om slaveri och slavhandel så talar vi om slaverit i USA och om alla de människor som forslades dit ifrån Afrika för att fungera som slavar åt den vita befolkningen...

I DN står idag om kinesiska slavar i kina, där fabriker, tegelbruk och så vidare ha använts sig av slavarbetare...

När man ser bilderna på de slavar som nu släppts så undrar man om dessa människor någonsin kommer att kunna leva ett någorlunda normal liv...

Fruktansvärt är var det är!!!

Här har det varit ett mycket annorlunda midsommarfirande då min lillasyster skulle börja arbeta på eftermiddagen. Vi har ätit gott, druckit gott och nu sysselsätter alla barn sig själva och jag hamnar här...

Jag har inte mått så bra under förmiddagen men börjar nu kvickna till igen så jag ska göra en liten smet fog och foga lite mer tegel...

Imorr´n kör vi repris på mat och sällskap fast något utökat!!!

Må alla köra försiktigt i midsommarsverige!!!

när det gäller inlägget om tankar kring stress.

Jag avser inte de tankarna kring människor som är sjuka av stress. De som blir sjuka går på så länge utan att veta om att de faktiskt redan har blivit sjuka!  De som blir sjuka inser inte något förrän deras bränsle redan har tagit slut och det är först då som de på ett eller annat sätt rasar eller tvingas stanna upp och sakta men säkert försöka att fylla på bränsleförråden igen.

Jag talar om när man stressar på  som faktiskt de flesta gör och utan att bli sjuka men där man ändå till slut kan hamna i fällan. Det är svårt att lägga ansvaret på någon annan över att jag vill resa så mycket så därför har jag två arbeten eller att jag vill ha det där arkitektritade huset i skärgården så därför måste bägge i hushållet arbeta dygnet runt och ständigt ha dåligt samvete över barnen. Där menar jag att man har ett eget ansvar att mätta mun efter matsäck och se till vad som är realistiskt att klara av, mäkta med.

Likadant när man tycker att det stressas för mycket i samhället! Eller att allt går för fort! Det jag menar är att alla är vi en del av samhället och att alla är vi alltså en del i det snabba och stressamma. Jag kan inte lägga ansvaret över snabbheten/stressen enbart på en arbetsgivare eller en producent av en vara, det är en produkt, låt så vara en konsekvens av samhällsutvecklingen och eftersom vi alla är en del av samhället så har vi alla varit med i den utvecklingen. Lite hårt kanske, för jag själv har svårt att gå emot ett samhälle men i det lilla kan jag göra en del.

hos en hel del här på morgonen.

Nu tänker jag så att det knakar över hur stress verkar vara ett så vanligt inslag hos många... En del är förbaskade över hur stressigt samhället är, andra frustrerade över att de har svårt att få allt att gå ihop.

Det ger en del tankar och funderingar... Bland annat så tänker jag att när man är förbaskad över hur stressigt samhället är så får man ju aldrig glömma att var och en av oss är en en del av samhället. Menar man arbete eller annat mer specificerat så blir det annorlunda då kan det vara delar som är svårt att rå över men även där tycks man ibland glömma bort ett egetansvar.

Det låter lätt och känns omöjligt, jag vet men alla har vi ju ett eget ansvar över oss själva och våra liv. Har vi det för stressigt så måste man kanske titta på vad som är orsak till det och se om det går att förändra vissa saker så att livet blir lite mindre stressamt. Många lever dyrt vilket ger att man måste arbeta hårt och det kan bli tungt med barn och fritid, att få det att gå ihop.

Jag menar inte att det skulle finnas en patentlösning, jag håller med om att det mesta går väldigt fort idag men jag tycker inte att man ska glömma bort sin egen del i det hela och att man har ett eget ansvar. Det är ingen annan som kommer och trollar, man blir tvungen att se över sitt liv själv och om man kan försöka eliminera faktorer som stressar. Jag tror att det kan gå. Jag hoppas att det kan gå. För stress är en onyttig ingrediens om den inte sporrar utan tömmer en på energi. Till slut brinner man upp och det är då så oerhört svårt att bygga upp bränsleförråden igen.

Det önskar jag ingen!

livets stig...

Jag har precis hämtat in posten och förundras fortfarande över mitt namn med en ny adress. Tänker då på att innan jag blev sjuk så var jag och maken sugna på att flytta uppåt, Lappland, Jämtland, vi kikade på allt. Jag ville hitta något större, typ en gård med flera hus på. Jag drömde om att gå KBT-terapeut utbildning, att starta eget och gå utbildningen. Ville inrikta mig på missbruk och aggression så ART skulle vara en naturlig del i det hela. Jag ville öppna en form av behandlingshem som jag INTE tänker beskriva här men med lite annorlunda inriktning än de flesta som finns idag. Helst ville jag arbeta med unga män med problematik av drog och våld. Haha, lilla jag! Men det är inte storleken eller könet det hänger på det är bemötandet!!!

När jag arbetade inom tvångsvård för män med missbruk så såg jag ofta att när den manliga personalen närmade sig en upprörd intagen så blev denne stel som en pinne och ännu mer hotfull. Manlig personal gjorde ofta misstaget att försöka visa vänlighet genom att ta på den intagne vilket gav en tvärtom effekt. Den manlige intagnes hotbild förstärktes av att den var tvungen att vara än hårdare mot män... Vi kvinnor i personalen kunde både närma oss och ta i upprörda, arga och hotfulla intagna på ett helt annat sätt, vi hotade aldrig deras manlighet. Manlighet, vad det är och hur det verkar är något dessa män ofta har en väldigt skev bild av.

Jag ville i alla fall öppna ett behandlingshem med lite anoorlunda taktik i många avseenden och så blev jag sjuk och fick flytta åt ett helt annat håll för att komma närmare familjen. Det behöver ju å andra sidan inte betyda att jag  någon gång i framtiden ändå får min utbildning och kanske öppnar eget eller arbetar på något annat sätt för att få dela med mig av de lärdomar jag ändå fått och som jag sett att det så ofta fungerar på ett bra sätt.

Det är nog det jag har varit allra bäst på (om man nu får säga att man är bra på något) att hantera upprörda, hotfulla, våldsamma (både inåt och utåtagerande), arga, missnöjda eller de som upplever sig kränkta, anhöriga, klienter, intagna eller patienter. Jag vet inte varför men på något sätt når jag fram. Någon gång SKA jag arbeta igen och då önskar jag att det blir med missbrukande och våldsamma (arga) personer.

Kanske en önskedröm men vad vore väl livet utan drömmar!

med flit... Minstingen däremot hade kollat in vart alla diamanter och juvelbrickor skulle ligga. Sen säger han till mig att jag får starta i Kairo och han på det andra stället... Hm, alla mina första brickor som jag köpte var svarta.... Hans däremot var juveler värda massor... Lustigt att Diamanten låg precis i hans färdväg oxå. Han ville spela en gång till men jag sa att det blir senare och denna gång ska vi nog göra förberedelserna tillsammans.

Nu ska jag ta reda på lite ren tvätt... Det blir en hel del av den varan oxå i en stor familj som vår.  Sen, sen ska jag ställa iordning dator, fotogrejor och skrivare på plats i vårt rum och försöka pula ihop allt oxå då förstås...

En sak till angående Igel och hans miljoner, lockar inte hela samhället till att vilja ha mer av den varan??? Miljonerna alltså! Jag tänker på all denna spelreklam och lotterireklam.... Vinn ditt liv! Så kan det sammanfattas i alla fall... Finns det någon, för mig, okänd lag på att livet är mitt med miljonerna? Kan jag möjligtvis bli frisk med lite kosing??? Tror inte det men någon annan kanske vet bättre!

Kramar till alla som behöver med eller utan kosing

så är det fortfarande lugnt här....

Har plockat ur diskmaskinen, fyllt på med nytt, det blir en hel del disk i en familj på sex personer...

Nu säger minstingen att vi ska spela diamantspelet!!! Vi gör väl det då.

Apropå. Igels alla miljoner! Skulle man reagera överhuvudtaget om det gällde en själv? Skulle man då tycka att man var värd det, att ens arbete var värt det oavsett hur mycket gemene man intjänar under ett liv???

Att en Anders Igel som dessutom sparkats  som teliachef får 13,6 miljoner kronor som plåster på såren för att han har sparkats...

 Dessutom får Anders 4,8 miljoner kronor om året i pension mellan 60-65 år och därefter, stackars liten så får han bara 3,4 miljoner om året.

Som jag sa, det finns vissa saker som övergår mitt förstånd... Jag ska nog vara glad om jag har råd med ett husvagnsboende den dagen pensionen inträder. Såsom utvecklingen ser ut så är nog ingen äldrevård garanterad längre den dagen...

och det kanske inte är så konstigt att man har stött på underliga läkare i sina dar....

Det är skrämmande att det går så lätt att komma in under falska dokument och att det är patienter, de svaga och behövande, som drabbas av inkompetens. De som behöver en diagnos, mediciner alternativt annan behandlande åtgärd. Tänk om detta sker bland psykologer och terapeuter oxå? Att det finns de som kallar sig och verkar som terapeuter utan att ha godkänd skolning det vet vi ju men kan man bli det under falsk flagg??? Ja, skrämmande är det i alla fall...

Nu åker vi snart igen, jag hoppas att jag får stå upp så länge som möjligt idag men jag har redan känningar så jag håller förhoppningen nere på noll så att allt annat blir bonus. Man blir gladare av det....

Jesper har redan varit in i kattburen och sniffat, suttit där ett tag och gjort sig ren men valde att gå ut ur buren och lägga sig för att vila bredvid den istället. Det blir nog bra, han får tid på sig att röra sig i nya huset utan att bli störd av alla familjens invånare...

Kanske kan jag få till lite mer foton idag, det vore skoj!

Idag lyser solen här!