Dubbelörnen

14 juni 2007 16:21

Jag hängde nog med i ditt resonemang fastän det är fruktansvärt blåsigt här o det känns som hjärnan försvann någonstans runt växthuset *fniss*.

Jag håller helt med dig att det har blivit som ett måste att ha det stressigt omkring sig. Jag menar ingen vågar längre berätta att jag har det så bra, lugnt o skönt, tar det mesta i min takt, låter dammet gro... Nej vi måste berätta hur mycket vi har omkring oss då är vi "med". Man måste ha massa aktiviteter egna el andras, jobba över, bo i "värsta villan", i "värsta området" osv. Min man föreslog en sådan "gnetare" att för samma mängd pengar kunde han köpa dubbelt så stort hus o tomt. Inreda precis som man drömmer om. Köpa två lyxbilar o ta sig till jobbet med den ena med samma restid som idag... fast då bo härute, på landet el i de mindre städerna. Men det är självklart inte lika fancy;)Oavsett om man behöver jaga el stressa så vågar ingen ifrågasätta detta längre. Alla måste vara med i ekorrhjulet, leka i samma sandlåda.

Herre gud bara sitta o ha det bra, bara det låter ju helt suspekt! I stan blev jag ifrågasatt hela tiden, arbete, aktiviteter osv. Här ute frågar ingen, ute på landet är folk flexibla o är ofta mångsysslare. Ingen är konstig el annorlunda, plötsligt så passar jag in. Men i karriärshetsen, aktiviteterna, jobbhysterin i stan så var jag helt "ute"...

Jag har lärt mig "the hard way" men numera står jag för att jag faktiskt bara njuter av livet o tar dagen som den kommer... Visst låter det syndigt, nästan skamfullt... min mor vänder sig väl i graven för mer olutheranskt kan det väl inte bli *gapskratt*.

Men jag står för den jag är o med åldern kommer total avsaknad av principer, prestige o karaktär *skrattar högt*. Det blir så bra ändå o det kommer en ny dag i morgon!

Kramar fr livsnjutaren i blåsväder *fniss*

maria

14 juni 2007 16:49

Ja men så bra att det gick fram ändå, för det var ju precis så jag menar..

Det ständiga ekorrhjulet eller sandlådan, det uttrycket gillade jag.

Som jag skrev i en kommentar hos Fru Fundersam nyss så skulle jag inte lönearbeta en dag till i mitt liv om jag hade alla pengar jag behövde men jag skulle arbeta i frivilligorganisationer... Arbete är ett redskap för att överleva och mer än så ska det kanske inte beöva vara....

Så skönt att det inte bara blåser halv storm här då så kram ifrån en annan livsnjutare i blåsten....*skratt*

Persilja

14 juni 2007 21:45

Jag håller med er båda två, dubbelörn och maria. Det är på nåt sätt "fint" att ha det stressigt och vi som inte har det är några slags kufer. Det är som om vi är förrädare på nåt sätt.
Imorgon kväll har jag tjejfest i huset för första gången. Två av oss är ickestressande människor och de andra tre lever hysteriskt hektiska liv och pratar på om alla sina aktiviteter och barnens aktiviteter och fester och resor och semesterplaner och träningsläger och arbetsresor och rustningar och planer och märkeskläder och allt som hör bilden till och man blir alldeles matt av deras liv. Själv har man inte mycket att komma med på vare sig karriärfronten eller semesterplanefronten eller barnens "karriärer" efterom vi inte lever det livet. Jag kan, när jag sitter där i sällskapet, ibland inte alltid, känna mig lite efter och dum som inte lever som de. Som om jag missat hela poängen. Som att jag står bredvid ett cirkuståg som åker iväg och alla är med och alla har så kul och skrattar och jag står snopen kvar...
Men sen när tjejfesten är över och alla gått hem och jag finner mig själv igen, så vet jag vem jag är och vad jag vill och hur jag mår och jag ler åt min tilfälliga sinnesförvirring. Jag har varit "där", jag vet att jag inte trivs där. Jag vet att det livet är en lögn för mig. Och säkert för alla. Det är bara det att jag kommit på det. Jag går inte på det längre. Och då känner jag mig så NÖJD:D

maria

14 juni 2007 21:57

Så skönt att höra att du hittar tillbaka till dig....

JAG blev alldeles MATT över att läsa det du skrev om dessa tjejer...

Jag trivs inte heller där och jag är nöjd. trots att jag är sjuk, faktiskt...

Stor kram på dig