efter en lång promenad i cybern, legat och vilat. Det var jätteskönt och om nu solen orkar sig fram en aning till så ska jag ta och plantera ljungen så att det blir lite fint på trappan igen:)) Kanske blir det då en promenad ute i friska luften då oxå för den har jag inte kommit iväg på ännu, men det finns ju en morgondag oxå:)

Maken har satt in ett fönster och verkar  nöjd, han ska nog ta ett till idag sen får kanske de övriga fyra vänta till morgondagen. Jag tror att maken blev riktigt glad över allt foder och alla socklar som kom hem i Lördags för han han svårt att låta bli att sätta upp det och ingen är gladare än jag över det. Ska fota lite sen...

Rörmokarna jobbar som bara den och ibland, när de har kapat en del gamla rör som de nya elementen ska kopplas på, så gungar hela huset så att jag blir yr och lätt illamående... Men, men det verkar gå framåt för dem och det är ju huvudsaken och att det blir varmt förstås, just nu är det lite kyligt här med värmen av...

Nu hoppas jag på en bra eftermiddag för alla!!!

att det idag är dagen efter igår, efter måndagen, med andra ord så kommer jag att få känna så en gång till inästa vecka...

Jag har sovit som en stock och det frestade mig faktiskt att stanna kvar i sängen och fortsätta sova när klockan ringde men en av de saker jag har förutsatt mig är att jag ska hålla på små rutiner som när man går upp och när man går och lägger sig. Det tror jag är en nödvändighet i en stor familj!

Idag känner jag mig fortfarande lite som att vad var det som körde över mig? Vad var det som gjorde mig alldeles mör? Naturligtvis är det all energi som krävdes igår som gör det så dagen idag ska få bjuda på en lång, skön och avslappnande promenad, att få ta ikapp hos alla i cybern, kanske lite pyssel och en massa vila...

Jag hoppas att alla får en bra förmiddag!!!

Jag lever men är totalt mosad... Vaknade redan i natt, av en snurrattack stannade snurrande i sängen tills precis då vi skulle åka, bomaderade mig med medicin mot illamående och klarade bilresan, åt lunch men där, så fort vi fått i oss maten så sa jag till: nu måste vi ut härifrån för jag grejar inte mer ljud nu...

Mötet på försäkringskassan gick bra, men det var många konstiga frågor... Vidare till nästa möte där kontaktpersonen på försäkringskassan, min arbetsgivare och läkaren var med... Det gick bra det med, hittills hade inte försäkringskassan yttrat sig något om hur denne såg på saken men gjorde det där. Kontaktpersonen på FK kommer att föreslå två års sjukersättning med omprövning efter ett år... Jaha...

Positivt: Min läkare kommer att kontakta de instanser som han vill att jag ska befinna mig hos när det gäller sjukdomen och ordna så att de kallar mig. Bra! Då slipper jag jaga...

Jag hoppas att alla har haft det bra idag och TACK!!! Utan all positiv energi härifrån så hade jag nog inte orkat dagen men nu lever jag och imorgon blir det en ny dag.... Nu är det dessutom bara nästa måndag kvar! Nu stupar jag ett tag!!!:)

i form av en promenad men det var kanske lika bra det... Morgondagen kommer att bli lång, tröttsam och arbetssam... Jag som inte grejar så mycket mer än max ett par timmar där jag ska ha fokus och vara uppmärksam ska då åka bil i två och en halv timme (att åka bil är tröttsamt) sen ska vi få i oss något att äta, med andra ord befinna oss bland en massa människor som rör på sig och en massa ljud och därefter ska jag fixa två möten efter varandra... Haha, jag skulle behöva ett par timmars vila mellan varje aktivitet! Men, men jag gör så gott jag kan och mer kan ingen begära...

Jag har i alla fall tvättat håret och tagit ett fotbad, ätit en god kycklingsoppa och ska snart hoppa in i duschen... Vi ska lägga oss tidigt för att ha goda odds om nattsömnen och imorgon ska minstingen få komma till lekis, efter att ha varit sjuk då i förra veckan... Sen är det i stort sett dags för oss att ge oss iväg...

På tisdag kommer maken att sätta igång med fönstrena i källaren och förhoppningsvis fungerar värmen i källaren då, det är lite med lite motstånd man går ner och klär av sig där nu för att hoppa in i duschen och det är med ett visst motstånd man lämnar det varma vattnet och ångan och går ut ur duschen:)) Snart så!!! Maken har startat lite idag med att sätta dit en del trösklar och golvsocklar, det blir kanon!!!

Då jag är borta mest hela dagen imorgon och förmodligen känner mig som om tåget kört över mig därefter så kommer det nog att bli lite bloggborta för mig då. På tisdag är nog allt som vanligt igen!

Så då önskar jag alla en trevlig kväll och en underbar morgondag!!!

igår, kilar som han behöver för att kila upp de nya fönstrena så att de sitter rakt och sen sprutar man i en massa fogskum som får stelna och därefter skär man bort det överflödiga fogskummet:)) Men som sagt han glömde kilarna igår så då får han chippa över till grannorten och införskaffa lite sådana... Tänk att nästa vecka så är fönstrena på plats och elementen igång:)) Nu gäller det med detta badkar oxå...

Själv har jag bestämt mig för att det är inte värt att chansa på att jag står upp hela dagen så därför ar det bäst att göra det jag vill ha gjort av dagen nu på en gång...

Jag har blivit som jag tyckte att min mormor jämt var, när man ska träffa läkaren, oavsett undersökningar eller ej så ska man vara tvagad intill benet:)) Så här blir det hårtvätt, tyvärr inget bad ännu men en dusch och fotbad:)) Samt tvätt av kläder förstås:(

Omprioriteringar alltså, promenaden får bli en bonus om det går!

regning söndag! Det kan vara skönt och uppfriskande att ta en promenad i!

Sov en stund här på morgonen och det var skönt, ska alldeles strax gå och äta frukost och sen får vi se vad dagen kommer att innehålla. Vad maken vill ta itu med för projekt och vad jag ska hitta på till och från. En promenad är jag sugen på i alla fall. Fötterna skriker lite efter ett fotbad oxå:) Säkert skriker och ylar tvättmaskinen en del där nere i källaren oxå:))

Jag hoppas på en bra förmiddag för alla!!!

till maken, till mig själv, till alla... Jag är värre just nu! Menieren är värre just nu, som den visserligen varit flera gånger tidigare... Man får inte menieres sjukdom för att man är stressad men när man väl insjuknat i menieres så är man väldigt känslig för stress... Jag vill inte påstå att jag är stressad men ja, jag vore sjuk i huvudet totalt om jag inte var orolig inför denna månad...

Jag vet, jag har alldeles för mycket omkring mig just nu.... På måndag ska man bedöma om jag ska gå över över till sjukersättning... Det känns på något sätt lättare att "bara" vara sjukskriven, som om det fanns hopp, lite tidigare...

 Måndagen därpå ska man ta en ny magnetröntgen på hjärntumören och på något sätt känns det som om jag befinner mig i ett vakum... Jag vore dum om jag inte vore rädd, det är jag, för hur stark jag än visar mig så är jag självklart livrädd! Jag ser mina barn och jag vill inte se dem, jag ser maken och jag vill inte se honom... Jag ser solen men vill inte se, ser allt detta som jag bara vill få slippa att se för det är mycket lättare att förlora det man ändå inte har...

Jag brukar sällan skriva på det här sättet för jag brukar vara käck, positiv, glad och förbannad, sorgsen, ledsen och allt men sällan är jag rädd... Jag är inte rädd för mig, för min egen del, jag skiter faktiskt fullkomligt i om jag lever eller är död!!! Jo, jag menar det, jag säger inte bara så, för jag skiter i det fullkomligt för min egen del, att dö, innebär inte något mer än att man inte finns längre, man slipper känna, tänka, man slipper allt... Det jag lider av är min familj, jag lider för att fyra barn går omkring och tänker på att mamma är sjuk och tre av dem vet att när det gäller tumören så vet vi inget ännu. Jag lider av att veta att maken går omkring och oroar sig och att hans hjärta skenar när jag inte svarar i telefonen trots att han vet att jag oftast inte svarar i telefonen pga av yrsel och inget annat.

Jag är skitlivrädd för att jag kanske kommer att utsätta dem för de rädslor jag bär, jag är ett darrande djävla asplöv inför tanken att kanske inte få finnas för de mina så som det är, var tänkt... Å andra sidan så vet jag ju att inte alla får det, inte alla får finnas där och faktum är att dem gör det ingenting, de som försvinner lider inte, det är alltid de som finns kvar som är de som lider... När jag tänker så, så vrider något inom mig på sig, som om varför skulle de lida för att jag försvinner, lilla jag, en ynklig atom i världsrymden, vad spelar en liten atom för roll i den stora helheten, men jag vill nog tro att jag kanske spelar roll på ett eller annat sätt... Kanske förmätet men ändå... På något sätt har jag varit till godo för de omkring mig, ibland, hoppas jag... På något sätt har jag made a differens i vissa avseenden, för jag har alltid varit sådan, jag har alltid gått min väg, haft mina åsikter, försökt att påverka så lite som möjligt för det är en så mycket större glädje att följa de sina när de utforskar och följer sina instinkter och hittar, ibland rätt och ibland fel, ibland följer de en stig för att senare gå tillbaka och ta en annan riktning...

Usch detta blev hur flummigt som helst eller oxå är jag hur flummig som helst men det behövde nog få sättas på pränt att jag är livrädd för att satan ska få sin chans att golva mig för gott denna gång, har jag nu lyckats erbjuda motstånd och besegrat honom i snart 40 år så känns det snöpligt att han skulle få denna möjlighet... Jag borde kunnat få slå den satan på käften i renhårig fight!!! Jag skulle vinna då:)

Jag kommer nog att vara lite fram och tillbaka ett par veckor här och jag är så ledsen att så mycket går åt att snurra som det inte riktigt brukar vara och att den tid jag inte snurrar så har jag inte riktigt orken och NEJ jag är inte deprimerad, det ligger inte för mig, sist var jag inte deprimerad utan chockad och hamnade därav i en depression, så känns det inte denna gång men jag vet att jag borde ha skrivit de där breven till pojkarna, de där breven de kunde gå tillbaka till resten av sina liv, där jag kan få sagt om vilka stora personer de är och som jag oxå ständigt visar dem, men i ett brev skulle de kunna gå tillbaka om och om igen, få bekräftelsen...

Denna bekräftelse som vi alla så innerligt behöver, men som somliga av oss får lära oss att leva utan... Jag borde ha skrivit dessa brev för länge sen...

Och E jag älskar dig och kommer alltid så att göra! Du kommer alltid att vara den pusselbit som passar så fulländat i mitt hjärta att jag blir till den jag är för dig, även om jag själv sällan ser allt det du ser i mig!!!

Vi åkte iväg rätt tidigt på förmiddagen för att ha tid. Hm, när vi kom till Bauhaus så fanns i stort sett inget av det vi skulle ha:( Vi letade på där, rätt länge, fann en del... Men långt ifrån allt... Det trista med dessa kedjor är att de har ett så smalt sortiment i det mesta:( Så vi fick leta vidare och vidare och dammsugaren som gick sönder i torsdags, endast 2 år och ett par månader gammal, den omfattades ej av garantin, hm, 2 år, hm, och ett par månader resulterade i en ny damsugare, men j-r vilken rolls royce det blev och nedsatt pris oxå:))

Sen, sent omsider, när jag i stort sett bara satt kvar i bilen och led, snurrade som s-n och örat, det vänstra for som om det vore en tryckluft eller luftsug i örat, så avslutade maken sitt och sen for vi hem... Jag mer död än levande, slängde in kycklingdj-a, potatisen och löken i ugnen, dessa fick sköta sig själva i en och en halvtimme, cirkus och sen åt vi... Sen har jag dvalat och svurit över trycket i örat som åkit fram och tillbaka hela tiden och nu först börjar jag tycka att, kanske, kan jag lyssna på lite musik och tala lite med maken en stund... Men maken vill spela en pokerturnering så jag pratar lite med honom och sen går jag min promenix i cybern samtidigt istället:)))

Jag hoppas att alla får en mysig kväll!!!