att min äldsta är ju den som kommer ihåg mest om hur det var då för länge sen... Han minns sånt som ingen mamma vill att ens barn ska ha som minnen...

Det är nog orsaken till att han slutade att besöka sin pappa varannan helg mycket tidigt. Så på de sista fem till sex åren så har de kanske träffats någon gång per år och sonen undviker ofta att svara på telefonsamtal och sms ifrån honom.

Rent förnuftsmässigt, logiskt och rationellt så förstår jag sonen när han igår, halvt gråtande berättade att han har bestämt sig, tvingats till att bestämma sig för att han måste, för att må bättre, komma tillbaka till gamla hemorten och att han inte finner någon annan utväg än att fråga sin pappa om han kan få bo där tills att han har fått arbete och egen bostad. Förnuftet säger att han har mycket fler möjligheter där i en större ort, lättare att få arbete, lättare pedlingsavstånd och ett högre utbud av ungdomssatsningar på AF.

Förnuftet säger mig att det är en klok utväg, för jag vill ju att han ska må bra och jag vet ju att han aldrig kommer att bosätta sig här.

Men i mina känslor så vet jag att jag precis nu har kramat om min lille gosse som ska iväg och underkasta sig, som ska göra det som han aldrig någonsin har gått med på att se som ett alternativ... Han ska be om ynnest...

I detta så ligger ju den vanliga separationen, han på väg att bli vuxen och ut ifrån hemmet men jag hade önskat att jag hade kunnat ge honom det på annat sätt. Nej, nu gråter jag igen!!! Skärp till sig människa!!!

försöka börja sortera det här nu...

Vi flyttade för att jag blivit sjuk och för att vi behövde komma närmare min familj... Det ställde till med mycket, orsakade mycket besvikelse och ilska hos min äldsta son som då skulle ge upp hela sitt liv på gamla orten... Vi försökte hjälpa honom på olika sätt med olika alternativ för att han skulle kunna bo kvar men han valde att följa med oss och igår förstod jag att han valde att må så dåligt som han har gjort sen beslutet om att flytta kom, bara för att få vara, bo, med oss.

Min sjukdom ställer inte bara till det för mig utan för många andra och nu börjar jag snart gråta igen...

förra inlägg beskrev ett av minnen som symboliserade 8 år med de äldsta barnens pappa så blir detta inlägg en symbol för hur jag kände det under de åren...

Jag tittar på rostbiffen som ser fin ut, lutar mig över disken för att dra fram några förpackningar som ligger längst in. Mina tinningar börjar trumma lätt och magen knyter sig. Jag håller ett hårt grepp om en rostbiff och ser mina vita knogar lysa mot det röda köttet.

I min ögonvrå känner jag honom, känner om skuggan är nära. Stick då! Jag måste ha honom under uppsikt, känna mig beredd på anfallet. Jag vet aldrig när han dyker upp, min skugga, precis innan han lutar sig över mig, omfamnar mig i sitt mörker får jag en föraning. Då glider jag ut i periferin för att skapa beredskap. Muren håller aldrig, en suck från skuggan och det bräckliga försvaret vittrar sönder, rasar som sandkorn. Skuggan är oförutsägbar, jag kan aldrig säga vart eller varför han kommer till angrepp. Jag har många år av övning på att öka mitt vidseende nu, människor i min omgivning förundras ofta över mitt enorma detaljseende, jag kan komma ihåg exakt på millimetern sakers läge, men rummen minns jag alltid mindre än vad de är. Kanske är det så för att jag är i behov av ett överskådligt utrymme för att lättare upptäcka skuggan på hans framfart.

Nu kommer han! Han struntade fullkomligt i mig. Jag kan se honom cirkla runt mitt huvud spanandes som en rovfågel på jakt efter sitt byte, han har aldrig något annat byte i sikte än mig, att förlama, deaktivera och förödmjuka mig. Han vill skrämma mig till lydnad och han är alltid så nära. Jag vet fortfarande att jag står i köttdisken på ICA. Det känns viktigt att hålla reda på vart jag är så länge jag kan, till slut vet jag förmodligen ändå inte vart jag befinner mig men ibland kan det hjälpa till att hålla honom på avstånd. Det hjälper mig inte denna gång, min omgivnings konturer försvagas, det blir mörkt när han dyker ner mot mig och brer sina väldiga vingar runt mig.

Jag är fast. Jag får tungt att andas. Han slår mig i bojor och jag kan känna en strålande stickande smärta ifrån bröstet.

Jag öppnar munnen för att värja mig, då trycker han hårt på mitt bröst som för att pressa ut luften ur mig, hindrar mig från att tala.

- Du kan och vet ändå inget av värde din idiot, vad ska du kunna uppbringa med att tala? kraxar han väsande.

Det låter precis som Han, hinner jag tänka men biter ihop och försöker fly ifrån situationen, det går inte.

- Svält istället! Du som inte ens har förmåga att handla efter en nota eller packa en matkasse efter konstens alla regler, vad gör du här?

- Gå och gör något vettigare, om du förmår, gå och häng dig! väser han skarpt och obönhörligt, alltid så nära.

Mina händer börjar darra och jag skyggar för allt som kommer i min väg. Jag kan inte försvara mig. Värdelös, värdelös, värdelös ekar det i mitt huvud. Försöker att ursäkta mig för en kund som jag springer omkull men inte ett ord kommer över mina läppar, jag är stum.

- Bravissimo, till och med småbarn har vett att hålla käft när överheten talar, snäser han skarpt och flätar till mig över huvudet, svicsh, nu gick han över gränsen, igen, tänker jag och ser alla dessa förödmjukelser som på rad framför mig. Jag ryggar med skallen, känner att mina ögon fladdrar åt alla håll och kanter.

- Hur ser du ut egentligen, kvinna? Om man nu kan kalla dig för en kvinna, vrålar skuggan och fortsätter sina anfall av luggningar mot mig.

Jag känner mig som ett djur med blottad strupe som väntar på att få den bortsliten vilken sekund som helst. Jag måste få luft! Minns att jag ett par gånger på sista tiden dristat mig till att slå efter honom, skuggan. De tillfällen jag lyckats uppbringa nog med kraft i slaget så har han faktiskt under stora protester och skriande gett sig av. Idag är jag för svag, orkar inte slå.

Någon tar mig i armen. Det känns trygg och bekant. Jag dras sakta upp mot ytan igen, börjar andas lugnare och kroppen känns lättare, bojornas lås öppnar sig. Mörkret av skuggans vingar är på väg bort.  Skuggan kommer visserligen mer och mer sällan nu för tiden. Men när han väl dyker upp och störtar ner på mig känns det lika fasansfullt och förlamande som alltid.

fall något lättare i sinnet idag. Det var sånt här som föll över mig för mycket igår...

"Förlåt mig! jag hann inte hem, förlåt jag förstod inte att jag inte skulle hinna. Lilla älskade vän, jag var tvungen att åka till sjukhuset, det blev tokigt där, jag blev sen. Jag trodde att jag skulle vara hemma till din kvällsflaska, att jag skulle ge dig den, jag hann inte hem.

Du vaknade, 9 månader gammal och när jag slängde igen bildörren på parkeringen så hörde jag ditt skrik. Mitt hjärta började rusa. Jag sprang upp till dörren, öppnade och där stod han och vrålade.

- Den där djävla ungen kan ju för fan inte ens dricka välling för i helvete!

Jag stirrade oförstående på honom och tänkte "men herre gud, du har ju aldrig matat honom förut, han har vant sig med mig" Jag sa inget, ville inte ha en konfrontation just då. Ditt hjärtskärande skri slet och drog i mig. Jag satsade på att snabbt ta mig förbi honom. Slank i mellan på sidan av honom och väggen, kom förbi och tog trappan i ett par kliv.

När du såg mig stannade ditt gråtande och övergick i ett hulkande. I nästa sekund var du i min famn.

- Schy, schy, mamma är här, det är ingen fara, så ja mamma är här.

Jag stod där och vyssjade dig medan jag stoppade ner fingrarna i spjälsängen och sökte efter en napp. Jag drog förskräckt upp handen igen och tittade ner i sängen. Den var sjöblöt och geggig av välling. Jag kände på dig, du var lika blöt och luktade. Jag såg mig runt i rummet och såg att det satt välling överallt, på väggarna, golvet och på alla saker. Det såg ut som en vällingbomb exploderat och jag förstod att det var precis vad som skett. Jag såg på dina röda ögon och mosiga kinder att du måste ha legat länge och gråtit, du lutade dig trött och hungrigt mot mig, du ville in i mig. Jag tog med dig in i badrummet, på vägen kikade jag in i din brors rum för att se att allt var okej, han sov, det trollet.

Jag bytte din pyjamas och gjorde dig ren. Vägrade att släppa dig ifrån mig så vi sov tillsammans tätt, tätt hela natten och skyddade varann. Jag lovade mig att jag aldrig mer skulle lämna er ensamma. Inte ens för ett sjukhusbesök. Inte för någonting."

Det här är ett minne som kan egentligen symbolisera 8 år tillsammans med de äldsta barnens pappa...

beskedligt...

Hade tänkt småpula lite men efter lite mat här så blev jag så trött att jag somnade men det gör inget för jag kommer att sova inatt ändå...

Om jag nu tar och piggar på mig lite om en stund så kanske jag tar och målar lite på ett linneskåp som ska stå i badrummet med alla handdukar. Ena sidan ska vara ett förråd av tvål och schampoo... Den sidan ska jag ha ett lås på tror jag... Pojkarna tycks dricka tvål och schampoo när de duschar... Hela flaskor går åt och man undrar hur de lyckas skölja ur allt skummet... Jag undrar hur de bär sig åt? Eller vill de ha något smått att gnöla om och därför häller de ut allt schampoo och tvål för att sen säga: Varför, handlar ni aldrig hem sånt, det är alltid slut.... Eller oxå: Vem gör slut på allt schampoo och tvål, jag tar såååå lite så det måste vara den och den... Tja, vem vet? De kanske dricker upp det trots allt...

Solen har varit här ett tag nu och det verkar kunna förbli så under kvällen men vi får väl se....

Hoppas på en bra men tidig kväll!!!!

inte bättre än såhär idag...

Vila och mediciner har inte gjort så stor verkan, så det handlar väl om att försöka sig på något annat då...

Imorgon ska vi ha grillkalas här för sonen som fyller 17 år imorgon... Eftersom hans flickvän fyllde år igår så blir hon nog med på ett hörn oxå...

När man tittar ut genom fönstret nu så känns det inte allt för uppmuntrande inför morgondagen men vi har ju grillat på trappan förut så...

När födelsedags sonen föddes, några veckor för tidigt enligt MVC och helt i tid enligt mig, så var det i alla fall stekhett och de ville att vi skulle stanna kvar på BB för att kolla sonen lite extra... Till slut satte jag mig surt och sa att ge mig ett eget rum så att jag kan få öppna fönstrena i denna bastuanläggningen för "kärringarna" därinne (man låg på 6 personssalar) tror att de kan få mjölkstockning i 40 graders värme av lite  40 gradig varm luft....

Kontenta: Jag fick åka hem med sonen!!!

gick bra även om jag förstod efteråt att han inte var så nöjd... Han tyckte nog att vuxenkraven var FÖR tuffa... Så är det och har han inte trott på oss VUXNA i familjen så lär han ju få veta att vi inte ljuger för honom nu då...

Han skulle söka försörjningsstöd och det visar sig att i kommunen, vilket jag tycker är jättebra, så kräver de motprestation såsom att man är aktiv arbetssökande och  att man går en så kallad social praktik... Med social praktik menas att man får gå på en arbetsplats mellan 8-16 varje dag och har handledare som lär en olika arbetsuppgifter. Detta för att man inte bara ska försoffas och få sin försörjning utan att man ska ha rutiner och träffa människor osv... Jag tyckte att det var det bästa.. Sonen tyckte att det var sämst... It´s up to him!!!

 Det är fortfarande vackert väder här...

Jag ska ner i badrummet och kika, pojkar i huset har duschat i alla fall så om det hade rasat ner så tror jag att de hade sagt något och det har ju inte rasat ner förut för mig så varför måla f-n på väggen nu!!!

Om kroppen säger ja och om buset i öronen lugnar sig så kanske jag fogar lite grann...

Hoppas på en bra eftermiddag!!!

kommer det sig att pojkar ska stå upp och kissa i toaletten???

Jag (av naturliga skäl) sitter ner och så gör oxå maken (då han lärt sig att man ska det) vi har naturligtvis försökt lära barnen det men icke sa nicke...

Allt som oftast när man ska gå på toa så sätter man sig i en pöl på sitsen och upptäcker att det är fullt med smådroppar/stänk på kakel och golv... Ja, vi skulle ju kunna se efter bättre och städa toaletten innan vi sätter oss... Fast..

Vad gör man??? Har hört om en särskild pojktoalett som sitter på väggen som några kapitulerat till. Här har vi istället kört med begreppet hänsyn till varandra... Jag tycker mig inte se att vårt grepp har varit fruktsamt.

Så vad gör man utöver att man städar, duschar och återigen blir plaskvåt när man sätter sig på toaletten???