Först ett par rader. Läste precis DN och där står det att läsa om att myspace i USA har lämnat ut sexualbrottslingars profiler. Nu vet jag intet om vad myspace är och har inte följt händelseutvecklingen i detalj men det gav mig några tankar...

Många av de som begår sexualbrott har själva varit utsatta för sexualbrott men inte alla. Vad gör skillnaden? Varför begår inte alla de brott de själva utsatts för om många gör det? Många sexualförbrytare "ber om hjälp", de vet att det de gör är fel (särskilt när det gäller övergrepp mot barn) de vill "bli stoppade" men inte alla. Hur kan det bli så? Skulle det kunna visa att det finns ont och gott medfött och i större och mindre doser hos vissa?

Som sociolog har jag svårt att tro det, jag tror snarare att formandet av vissa ger en större avsaknad av empatisk förmåga än hos andra, formandet av vissa ger en större avsaknad av självkontroll, samvete och moralisk medvetenhet än hos andra. Vissa som utsätts för brott skulle alltså ha sämre förutsättningar och med tiden själva begå brott och andra har högre förutsättningar för att undgå att själva begå brott. Då hamnar vi direkt i miljön, den sociala miljön kring varje enskild individ och då börjar det sociala nätverket och samhällsapparaten få en hög betydelse för hur många som blir brottslingar  och brottsoffer.

Kan uthängande av sexualförbrytare leda till färre brott? Kan det vara en väg för att hjälpa eventuella blivande brottsoffer att skydda sig själva i högre utsträckning? Kan det leda till att människor mobiliserar sig till en slags självutvald lynchmob? Är det fel, rätt??? Om ett av mina barn skulle varit utsatt för sexuella övergrepp skulle jag då tänka mindre på detta med hur förövarens förflutna och befintliga resurser ser ut? Skulle jag då självutnämna mig till lynchmob och "hämnas" för att skydda andra barn? Vart kommer denna gräns att hamna? Vi måste ju skydda oss själva och våra barn (läs alla barn) men till vilken kostnad???

Svåra frågor det här men viktiga och det måste talas om, brott som är så svåra att ingen vill ta i sin mun måste ventileras, de måste få sitt riktiga ansikte beskrivet och nämnas vid sitt rätta namn, annars stoppar vi huvudet under kudden och "hör inget", "ser inget" och "säger ingenting".

Kram till ALLA som behöver

igen. Nu åker vi snart. Det känns lite konstigt ändå, jag lämnar en ort jag har bott på i tjugo år... I tjugo år har jag oxå varit på väg härifrån. Jag har egentligen aldrig trivts så bra här,  det är en speciell ort och med en speciell mentalitet, det har blivit något bättre med fler inflyttade men är ändå rätt tillknäppt.

Som sagt det ska bli skönt att komma härifrån men det är oxå många minnen, promenadstråk, barnens fotbollsmatcher, skolavslutningar etc... De finns väl kvar i hjärnans skattkammare, förhoppningsvis...

Läste i DN om en man som fick körkortet indraget för gåfylla.... Svårt det där. Å ena sidan visar det ju på gott omdöme att låta bilen stå när man tar en "fylla" och å andra sidan kanske man inte ska bli så full att omgivningen har anledning att agera.... Som sagt, svårt. Missbrukare har väldigt tuffa krav på sig för att få tillbaka sina körkort, eller ta om körkorten. Det kan nog vara bra men det gör det oxå ändå svårare för en "ren" missbrukare att ta sig tillbaka... Svårt, vad är rätt och vad är fel, lagar lämnar ju sällan utrymme för de grå nyanserna. I alla fall inte i texten även om utomstående ibland kan tycka att domarna är ute och flyter i nyanserna....

Må helgen bli en vacker helg med få anfall och jag ska tala med trappan om att den oxå ska bli omskött så att den inte kastar ner mig ifrån den mer...

 en del inlägg hos Fru Fundersam som har handlat mycket om hur reklam, normer och status, egentligen, påverkar oss alla. Hur det kan driva in människor i en besinningslös jakt på mer och mer och ännu mera... Det fick mig att gå och leta fram på lite gamla dikter som jag skrev för så där en tio år sedan. Då upptog samhällsstöpning, normer och majoritetstvånget mina tankar väldigt mycket. Det kanske beror på vilken ålder man är i eller andra saker. Jag tror att många går igenom en del av de tankarna men följer dem kanske inte alltid till dess slut. En dikt jag skrev (nedan) handlar till stor del om det. Om orden som sägs, utlovar, löften som skrivs, tecknas men som aldrig går att tro på för de ger dig ingenting.

innanför väggarna där

stannar orden i mina händer, de låter sig undersökas av mig vändas och vridas, jag bänder dem tills att de faller ihop, då ser jag inuti dem, ser deras ursprung och mening, innanför väggarna. Här innanför, får jag grepp om dem, de låter sig fångas och skorrar inte längre falskt. De fylls och jag förstår dem. De kan brytas itu, vet du, om man bara kan gå så långt ner, gräva sig till det allra djupaste, kärnan, där låter de sig plockas isär, kontrolleras och analyseras och sättas upp igen, då kan jag tro dem, tro dig. Jag måste vara innanför, det utanför förgör mig, äter upp mig inifrån, där kan jag inget förstå. Utanför flyr de, orden svävar som den flyktigaste gas och rinner mellan mina fingrar som sandkorn ner på marken. Det är så svart och fuktigt där, labyrinten kräver ett kristalliskt sinne som ekar min väg fram. Jag vrider mig i kramp där, utlöser ordens ihåliga betydelse som jag inte kan tro på.

Jag stannar innanför.

Då handlade det hela mycket om valet att delta eller inte och  vilka val man hade. Idag handlar det nog fortfarande om att delta eller inte men inte så mycket om vilka val man har. Med några fler år på nacken kanske jag har kommit till insikt om att det är jag som väljer och det är jag som möjliggör de alternativ jag har att välja på. Jag formar och låter mig formas i de aspekter jag väljer. Man kan inte låta bli att påverkas ekar ofta mediecirkusen tillbaka... Jag tror att man kan vara medveten nog att inte låta sig påverkas eller att välja vad man vill påverkas av, på gott och på ont.

Kram till alla som behöver

att det låter så mycket när vi gör allt i det nya huset och för somliga kan det låta överambitiöst... Det är så här att huset vi ska lämna det var visserligen väldigt litet och nött men det syntes att det hade bott någon där som hade skött det minutiöst tills dess att åldern tog ut sin rätt. Det var rent och helt okej.

Vi flyttade in 6 personer på 78 kvadratmeter, äldsta sonen fick sova på en madrass i vardagsrummet, de två mellanpojkarna fick dela ett sovrum och minstingen fick sova hos oss. Alla funktioner såsom spis, kyl, vatten och el var gamla men fullt fungerande. Vi satsade på att göra grunden som var avgörande för att vi skulle kunna bygga egna rum åt pojkarna i källaren. Allt vi har gjort i detta hus har vi sparat ihop till och gjort pö om pö efter vilket behov som har varit störst.

I nya huset verkar det som om vi gör allt på en gång och det är nog sant men till det kommer att det nya huset har varit två lägenheter som socialförvaltningen har haft... Det är alltså så att i dessa lägenheter har diverse människor flyttat in och ut och flertalet av dessa har inte haft den prioritering som majoriteten av oss människor har. Kylar och el, vatten etc fungerar inte ens och utan detta kan vi inte bo där. Hundarna fick fnatt i huset och sprang omkring och kissade ner alla gamla ytor, hundar gör så när det redan finns kisslukter och de ska markera där, sätta sina egna lukter. Vi visste redan att det har bott förmodligen både människor och djur som urinerar lite varstans och därför fanns det ett stort behov av att renovera det mesta redan i från början och vi hade ju pengarna till det eftersom vi sålde vårt gamla hus som vi köpt mycket billigt för väldigt mycket pengar, mer än dubbelt mot vad vi gav och det nya huset förstår väl de flesta att det var inte dyrt med så stora och omfattande renoveringsbehov. Hur många klarar att bosätta sig i något som är så skitigt utan att göra något åt det innan???

Så därför har vi lagt pengar, tid och krafter på att ta över det nya huset två månader innan vi lämnar vårt gamla hus. När vi sen ändå ska renovera varför inte göra det som man vill ha det på en gång istället för att göra något halvdant nu som vi ändå måste göra om efter ett tag?!!

Det ser ut att kunna bli en fin dag i dag oxå... Gårdagen bjöd ju på rena rama sommarvärmen...

Ibland tänker jag på det här när man skriver att många gånger skriver man kommentarer hos andra som inspirerar en till att skriva mer om saken. Man ska nog göra det så att tankarna får slingra sig klart. Det hela blir så rent och koncist när det kommer ner i skrift...

I år tar äldsta sonen studenten! Vi flyttar ju 25/5 och vi har hyst in honom under de sista skolveckorna här... Sen ska vi då ordna en studentfest på en ort där vi inte längre bor... Det känns onekligen lite avigt, bakvänt eller vad man nu ska kalla det. Det kommer ju att gå bra, inget snack om saken men det är annorlunda att vara beroende av andra, av att andra lånar ut sin trädgård, att andra hjälper till. Usch, det här säger en del om mig själv faktiskt, att jag vill vara oberoende...

Varför är det nu så farligt att ta emot hjälp? Är det detta att man så att säga blir skyldig till genhjälp och varför är nu det så illa? Ska man inte hjälpa varandra? Man säljer ju inte direkt sitt liv för att man tar emot lite hjälp... Eller känns det så? Att man blir livegen när man har tagit emot hjälp och att man inte kan neka hjälpgivare trots att det egentligen inte passade att ställa upp just då? Vilket flum!!! Det finns en teori som heter exchange (utbytesteorin) den menar att allt människan gör går att ställa mot vad de får för det. Mamman som kastar sig ut under bilen för att rädda sitt barn, gör det för anseende, att man borde, man blir hjälte och så vidare. Det är en rätt läskig teori egentligen för den är cirkulär, går alltså inte att motbevisa men å andra sidan så bevisar den inget heller...

Jag tänker dock att det kanske är så, hjälp ger man för att det ger något tillbaka. Beroendeskap är endast en fiktiv känsla  hos den som känner att den fått mycket utan så stor egen insats. Jag tror att det inte är så farligt att vara lite beroende av varandra, jag menar vi är ju i allra högsta grad beroende av varandra i det stora perspektivet, livscykeln... Då kan man gott ta emot och ge hjälp och uppskatta beroendeskapet i det lilla livet oxå. För visst är det skönt att vara till hjälp och visst är det skönt att få en utsträckt hand till hjälp när man behöver den?!

Min äldsta son har skrivit en låt på temat, i refrängen sjunger han att: "sträck ut en hjälpande hand, hjälpen att ro båten i land" . Är lite osäker på de sista orden. Den är nog lite politiskt för han skriver om att ge hjälp "till alla dom på gatan till alla dom som inte tjänar lakan". Han har faktiskt ganska många låtar ute på nätet nu! Många är riktigt bra, seriösa texter och andra är bara så kallade "battles", det är när rapparna tävlar mot varandra och på en ganska kort tid snor ihop en text med musik där det ska vara rätt takt och flow i det hela. Jag tycker att det är roligt att mina sportfånar till söner hittat ett musikintresse där de lär sig att skriva texter, göra musik, redigera och producera. Kunskap kan man aldrig få för mycket av...

Soliga kramar till alla som behöver

Jag har fått många kommentarer om ork och först och främst så måste jag ju säga att trädgården vi byggde tex, den byggdes innan jag blev sjuk, för idag är orken ett problem.... Men det väcker en del tankar som har legat på lur länge nu.

Jag måste lära mig att ransonera med min energi, pytsa ut den pö om pö och det är inte helt lätt. Jag är en sån som, när jag påbörjar något, vill få avsluta det hela..... Som nu, när vi igår var iväg och köpte vårt kök och det står lastat i en kärra utanför huset och bara väntar på att få komma till det nya huset och bli uppsatt. Jag har svårt för det, helst skulle jag ha velat åka till nya huset direkt igår kväll och sätta upp allt på en gång. Nej, inte realistiskt för minstingen behöver få komma i säng och tvätten ska hängas, men viljan, lusten att göra det finns där ändå.

Man blir tvungen att ha en lång prövotid där man får prova på orken, hur mycket räcker den till och vad händer när jag övertrasserar orkens befintliga resurser, när behöver jag vila för att orka mer eller när behöver jag vila för att inte må dåligt. Det blir ett vägande och pusslande med för och emot och till slut hoppas jag finna en väg som innebär att det blir en balans mellan det jag önskar göra, måste göra och vad orken räcker till.

Så ork är ett svårt begrepp, det finns de med massor av ork men som i slutänden blir skadade av deras egen ork, orken har en skadlig inverkan på deras hälsa, är det då orken som egentligen inte fanns och att de som orkade egentligen inte orkade utan bara ville eller såg det som ett måste? Jag tror inte det, tänk på eldsjälar, idealister som orkar som bara den och som VILL orka men ibland orkar även de så mycket att det inte är bra för dem.

Lite funderingar kring ork bara, kanske det bästa är att försöka finna den där balansen mellan orken, vilja och måstet....

Kramar till alla orkeslösa och dem med mycket ork!