Filifjonkan funderar

14 juni 2007 11:20

Stress är visst nutidens smittsammaste farsot.
Den gnager folk och den ställer till det för dem.Men man måste komma ihåg att man har en broms, en inbyggd broms, men den verkar vara svår att dra i för många. De kör vidare tills det blir tvärstopp det går inte mer. Ofta försent då att ändra på sakernas vardande.Man kan bara förmana och be dem men de lyssnar inte det händer inte dem. ar nu 4 st bekanta som är knäckta...som en gren går av i stormen. Stress är av ondo tycker en Filifjonka

maria

14 juni 2007 11:46

Mmm, det var väl den bromsen som jag sa var det egna ansvaret. Det är för synd att det ska bli för mycket.

Dubbelörnen

14 juni 2007 15:05

Har inte engagemanget att sitta vid datorn o "finulera" nu när det är sommar. Men kan ändå inte låta bli att komma med ett litet inlägg...
Riktigt så enkelt är det inte som du skriver... tyvärr. Önskar jag kunde säga det... har fått en bra liknelse av en läkare. När någon blåser fram på autobahn i 150 knyck o mer, mil efter mil, så blir personen fartblind. Det hjälper inte att skrika bromsa, minska farten. Det går ju så bra o farten är väl ingenting... Det är precis så det är för den som är mitt i det hela. HOn hör inte någon ropa o om hon hör så förstår hon ingenting. Det enda som hjälper är att minska personens arbetsuppgifter, underlätta för henne. Sakta trappas farten ner o sakta men säkert märker hon att farten nog varit alltför hög, alldeles för länge... Det är ju sällan arb givaren plockar bort arbuppgifter, el antställer någon som ska avlasta. För herre gud så effektiv personen är o vilken fart hon har... Men oftast så är det först när kroppen säger ifrån, med "konstiga" "mysko" sjukdomar el en massa infektioner som avlöser varandra som någon börja förstå. Då först kanske någon börjar koppla ihop ett o annat. Antingen så rasar kroppen, jobbet el äktenskapet o familjen... De som lyckas ta det egna ansvaret o stoppa i tid, de tror jag heller inte de som skulle drabbas av "utbrändhet", för de har redan förmågan o lyckan att se sina egna begränsningar.

Önskar ingen ska behöva gå igenom det jag har fått göra...

OK, nu har jag lagt in mitt sommarinlägg o går ner o tar hand om blommorna i blåsten i stället...

Kramar

maria

14 juni 2007 15:13

Jo, dubbelörnen, det är nog så att de som har förmågan att sitt egenansvar blir sällan utbrända...

Nu är det ju inte bara på arbetsplatsen man kan bli utbränd utan det kan du bli i vilket avseende som helst och i regel blir du det i alla delar....

Arbete kan vara svårt att säga ifrån men man bör. Andra saker kan man ta ansvar för socialt umgänge kan oxå bränna ut, leva för dyrt och måst ha två jobb, det finns många olika saker och det är det jag menar med att man har faktiskt ett egetansvar.

Jag förstår att ingen vill att andra ska gå igenom det.

Ta hand om blommorna nu!!!

Kramar

Fru Fundersam

14 juni 2007 15:16

Bra beskrivet, Dubbelörnen.
Just så går det till.
Man KAN inte själv ta ansvar. Det är en del av sjukdomskomplexet!

Maria

14 juni 2007 15:21

Jag tror jag har tagit detta lite fel....

Det jag talar om är inte de som har blivit sjuka!!!!

Jag talar om att det är väldigt lätt att dras med och att tala om hur samhället ser ut men DÅ menar jag att man glömmer sin egen del i samhället och att man har ett egenansvar för sitt eget välbefinnande i de avseenden man kan styra, vilket i slutändan blir ganska många områden...

Den som redan blivit sjuk har ingen sjukdomsinsikt... Den vet ju inte om än att den är på väg att brinna upp!