för jag tror att jag måste lägga mig en stund snart, så har jag tänkt lite sen världskriget här...

Spagetti och köttfärssås har faktiskt en förunderlig förmåga att bli stridsmedel i den här familjen... Dessvärre tror jag att det är jag som startat just valet av maträtt...Jag blir väldigt sällan arg men ibland händer det... Nu  räknar vi bort myndigheter och läkare för jag är ju trots allt mänsklig...

Jag tror att det startade när de tre äldsta var små och gnälliga och jag var utarbetad och trött, vi skulle ha spagetti och köttfärssås och det tände till hos mig när barnen började gnälla och leka med maten så jag drämde ner ketchupen i bordet och flaskan gick sönder och det blev ett ketchupregn i hela köket... Det var inte roligt att torka bort men pojkarna säger fortfarande: Tänk mamma när det regnade ketchup, kommer du ihåg det? Hm, jo, jag gör ju det!!!

Nästa gång så var barnen mer i skolåldern och väldigt kinkiga med maten, då var det oxå spagetti och köttfärssås och just den nu 17-åriga pojken var fruktansvärd (kanske oxå för att han led som mest av sin låga muskeltonus i den åldern) han klagade på allt och kastade svampen på bordsduken etc... Jagade upp brorsorna och där sa det klick i mig och jag tog hans tallrik med mat och dippade rakt upp och ner över huvudet på honom...

Han blev tyst kan jag säga och sprang in i sitt rum och jag efter och så satte vi oss och bara skrattade åt alltihopa, vi skrattade och all den där spagettin for omkring och sen hjälptes vi åt att få ordning på allt igen och satte oss och åt...

Jag vet att jag själv tänkte att ja, jag är ju knäpp men än har jag inte kastat ut något barn genom fönstret eller ner i någon å etc... Det gäller ju fortfarande men sen dess har jag inte varit så arg igen, åtminstone inte tillräckligt arg för att använda mat som stridsmedel...

Men pojkarna har ju lite att få ifrån så det är kanske inte så konstigt menar jag att det så där vart tredje år blir lite matkastning här i huset...

I detta fall har heller inga mutor förekommit... Efter att ha varit ute med brosorna och visat upp lite styrka så travar man snällt ner till sitt...

Jag kan lova att han har att göra ett tag och kommer säkerligen att pausa en hel del...

Sen återstår ju resultaten och uthållighetsprovet....

Jag garanterar att jag inte bett dom att posera för mig... Resultat kommer så småning om...

Här är 14 och 19-åringen på väg att ta sig an ett staket...

Här har de börjat och stöter visst på lite patrull....

Men det verkar de lösa...

Det märks att 14-åringen får agera lite hantlangare!

Men det går framåt... Och 17-åringen som anser att riva saker är has specialitet klarar inte av att inte gå ut och "hjälpa till" en aning. Hans metoder är lite mer våldsamma...

Alla tre klarar av att vara i en trädgård i alla fall....

Visst samarbete går visst oxå an...

Tja, vad säger man... Af ordnat, banken klar och lite arbete hemma hinns det med.... Det lönar sig att gå upp i någorlunda tid helt enkelt...

Missade jag att atombomben slog ner och startade det tredje världskriget... Man sitter i godan ro och äter den underbara köttfärssåsen och så slinker en mening ut ur 17-åringen (17-åringen vill gärna tro att det är han som bestämmer över sina bröder) till 14-åringen som skjuter i väg sin tallrik och rusar in på rummet, smäller i dörren så att den ramlar av... Jag efter och då rusar han på mig och puttar mig på dörren så att den ramlar av än mer, han tvärvänder och vänder upp och ner på sin säng... Stark som en oxe men vad hände??? Lilla vännen, vad hände???

Att det var något sårande och ilskegödande det förstår jag men vilket kast... Jag går ut och säger till 17-åringen att han faktiskt får hålla inne med vissa kommentarer och att det faktiskt är vi vuxna som bestämmer här... Det får en fjärde bomb att lyfta och han tar sin spagetti med köttfärssås och massor av ketchup med händerna och kastar genom köket så det hamnar, ja, vart annars på den nya fina väggen, alldeles nyss färdig. Jag lovar jag har haft jättemycket lera och fingerfärg hemma alltid så det kan inte vara det... Ilskekontroll har jag oxå arbetat med när det gäller barnen...

Då brast jag... Hittills hade jag varit lugn och försökte få alla inblandade lugna men förgäves... Jag tog till min allra myndigaste stämma och fullkomligen vrålade åt alla att gå till sitt för annars skulle en femte bomb detonera!!!

Nu försöker jag att komma underfund med vad det var som hände egentligen för just nu så måste det nog till att samlas och tala om det här och vem ska leda igång det då, jo jag som stått och försökt rädda den nya väggen i en halvtimme nu och som blev så slut av detta att jag egentligen vill skicka alla barn över tio här på porten...

Om ett litet tag, ungefär när jag skrivit klart här så kommer jag att vara lugn igen men jag inser nu att jag kan inte komma underfund med vad det var som utlöste det tredje världskriget... Det måste dom göra och jag måste vara med...

Ja, jag är ju inte direkt konflikträdd men ibland så kanske man är mindre beredd eller färdig för det... Jag undrar bara så, vad var det som hände och varför???

Ibland kanske man måste göra som jag gjorde bara avbryta allt och skicka alla åt sitt håll, så att de lugnar ner sig och tänker igenom det hela... Undrar om de gör det eller bara tror att de kommit undan ifrån ansvar, men de känner ju mig så det kan de inte tro... Vad hände???

på väg till en festival på gamla hemorten... Det blir nog gott för honom att få umgås med lite av sina kompisar...

Jag har lugnat mig en aning, talat med mamma och min yngsta syster... Det ger resultat. Så nu har jag gjort upp en plan på hur det här ska fungera från och med nästa vecka...

Återkommer nog med om hur det går!

Här är det fortfarande mulet och kyligt, förmiddagen sög musten ur mig och ena örat håller på så in i vassen, vet att jag borde ta medicin och lägga mig, förresten så är det precis vad jag ska göra för nu börjar det snart att snurra och illamåendet ökar...

Vi får se när jag blir människa igen då för nu är det dags att åka karusell igen!!!

Det här vet jag faktiskt inte om jag orkar med på morgnarna... Ja, jag kanske är hemsk men jag ställer faktiskt ganska höga krav på min 18- snart 19 åriga son....

Inatt har han suttit upper hela natten för att vara vaken när socialförvaltningen har sin telefontid... Han får tag i en som han blir sur på för att han tycker att hon ställer så konstiga frågor, jag förstår absolut vilka frågor hon ställer, har ju som sagt jobbat som sådan fast inte inom ekonomiskt bistånd... Ja, så elak är jag att jag ville att sonen skulle söka ekonomiskt bistånd redan 1:a veckan efter studenten, det har nu gått flera veckor och inget har hänt.... Det är nog det som är problemet att inget händer med någonting...

Sen när han väl gör något så vänder han upp och ner på alla i sin omgivning... Jag ska följa med på mötet hos soc., ok, det kan jag göra.

Han ska på en festival i helgen och anser inte att det ligger på hans ansvar att ta sig hem??? Jag säger att jo, det är ditt ansvar, du är vuxen, du åker på festival, bara för att vi ska på dop på samma ort som festivalen så är det inte automatiskt vi som ska stå för din tågbiljett hem.... Dessutom ska jag ringa till hans mormor för att be om skjuts till tåget... Jag anser att det kan han göra själv...

Jisses... Det VAR en lugn och skön morgon, vaknade vid åtta, först vid halvsju förstås när grannbarnet skrek i högan sky igen... Hann få i mig en slurk kaffe innan den vuxne sonen stod i köket och diskuterade rättigheter och jag har egentligen bara lust att säga till honom att: Du kom igen och snacka rättigheter när du uppfyllt dina skyldigheter.

Sover tills middagstid och om jag säger att jag vill att han ska gå upp i normal tid så är han tydligen vuxen nog att bestämma själv men annat...

Oj, vilken klagolåt detta blev men jag är rädd för att jag kommer att bli tvungen att visa denne herre på porten innan det kommer att hända något... Sista ett och ett halvt år i gymnasiet och han blev så här, innan skötte han allt klanderfritt, ja, visst kunde man gräla ibland men ändå...

I övrigt så är det mulet här men inget regn ännu...

Hoppas på en bättre förmiddag!!!

barn blir när de lär sig... Minstingen har suttit på gungan ett bra tag och jag har hört att han har mumlat och mumlat (jag hör ju inte lika bra längre) så kommer han in och ropar: Mamma, vill du höra att jag kan räkna till hundra??? Min första tanke var: Nej, jag orkar inte det just nu! Jag säger: Javisst! Ett, två, tre....... and so on... Han räknar till hundra och lyser hela han av stolthet och lycka! Min lilla blivande lekispojke har lärt sig att räkna till hundra helt själv nu. Tänk vilket tragglande det har varit och han har frågat och frågat vad som kommer efter 29 och 39 och så vidare, säkert i någon månad nu.

Barn blir så glada av att kunna!

Blir vuxna det på samma sätt???

så har i alla fall äldsta sonen tagit sig till arbetsförmedlingen idag och skrivit in sig samt fått en del arbeten att söka....

Något gott i alla fall, allt kan ju inte vara smetigt....

Har duschförsäljaren hört av sig med leveranstid och nytt pris??? Nej!!! Misstänker att jag får ringa upp igen...