Så är det inte matte som flämtar, nej, nej, hon tog backen i lagom fart, annat är det med Hobbe som försökte springa hela vägen upp och nu är trött och flämtande.

Begravningsplatsen för de i farsoten avlidna måste respekteras en liten stund och det är ingen som helst andhämtningspaus, ingen flämtpaus här inte, vi begrundar bara forna tider en stund.

När man sen kommer upp på åsens topp så måste man oxå beundra utsikten en liten stund, nej, inte flämtandes sa jag ju, det är inte en flämtpaus utan en underbar utsikt över dyarna.

Efter ett par värmande kommentarer och en promenad med Hobbe och kameran.

Den här stenen är en väldigt ovanlig sten ty den är knallröd och alla hundars favoritsten att pinka på, dock inte Hobbes för han lyfter inte på benet ännu men han älskar att nosa på den, det älskar inte matte men hon står ut en liten stund. Tyvärr har jag märkt att alla barn också har ett särskilt öga för den röda stenen och vill klättra på den, ligga på den och allt möjligt men det kan ju vara lite pinkvått på den förstås men det tänker inte barnen på bara mammor och pappor.

Efter stenen är Hobbe lite ivrig och tycker att matte tar den branta backen alldeles för sakta, man kan ju faktiskt springa lite, offra dig lite nu matte! Spring!!!

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra... Min mormor och jag har alltid haft en väldigt nära relation, kanske för att jag o min mamma bodde hos mormor o morfar när jag föddes, vad vet jag.

Igår ringde hon mig och gjorde mig så ledsen och senare även arg att jag inte vet ut eller in. Hon ringde egentligen för att beklaga att jag ringer så sällan sedan jag blivit sjuk och att hon tycker att jag gott kan skaffa mig en förstärkare till telefonen som hon har. Meniéres sjukdom ger också hörselbortfall (så småningom permanent hörselbortfall) men det fungerar sällan med hörapparater odyl pga att hörseln är fluktuerande vilket innebär att jag vissa dagar hör vissa ljud extremt högt medans jag inte hör andra ljud alls och vissa dagar hör jag inte mycket över huvud taget och sen är det de här sällsynta tillfällena när hörseln är helt som vanligt och man bara njuter av att höra...

Jag försöker att förklara allt detta för mormor men hon vill liksom inte ta till sig det utan då angriper hon mig (det var så det kändes) med att så farligt kunde det väl inte vara med mig eftersom jag minsann kan sätta en och annan kakelplatta i nya huset och någon tapetvåd här och där. När hon ändå är igång så berättar hon också för mig hur ledsen hon blev på mig för att jag inte berättade för henne om flytten. Herre! Jag hann ju inte, mormor är ju släktens djungeltelegraf och dessa får ju alltid höra allt först...

Hjälp!!! Kände jag... Gud, jag har gått igenom världens resa under hösten, varit djupt deprimerad, tagit mig upp, lyssnat på min läkare som råder mig till att försöka se till att få, att försöka skapa, så många stunder jag bara kan där jag kan känna mig värdefull och där jag kan njuta av livet. Mormor raserade det i två meningar ungefär och genast kände jag mig skyldig.... Jag borde inte få blogga, borde inte kunna sätta en kakelplatta eller två, borde inte kunna skratta, skämta, borde inte få ta en promenad när jag väl står upp... Jag blev såå himla ledsen...

F-n jag vet inte ens vad som händer med mitt liv, jag vet inte ens om den där "bönan" (tumören) i hjärnan kommer att låta mig vara ifred. Faktum är att jag inte vet hur länge jag kommer att finnas i livet, å andra sidan gör ingen det men det är lite mer påträngande för mig just nu. Har jag inte rätt att försöka skapa mig lite lyckliga stunder?

Då gick jag runt bland bloggarna och hamnade hos Fru Fundersam där jag läste en del av hennes tidigare inlägg
(med tanke på hur det gick med länkningarna i går så tanker jag inte ens försöka idag). I ett inlägg skriver hon om utmattningsdepression och hur svårt det är för omgivningen att förstå... Där kände jag att det handlar inte bara om utmattningsdepression utan om alla de sjukdomar som inte syns utanpå. Det är svårt för min omgivning att förstå hur "hindrad" jag är i mitt liv. Omgivningen ser i stort sett bara mig när jag "står upp", något vingligt javisst, det är ju så sjukdomen är, det är min man och mina barn som ser mig vingla omkring, ramla och hur mina ögonen hoppar och far som om det vore en pingpongmatch för att jag sen bara häver i mig medicin, lägger mig och försöker sova igenom skiten och försöker att inte kräkas så ofta. Det är jag som lever i detta och min familj som lever med detta, kan inte gumman tycka att det är roligt att jag fortfarande försöker leva???

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra! En del av mig säger låt det vara, sopa under mattan, gumman är ju 90 år, bråka inte med henne. En annan sida av mig vill ringa upp henne och säga som det är att: igår gjorde du mig så ledsen och fick mig att känna mig så skyldig för att jag överhuvudtaget fortfarande finns. Kan man göra det? Jag menar, är det så konstigt att man känner ett motstånd mot att höra av sig när hon ifrågasätter min sjukdom, mina läkare etc hela tiden? Ska man inte kunna tala om för människor när de gör en illa?

Usch, jag brukar försöka att vara positiv i mina inlägg men idag blev det bara pest... Jag blev bara såå himla ledsen och jag är det faktiskt fortfarande. Jag MÅSTE skapa stunder jag trivs med för att orka leva i detta helt enkelt.

Kramar till alla som behöver och faktiskt en till mig själv oxå!

Vi talade länge om att skaffa hund men när jag blev sjuk så drog jag öronen åt mig, ville inte att hunden skulle bli lidande av att jag är oförmögen titt som tätt. Till slut började jag isolera mig allt mer, gick inte ut på promenader längre osv. Då tyckte min man att vi i alla fall skulle ge oss på det här med hund. Han trodde att det skulle ge mitt sjukskrivna liv ett högre värde och mer innehåll och att jag lättare skulle ta mig ut på promenader när jag står upp osv.... Han hade naturligtvis rätt, inte lider hunden nå av mig. Vi går ut på promenader som jag älskar att göra och när jag är dålig så släpper jag bara ut honom i trädgården så att han får göra sina behov där.

Hobbe (vår hund) är nu fyra månader och en sån där riktigt klok hund, själklart är han tuggig och busig, han är ju valp men som när jag får mina anfall då lägger han sig allldeles stilla runt mitt huvud som om han förstår att allt snurrar för mig och vill hjälpa mig att hålla det stilla. Det hjälper inte till att hålla det stilla men det skänker mig trygghet att han är med mig i det och gör mig mindre rädd för att ta mig ut ur huset för jag har ju Hobbe med mig och om jag blir dålig ute så finns han med mig tills att jag mår bättre. Synd bara att man inte får ta med sig hundar in i affärer, några går det bra i men långt ifrån alla. Så var det med alla hundar!

Kramar till alla som behöver

Mammas och hennes mans nya hund... Han är en mycket livlig hund än så länge, har blivit ett år under påsken här och han älskar när vi kommer med Hobbe så att de kan leka och Bruno passar på att fostra Hobbe en hel del oxå.

att göra ett litet reportage m hur alla hundar kommer till oss...

På bilden är Flipper, min mammas och hennes mans hund, samt hela familjens. Flipper var allas och var den mest egensinnade eller egen viljade (välj själv) hund jag mött men han var också helt klart en av de klokare varelser jag mött (människor inräknade). När vi badade i sjön så stod han och vaktade på oss alla och om han tyckte att vi var för långt ut eller för våghalsade så skällde han tills att vi gav upp och gick iland igen. han passade på alla småbarn och tog för givet, stor som han var, att om ett barn skrek så måste det ha varit hans oförsiktighet (vilket inte alla stämde, han var den försiktigaste hund som någonsin skådats) som gjort illa barnet.
Flipper var en storpudel och han blev faktiskt 16 år gammal innan han gav upp och lämnade oss ensamma. Jag tror han lider av just detta fortfarande för han hade satt som sin livsuppgift att ta hand om oss allihopa. Vartefter alla flyttade hemifrån så märktes det att på sammankomster så levde han upp ordentligt, blev nästan lite valp igen, han trivdes när vi alla var samlade.
Min mamma och hennes man hade en liten betänketid där de gick på varsitt håll och saknade Flipper men också det här med hundlivet, det är speciellt med hundar på det sättet att de kräver en hel del och man tycker att livet, vardagarna blir tomma när man helt plötsligt står utan hund. Till slut gjorde de slag i saken och fann Bruno som kommer med på bild i nästa inlägg. Här är Flipper....

Kram till alla hundar och alla andra som behöver en.

Vi arbetar inte bara med fusktegel... Maken byggde en badrumsvägg med äkta tegel och glasblock till badrummet i källaren.