när privatlivet kränks... Det kan ju vara så att många familjer väljer att lägga ut sina semesterbilder på hemsidor, bloggar och dylikt för att de bor långväga ifrån släkt och vänner... Kanske de bör överväga alternativen att skicka bilderna med mail till varandra istället...

Fast ska de behöva begränsas till det av rädsla för att bilderna ska hamna i orätta händer och spridas inom kretsar som pedofiler? Ska man inte kunna få nyttja spacen som är till för alla utan att vara rädd?

Nej, det ska man inte! DN berättar om hur polisen funnit just semesterbilder på barn bland pedofilimaterial, det är ju hemskt om ens barn ska figurera i dessa kretsar, ännu mer hemskt om det senare upptäcker det eller kamrater upptäcker det... Kan ge upphov till mycken tråkigheter...

Sen kan man ju undra över behovet av att lägga ut bilderna, är det för att släkt och vänner ska få tillgång till det eller vad handlar det om. Det är ju jobbigt att skicka mycket bilder, det tar tid att sända och ta emot men är inte det  en ganska liten försäkring mot att barnen inte ska hamna i de här kretsarna...

Som vanligt så gnider jag bara mina små grå i huvudet...

Vad är det nu som gör att man kliver över gränserna??? Jag har tidigare funderat på gränser när det gäller barn och annat, jag har funderat en hel del över gränslöshet som ju inte är detsamma som gränsöverskridande.

Men vad är det som driver en människa eller fler att faktiskt passera den yttersta gränsen?

Läser i DN om en 27-åring som blivit svårt misshandlad med svåra skallskador och att det finns fem personer i varierande åldrar som är misstänkta för detta. Vad är det som gör att man går över den osynliga gräns som säger att man inte ska skada sig själv eller andra? Vad driver en eller flera till att vilja avsluta någons liv?

I min värld så tänker jag ögonaböj när jag läser om detta att det måste vara en uppgörelse av något slag. Narkotika, någon som blåst någon till höger eller vänster men det är ju bara pengar!!! Vad gör att man väljer att försöka avsluta någons liv? Klart de kan ju inte gärna gå till polisen och säga: Hm, han blåste oss i en narkotika affär... Eller: Han försökte blåsa oss på del av bytet i ett rån!

Polisen skulle nog inte ta någon hänsyn till det då det redan ifrån början är kriminella handlingar det handlar om.

Ja, så tänker jag utifrån mina erfarenheter men om det inte är så, om det skulle handla om rent och skärt gatuvåld eller personrån? Skulle det vara värre eller lindrigare än om det vore kriminella som gör upp???

Vad skulle det då i så fall säga om människosynen och människovärdet? Är kriminella mindre värda eller är det bara det faktum att man antas veta vilka risker som är förknippat med den kriminella världen redan när man gör entré i den?

Ja, morgonfunderingar!!!

att någon medvetet vill göra en sårad och ledsen... Ofta handlar det om feltolkningar andra gånger är det att någon säger eller skriver sårande och kränkande saker rakt ut och med benämning på personen det riktas emot.

Så mycket lättare det skulle vara om man tog telefonen och talade med varandra eller träffades för att tala med varandra istället för att slänga ur sig saker som är sårande och kränkande. Ibland talar man inte med varandra på en gång utan lägger på hög. Det är inte lätt att tala med varandra alltid heller, ibland kan det leda till konflikter som blir så stora så att det inte längre går att lösa.

Tänk vad lätt det skulle vara om det gick att tala med varandra istället för att såra och kränka andra, ibland i smyg, inte öppet och rakt. Ibland vill man inte att andra ska veta att man sårat och kränkt någon. Man framställer det hela som inget problem och sen hugger man i ryggen på den när ingen annan ser.                                              
                                                  
       

Så synd det är att man inte kan prata med varandra istället!

igen men mer är det inte...

Äldsta sonen på festival, 17-åringen hälsar på någon ny bekantskap i grannkommunen och jag är hemma med de andra...

Det blir spännande mat här i dag, makaroner och falukorv, hm...

Tänk så mycket matsmaken förändrar sig med åren. Som barn älskade jag makaroner och korv i alla former, nu så är det sån mat man gärna är utan. Som barn åt jag aldrig kokta grönsaker och som vuxen älskar jag det. Är det smaken som förändras eller är det att man som barn inte ska gilla kokta grönsaker och som vuxen ska man det???

Vem vet men visst är det märkligt att smaken förändras på det sättet...

väl ibland, jag vet inte... Jag tycker i alla fall att jag inte ska göra allt ÅT en myndig människa... Jag kan gärna vara med och hjälpa men det är omöjligt för mig att vara när sonen mest är vaken när jag sover och det är få myndigheter som har öppet då, så att säga...

Såg i DN vilka hemska översvämningar det har blivit på sina håll...

Såg oxå i DN att psykiatriker inte vågar skriva ut vårdintyg p grund av rädsla för efterverkningar av de psykiskt sjuka... Då faller hela systemet! Meningen är ju att de som inte kan anses stå ansvariga för sina handlingar på grund av psykisk ohälsa ska ha vård istället för fängelse. Om de inte får det pågrund av psykiatrikernas rädsla så innebär det att vi har en mängd människor runt ikring oss som inte kan ställas ansvariga för handlingar som kan drabba oss.. Inte nog med att många av dessa människor sökt hjälp på egen hand innan tragiken inträffat och nekats detta, de ska heller inte ha hjälpen efteråt på grund av rädsla för dem???!!! Vad gör man?

Jag tror förresten, med sonen, att det är principen det handlar om, han måste i alla fall VILJA själv och VILJA FÖRSÖKA själv med oss som stöd och hjälp, självklart men inte att vi fixar allt åt honom, det går inte...

Nu ska jag sluta klaga och "rycka" upp mig men det är svårt... Jag har ju inte ens möjlighet att ta tag i allt jag normalt (innan sjukdom) tog tag i så hur ska jag kunna ordna allt åt andra? Situationen idag är i alla fall löst men av mig,jag gjorde endast på grund av att jag såg att han försökte i alla fall och jag kunde erbjuda ett smidigare sätt...

Det har nu kommit några droppar här men inte så att det stör men det är ganska svalt ute...

beteer sig gränslöst! Jag menar där har vi ett begrepp som antingen helt och hållet befinner sig i det gråanyansrikets land eller att gränserna för vad som är gränslöst eller inte enbart begränsas av lagar med andra ord av svart eller vitt och då har för det mesta beteendet passerat gränsen för de flesta. Vad är egentligen ett gränslöst beteende???

Jag har en del i min omgivning som jag ser på  som gränslösa, i beteende, språk, alkoholintag, hur mycket man talar, vad man gör bland andra människor, med djur och barn. Jag ser dock på olika saker som olika mycket gränslöst och det som bestämmer huruvida jag finner mig i det eller inte avgörs naturligtvis av vilken grad andra får lida för dessa människors  så kallade gränslöshet... Ibland talas det om gränsöverskridande som inte behöver vara detsamma som gränslöshet. Ett gränsöverskridande är ju en gräns som passeras men det behöver inte vara fler än en medans en gränslöshet antyder att det inte bara är en gräns som passeras utan ett flertal, alternativt en överdrivenhet i det mesta...

Det här kommer jag nog att gnida mer på och fila på begrepp och tankar tills det blir något klarare för mig... Fast jag undrar om det kan bli klart någon gång?!

att ha funnit campingen med minigolfen... Nu har 17-åringen som har en flickvän ifrån orten lovat att följa dem dit så att de kan få spela ett tag...

Jag har fogat en del men saknar handskar och fogen fräter ju sådant på fingrarna så nu måste de få vila sig så att jag inte blir helt skinnflådd... Jag brukar ha engångshandskar ifrån apoteket, de som är pudrade inuti och som smiter åt ordentligt om händerna och fingrarna.

Värmen består men nu är et lite mer växlande molnighet, kanske en åskskur på väg!?

I DN kan jag läsa att Carina Rydberg har en del att säga om Fridas "dunka mig"... Jag förundras över formuleringen "ren sexualitet"!!! Vad är det egentligen??? Det har varit en livlig debatt om den här låten och man har försökt att analysera texten åt än höger och än vänster. Jag har valt att låta bli... När jag läser Carina Rydbergs ord i DN så får jag dock en tankeställare och det är att man ska tydligen om man har en "ren sexualitet" kunna ha sex till höger och vänster, bli dunkad och så vidare och det skulle vara rent eller renare än annat.  Under den artikeln så står det att tonårsaborter  ökar. Det blir lite av ett kaos för mig, jag brukar tänka att folk har det väl som de vill men samtidigt tänker jag att ungdomar tycks ha liten eller ingen fysisk och sexuell integritet. Det har blivit tvunget att skrika ut och analyseras till atomdelar. Vart hamnade sex som en del i ett kärleksförhållande som vi förvandlat det till. Faktum är ju att då vi är en djurart så är ju sex det nödvändiga i reproducerandet och säkerhetsställande av artens överlevnad.

Tja lite krasst tänkt sådär, men ändå... Tankar flyger och tankar far undrar om jag kommer att mala detta lite till!?

annat... Olika exempel på det är att det är svårt att prata med någon om att den dricker för mycket, kör för fort eller att den är svår att tala med, verkar arg osv... Oftast är såna saker svåra för att det är känsliga bitar/områden... Vi är väldigt mycket för att man inte ska lägga sig i och det är nog en bit i det hela... En annan sak är att man inte vill såra någon och då blir det extra kittsligt. En tredje sak är att det inte alltid man har rätt eller fel för den delen.

Jag skulle tro att några av de mest kittsliga saker att tala om är alkohol, barn och olika beteenden om någon blir för arg eller för av något. Det svåra i det är ju att det kan vara för mycket för mig men inte för andra... Vissa saker är ju i alla fall mer klara som att om någon nyttjar så mycket alkohol att den blir till en annan eller att den skadar sig själv eller andra, ja då är det FÖR mycket... Om barn far illa så är det FÖR mycket.. Om ett beteende skadar personen själv eller andra så är det FÖR mycket...

Det svåra med det är att när människor kommit fram till FÖR mycket så är ofta så stora skador redan givna... Så vart går de gråa gränserna, nyanserna? Om en människa man känt länge genomgår i det närmaste en personlighetsförändring har man då kommit till grågränsrikets land???

Vem är människa att se/bestämma vart gränsen går eller inte? När ingriper man, och till vilket pris? Om en människa dricker för mycket vem är vem att veta det?

Det är aldrig lätt med de gråanyansernas land och det är inte alltid lätt att stå bredvid när man inte förstår eller mår dåligt av hur andra mår.