hos Ella om de funderingar Ella skrev om, att "fånga dagen" och om vad det egentligen innebär...

När det gäller att fånga dagen så tycks många mena att det är att ta dagen som den kommer eller att göra sitt bästa för att det ska bli en värdefull dag och det kan nog så vara men... Jag tänker att om man endast tar dagen som den kommer så släpper man oxå på allt sitt inflytande och det egna formandet av sin dag vilket inte behöver vara negativt men som kan så vara...  Om man anstränger sig för att göra sin dag värdefull så kanske själva ansträngningen förtar det värdefulla, det blev en för stor arbetsinsats i förhållande till behållningen....

För mig så tror jag att uttrycket fånga dagen är förmågan att klara av att se till det lilla som alla dagar egentligen för med sig. Se vardagslyckan och känna den, tillåta sig känna den och inte förminska den eller förvanska den... Att fånga dagen tror jag är att kunna vara tillfreds med sig själv och sitt liv i det stora hela...

Jag hoppas på en fortsatt bra förmiddag!!!

dagen sprungit iväg och jag har inte gjort annat än vilat och slöat vid datorn... På det sättet blir det inget bad...

Ska om en stund, om örona ger sig en aning, ta och gå ner för att kika på gårdagens produktivitet... Känner jag mig ok så kanske jag fortsätter lite grann...

Paus.....

Så nu har skitkläderna åkt på i alla fall...

Apropå, mitt förra inlägg så skrev jag något liknande förut:

..."Så mycket lättare det skulle vara om man tog telefonen och talade med varandra eller träffades för att tala med varandra istället för att slänga ur sig saker som är sårande och kränkande....."

..."Tänk vad lätt det skulle vara om det gick att tala med varandra istället för att såra och kränka andra, ibland i smyg, inte öppet och rakt. Ibland vill man inte att andra ska veta att man sårat och kränkt någon."...

Så kan det vara att allt kan lösas mycket smidigare om man talade med varandra utan anklagelser åt alla håll och kanter...

Nu ska jag se om det har gått bra i källaren!!!

dåligt samvete, det lockar verkligen fram det sämsta hos människor, ofta...

Att man inte räcker till, inte vill eller vad det nu än må vara är en sak men att kunna stå för det är en helt annan... Om någon visar att den är ledsen över att den där tiden inte har funnits för någon annan, om någon ifrågasätter någons prioriteringar så ställer den ifrågasatte sig omedelbart i en slags försvarsställning där den börjar kritisera allt mellan himmel och jord hos den som känner sig försakad...

Att bara stå för att ens prioriteringar såg annorlunda ut än önskemålen ifrån andra är väldigt svårt. Ibland tror jag att det kan handla om att man kanske ville finnas där för någon annan men att den egna prioriteringen ställdes först och det behöver inte vara något fel med det. Det kan ju oxå vara så att det, att vilja fler än en väg, kan ge upphov till dåligt samvete och att det egentligen är stinget av dåligt samvete som är det som gör att man, istället för att förklara och resonera, går till angrepp mot andra...

Vad vet jag, det är bara funderingar...

tänkt lite... Jag brukar ju kunna göra det ibland.

Det jag har tänkt på är att många tror att när man har ett elände själv (vilket jag tror att alla har mer eller mindre) så vill man inte störas av andras elände och man orkar inte vara ett stöd för andra. Jag fick bland annat en sådan kommentar, att hur klarar du?

Det fick mig att tänka på min mormor när morfar var svårt sjuk innan han dog... På något vänster så slutade vi runt omkring dem att prata med mormor om våra vardagsbekymmer, vi ville väl inte belasta henne med våra "små" bekymmer. Det slutade med att hon såg sig som avskuren liksom och hon sa att hon ville ta del av våra bekymmer för det gav henne lite andrum i sina egna bekymmer. Så att genom att få ta del av vårt fick hon vila ifrån sitt och känna sig nyttig genom att råda, lyssna och kanske ha konkret kunskap i någon fråga...

Kanske kan det vara en förklaring?!

min lilla runda och kan konstatera att det är fler än jag som är lite trötta på vädret nu...

Har även dragit en lov hos DN och ramlade över två saker som jag tänkte till över...

Den ena var en 17-åring som blivit misshandlad vi ett rån i Stockholm... Dn beskriver att 17-åringens käke slogs av för ett rånbyte innehållande en spritflaska... Som jag tolkar Dn så var det , det lilla bytet av spritflaskan som orsakat ett grovt våld, det som var själva nyheten... Jag kan inte låta bli att tänka: Vad gör en 17-åring i Stockholms city med en spritflaska???

Den andra nyheten är grym men samtidigt lite komisk, enligt mig då... En 20-åring har blivit skjuten i foten och fått en yxa slagen i huvudet som hämnd för att han sålt cannabis till två personer men som egentligen var choklad... Både de två lurade "stackars" männen (läses med ironi) och den misshandlade 20-åringen har åtal att vänta... De två för misshandel och 20-åringen för bedrägeri!!! Vad ska man tycka om detta???

I övrigt så fann jag att en del bloggare förnöjer sig med att kolla in hur mycket deras kroppar skulle vara värda om de såldes att tas tillvara på efter död... Min var inte värd så mycket, kanske för att jag är sjuk, röker och tycker om att ta ett glas vin då och då... Jag tillhör sorten som gärna tar ett glas vin ofta men som sällan tar så mycket mer... Då jag redan är sjuk i snurrande så kan jag säga att jag gillar inte bieffekterna av för mycket vin...

Nu hoppas jag på att det ljusnar i det gråa molntäckt som tycks finnas över större delen av landet!!!

Om man tog och jämförde en massa siffror i det blå.....

Det jag tar upp nu är inte på något sätt att jämställas med varandra, det är inte brottet i sig utan vad det gör...

Var tionde svensk kvinna sägs bli misshandlas fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt av någon i sin närmaste omgivning, man räknar på ett stort mörkertal här, så tänk er själva....

Hur många kvinnor gör det i er omgivning, eller är det umgänget bara de priviligerade???

Jag beräknar att om så många kvinnor far illa på ett eller annat sätt så far minst lika många män illa på dessa sätt och då blir det ytterligare "fall" i varje människas umgänge... Hur många män skulle det bli i ett grannskap?

Om vi på detta lägger till alla som har varit sexuellt, fysiskt och/eller psykiskt förgripna på som barn så får vi ännu fler "fall" runt oss och tar vi då oxå de som genomlider det i dagens nu så blir det ännu flera... Då blir det en del som blir dubbelfall.

Vilket för mig vidare till "offerrollen", stigmatiserandet. Om vi nu tar och lägger till alla sjuka som ytterligare "offer" och vi kan fortsätta på det viset länge till så kommer vi fram till att det är ytterst få runt oss som är priviligerade nog att inte hemfalla till offerrollen men observera att då på mycket olika sätt...

Det här är viktigt! Ju större offer vi gör av de som kan anses sådana vara desto större svårigheter ger vi dem att hantera sina liv och sin tillvaro. Offerrollen är inte lätt att bära, inte sjukrollen heller men om man vägrade att vara ett offer och tilläts vägra det skulle det då vara lättare att anmäla, säga emot myndigheten i vit rock (läkaren), skulle det ge den, som erfarit brott mot dem eller annat, en väg att leva som en som är fri att verkligen leva och inte huka sig fram i livet??? Eller är själva offergörandet ett klargörande om skuldfrågan??? Varför tycker då våldtäkts "offer" så illa om att bli kallade för  offer???

Detta var en allt för djup sorti till kudden för natten... Imorgon kanske jag har fått iordning på det....

Hoppas på en god natts sömn!!!

ett inlägg som handlade om etiketter och kategoriserande och fick så många väldigt bra kommentarer så nu när min hjärna spunnit vidare på en annan vinkling av det hela så vet jag inte om jag vågar skriva om de nya tankebanorna.... Men, men med risk för lite bannor så tänker jag göra det...

Igår skrev jag om det här med att de är de som går vilse är de som trampar upp nya stigar och att det egentligen handlar om normer, vad som är socialt accepterat och att det är så svårt att våga gå sina egna vägar då man räds för ensamhet eller att tas för en kuf eller att någon helt enkelt bara skulle tycka att man var konstig, udda...

Många av kommentarerna handlade om att det var viktigt att kunna gå sina egna vägar och att man måste våga gå emot normen när så krävs för sin egen del. Jag håller med om allt detta men sen kom jag ihåg när vi diskuterade bland annat dessa frågor på ett seminarium och då kom vi in på att det är oxå ganska förmätet av människan att tro att just hon/han är den enda på denna stig...  Att just hon/han är så unik att det saknas motstycke.

Tänker då på en kommentar ifrån Elisabeth: (som jag behöver för att reda ut tankarna)

"Läser din kommentar om de upptrampade stigarna.. och den associationen är så bra, tycker jag! Normer i livet..

Jag har nog aldrig gått särskilt ofta på dessa stigar i livet... mina vägar har jag trampat upp själv känns det som, gått fel, gått vilse, gått tillbaka, tagit konsekvenserna och alltid struntat fullständigt i vad alla andra, de normgivande, har tyckt... Men jag går ofta bredvid och lyssnar och lär.. för ensam är ingen stark!"

Jag svarade Elisabeth:

"Förstår hur du menar om att gå vilse, trampa snett och gå bredvid, som du säger ensam är ingen stark och någonstans har människan en förunderlig förmåga att tro sig själv om att vara egen och att det inte skulle finnas liknande... Jag tror att en människa aldrig kan bli helt ensam det finns alltid de som liknar en själv och det gäller bara att finna varandra."

Där är väl kärnan, som jag funderar kring, att man vågar vill inte vara egen av rädsla för att sticka ut samtidigt tror man sig om att vara unik, vilket vi alla är, fast kanske inte i den omfattning många önskar och kanske mer än andra önskar vara...

Detta blev nog mest trams men ja, jag är en tänkare och behöver få ner tankarna i skrift så att jag kan se dem klart och tydligt sen kan jag gå vidare i resonerandet...

om inte normer för hur du förväntas att beté dig, förväntas hantera situationer, förväntas bemöta andra och egentligen hur du förväntas att leva ditt liv. Det är så kallade sociala fack/kategorier.

Jag skrev en gång att det är tack vare de som går vilse på stigen som nya spår kommer fram (det var ett kloka ord citat). Det som är så svårt med det är att det för de allra flesta är oerhört svårt att gå emot eller vid sidan av de socialt accepterade normer som finns. Man är rädd för att bli ensam, inte accepterad av gruppen eller sedd som en kuf.

Rent teoretiskt kan jag förklara det men känslomässigt kan jag inte göra det. Teoretiskt går det dessutom att förklara utifrån många olika teorier, jag kan många av dem, har böckerna om dem bakom ryggen i bokhyllan i skrivandets nu. Känslomässigt skulle jag tro att det oxå finns många olika förklaringsmodeller om det nu bara gick att få fram dem.

Att gå "sin egen" väg, att trampa upp nya stigar kan vara för många det enda sättet att leva sitt liv, det kan vara det enda sättet att kunna hantera levandet på. För andra är det skrämmande och hotfullt.

Vi har många etiketter på vårt sätt att leva och på vårt sätt att interagera, etiketter som både fängslar och frigör, den fängslande och insnärjande delen av etiketter har och är förmodligen i majoritet. Det är många måsten att leva upp till för att kunna säga sig själv att jag är som de flesta andra, jag beteer mig som de flesta andra, jag är norm...

Går det? Att vara norm?