. Jag får oxå ett helt annat perspektiv på de missbrukare och människor med psykiska funktionshinder man arbetat med, jag kan se hur vägen till nuet förmodligen har varit. Mycket har alltså blivit såå abstrakt att de med behov av det konkreta inte kan hantera tillvaron.

Nu ska jag inte bara klaga, det är inte det som är meningen, jag tror att jag nu när jag snart ska flytta härifrån gör upp med orten en gång för alla. Jag försöker att lägga historien härifrån iordning så att den kan packas ner för gott. Inte så att jag ska glömma, nej, det här har jag nytta av att minnas då det vidgar perspektiven. Jag blev så utbränd på skolan att jag till slut vägrade att gå på utvecklingssamtal med just den sonen och var inte på föräldramöten heller, jag skickade ombud som fick återge det hela till mig sen.

Tack och lov har jag en lillasyster som är lärare och som tog tag i att hjälpa sonen att läsa in allt han missade för att ingen lärare tog notis om hans behov. Min syster är suverän och det vet jag flera lärare som är men jag hade otur med dessa skolor. Minstingen har vi placerat privat i Pysslingen och vilken skillnad, de är helt underbara. Inget barn blir osynligt eller ohört. Jag förstår knappt hur det kan vara så vida skillnader. När jag tänker på några inom missbruket som jag arbetat lite extra med så blir jag dock sorgsen, tänk vad mycket dessa hade kunnat få slippa genom att ha hamnat rätt på en gång.

Ja, det var mycket tankar i en strid ström, från plastkort med kredit till missbruk och skola. Tänk så det kan bli när tankarn är för många och trycker på lite för mycket men det är bra skönt och nyttigt att få ner dem i skrift...

Kramar till alla som behöver

Tillägg: Det kan låta som att man är ledsen eller bitter över hur olika system motarbetar och ställer en del individer utanför men det är jag inte, inte för egen del... Jag var ledsen för mina barns skull att de inte fick en rättvis chans, jag är ledsen för många människor jag mött, för deras livsöden och hur annorlunda det kunde ha sett ut. Själv ser jag det som att det var jobbigt när det var men i efterhand har det gett mig mycket kunskap som jag har stor nytta av i bemötande och fi hur jag förhåller mig till andra människor. Alltså inget ont som inte har något gott med sig...