tänkt lite... Jag brukar ju kunna göra det ibland.
Det jag har tänkt på är att många tror att när man har ett elände själv (vilket jag tror att alla har mer eller mindre) så vill man inte störas av andras elände och man orkar inte vara ett stöd för andra. Jag fick bland annat en sådan kommentar, att hur klarar du?
Det fick mig att tänka på min mormor när morfar var svårt sjuk innan han dog... På något vänster så slutade vi runt omkring dem att prata med mormor om våra vardagsbekymmer, vi ville väl inte belasta henne med våra "små" bekymmer. Det slutade med att hon såg sig som avskuren liksom och hon sa att hon ville ta del av våra bekymmer för det gav henne lite andrum i sina egna bekymmer. Så att genom att få ta del av vårt fick hon vila ifrån sitt och känna sig nyttig genom att råda, lyssna och kanske ha konkret kunskap i någon fråga...
Kanske kan det vara en förklaring?!
skoogsfrun
12 juli 2007 18:09
Skogsfrun tycker att det t.o.m hjälper att få höra att även andra har bekymmer, man är inte ensam och man kan luta sig* mot varann. Kanske känna sig nyttig som du säger,och det lyfter:)
http://barasaras
maria
12 juli 2007 18:33
Skogsfrun: Det tror jag att du har alldeles rätt i! Jag tror att för min del som är sjuk och inte kan arbeta, för jag vet aldrig när jag står upp, så är besöken dit där jag kan komma med stöd och få perspektiv på min egen sits viktig.
Det är ju något jag faktiskt kan ännu, när jag väl står upp så ska jag ju göra något som gör att jag känner mig "nyttig" och att livet trots allt finns...
Annelie
12 juli 2007 18:40
Jag tycker man ska fortsätta som vanligt, men jag förstår dom somhåller inne med saker. Det är ett sätt att visa att man bryr sig tror jag. Vi är förunderliga ibland vi människor...man ska inte störa i onödan. Jag går ju själv hemma och skulle aldrig vilja att folk inte sa si eller så på grund av att jag mår dåligt. Jag tycker du har kloka funderingar.
Må såå gott.Hoppas du får en fin och lugn kväll/kram
http://rospinglan.blogg.se
maria
12 juli 2007 18:49
Annelie: Ja, jag tror det... Som hos en del som har det så dant just nu, att komma med stöd och råd kan då fylle en funktion för "såna" som oss, som kanske har svårt att fylla den typ av funktion på annat sätt. Må så gott du med och jag hoppas att ni får en bra kväll nu när bilen fungerar som den ska/kram
Nina: Som jag sa ovan, jag tror det i alla fall, alla behöver vi behövas på ett eller annat sätt.
kärleksdarvel
12 juli 2007 18:54
Av egen erfarenhet så har jag tidigare kännt att jag hellre lyssnar på andra än att ta itu med mina egna problem...det gick såpass långt att allt bara rasade för mig en dag...Idag gör jag inte om det...Om jag mår dåligt och andra kommer med sina problem så ber jag dom återkomma en annan dag för att jag måste finna en lösning i mina egna problem först o främst...Sen att jag förlorat vänner på det viset rör mig inte...att jag sen har ett udda förhållande till mina föräldrar berör mig inte heller...Min dotter och pojkvän är dom enda jag inte gör så med då dom är viktigare än nått annat...min syster (som jag fått kontakt med efter några års uppehåll) skulle förstå mig om jag säger detta till henne...
Men jag tror att många lyssnar hellre på andras problem än att vilja ta itu med sina egna därför beter vi oss på det...Kanske låter lite luddigt det här...sitter på jobbet och väntar på att ett krig ska bryta ut men va tvungen att skriva några snabba ord
Kram
maria
12 juli 2007 19:00
Kärleksdravel: Jag tycker inte att det låter luddigt, du tar hand om dig själv, tar ett egenansvar!!!
Jag tror dock att det jag menade var att som jag, jag är sjuk, kan inte arbeta men sjukdom är ju inte ett problem jag kan ta itu med. Där kan det vara bra för mig att ta del av andra människors situation, som oxå är sjuka eller vårdar anhöriga som är sjuka och då kan jag få fylla en funktion utifrån de villkor som min sjukdom ställer på mig även fast jag inte kan arbeta...
Förstår du hur jag menar... Ibland tenderar vi att skydda tex sjuka, som mig, ifrån egna bekymmer så att de sjuka känner sig helt utstötta och icke behövda...
Kram
Elisabeth
12 juli 2007 19:50
Ibland hittar man en mening, ett ord, en tanke som liksom bara sätter fokus på vad livet är - och hur man genom just den meningen,ordet eller tanken får hjälp att ta sig vidare...
Du skrev:
"Stöter man på hinder så blir det inte bättre av att man sätter sig vid hindret och slutar där man får försöka finna sätt att ta sig över, genom, under eller runt hindret, det kan ge en ny riktning kanske inte den man avsett att nå men det kan bli bra ändå."
Det var nog den vackraste hjälp jag har fått på vägen! De orden ska jag låna.. och förvalta väl!
Har hunnit läsa en bit av din livshistoria sen mars 2007 - och genom din berättelse ger du, kanske ibland omedvetet, sådan styrka till andra som inte riktigt har hittat kraften till att flyta själv än!
Tack snälla snälla du... som tar oss med!
Kram..
http://himlastigen.blogspot.com
K - Magalös
12 juli 2007 20:05
Genom att "träffa" andra kan man få perspektiv och lösningar på sina egna problem. Om man dessutom med sina egna erfarenheter kan hjälpa någon annan är det toppen tycker jag. Många av oss bloggare har av olika anledningar svårt att "träffa" andra fysiskt så bloggandet fyller en väldigt viktig funktion där. Det blir en värld som man inte blir "avskuren" ifrån som din mormor beskrev. Ord som väcker fler tankar.
http://mag-o-tarmsjukdom.blogspot.com
maria
12 juli 2007 21:02
Elisabeth: Låna dem precis så mycket du behöver och vill, det har varit ett motto för mig länge.
Kan jag medvetet eller omedvetet bidra till styrka så är jag mycket glad över det, det är ju precis det jag får av dig och många andra, på olika sätt.
Du, Elisabeth, jag förstår verkligen att dagbok/blogg är det rätta för dig, du har en språkets gåva och ibland blir jag full i skratt för tanken slår mig, nä, nu låter det som om jag skrivit det eller nä, så SKULLE jag ha uttryckt mig...
Jag känner mig priviligerad som får följa dig på din och din familjs resa.
Stora kramar på dig!!!
maria
12 juli 2007 21:06
K-Magalös: Ja, det var precis så jag gick och grunnade när minnet av mormor i den sitsen dök upp...
När man nu har som jag så är det närapå omöjligt att tex stämma träff för man vet ju aldrig om jag dyker upp, jag kan ju inte bestämma över det... Här i bloggandet så dyker jag upp när jag kan, jag får mycket och förhoppningsvis ger jag en del...
Då är jag nöjd i situationen, även om jag helst vill vara frisk, så är detta en väg att ha det så bra som möjligt när jag nu inte är frisk.
Ha en bra kväll/kram!
maria
13 juli 2007 11:44
Hannele: Jag tror nog att alla har om inte annat så vardagsbekmmer... Elände var nog mer ett samlingsord för att många typer av bekymmer skulle rymmas inom det...
maria
13 juli 2007 11:46
Hannele: Det håller jag med om att hur man tar olika saker är det avgörande!
Fru Fundersam
13 juli 2007 11:54
Det varierar för mig, hur mycket jag orkar ta del av andras bekymmer. Just därför att jag lider av sviter av "utbrändhet". Jag har haft "för tunn hud" förut och sugit i mig alla intryck och allas bekymmer - kanhända bidrog det till min utbrändhet. Måste nu fokusera på lite i taget. Och lära mig att prioritera. Men, jag tror att ärlig kommunikation är den bästa. Man kan lära sig att säga hur man vill ha det i sina relationer. Och sedan är det viktigt att också tillåta sig att vara den man är, inte behöva förändra sig så mycket och anpassa sig för mycket till andra.
http://frufundersam.bloggagratis.se
maria
13 juli 2007 12:24
Fru Fundersam: Jag tror att när det gäller just för tunn hud och tex utbrändhet så måste man ta hand om sig och man måste ha sina gränser och det gäller nog alla.
Men som jag som egentligen inte kan göra särskilt mycket åt min situation så kan det vara positivt.
