förra inlägg beskrev ett av minnen som symboliserade 8 år med de äldsta barnens pappa så blir detta inlägg en symbol för hur jag kände det under de åren...

Jag tittar på rostbiffen som ser fin ut, lutar mig över disken för att dra fram några förpackningar som ligger längst in. Mina tinningar börjar trumma lätt och magen knyter sig. Jag håller ett hårt grepp om en rostbiff och ser mina vita knogar lysa mot det röda köttet.

I min ögonvrå känner jag honom, känner om skuggan är nära. Stick då! Jag måste ha honom under uppsikt, känna mig beredd på anfallet. Jag vet aldrig när han dyker upp, min skugga, precis innan han lutar sig över mig, omfamnar mig i sitt mörker får jag en föraning. Då glider jag ut i periferin för att skapa beredskap. Muren håller aldrig, en suck från skuggan och det bräckliga försvaret vittrar sönder, rasar som sandkorn. Skuggan är oförutsägbar, jag kan aldrig säga vart eller varför han kommer till angrepp. Jag har många år av övning på att öka mitt vidseende nu, människor i min omgivning förundras ofta över mitt enorma detaljseende, jag kan komma ihåg exakt på millimetern sakers läge, men rummen minns jag alltid mindre än vad de är. Kanske är det så för att jag är i behov av ett överskådligt utrymme för att lättare upptäcka skuggan på hans framfart.

Nu kommer han! Han struntade fullkomligt i mig. Jag kan se honom cirkla runt mitt huvud spanandes som en rovfågel på jakt efter sitt byte, han har aldrig något annat byte i sikte än mig, att förlama, deaktivera och förödmjuka mig. Han vill skrämma mig till lydnad och han är alltid så nära. Jag vet fortfarande att jag står i köttdisken på ICA. Det känns viktigt att hålla reda på vart jag är så länge jag kan, till slut vet jag förmodligen ändå inte vart jag befinner mig men ibland kan det hjälpa till att hålla honom på avstånd. Det hjälper mig inte denna gång, min omgivnings konturer försvagas, det blir mörkt när han dyker ner mot mig och brer sina väldiga vingar runt mig.

Jag är fast. Jag får tungt att andas. Han slår mig i bojor och jag kan känna en strålande stickande smärta ifrån bröstet.

Jag öppnar munnen för att värja mig, då trycker han hårt på mitt bröst som för att pressa ut luften ur mig, hindrar mig från att tala.

- Du kan och vet ändå inget av värde din idiot, vad ska du kunna uppbringa med att tala? kraxar han väsande.

Det låter precis som Han, hinner jag tänka men biter ihop och försöker fly ifrån situationen, det går inte.

- Svält istället! Du som inte ens har förmåga att handla efter en nota eller packa en matkasse efter konstens alla regler, vad gör du här?

- Gå och gör något vettigare, om du förmår, gå och häng dig! väser han skarpt och obönhörligt, alltid så nära.

Mina händer börjar darra och jag skyggar för allt som kommer i min väg. Jag kan inte försvara mig. Värdelös, värdelös, värdelös ekar det i mitt huvud. Försöker att ursäkta mig för en kund som jag springer omkull men inte ett ord kommer över mina läppar, jag är stum.

- Bravissimo, till och med småbarn har vett att hålla käft när överheten talar, snäser han skarpt och flätar till mig över huvudet, svicsh, nu gick han över gränsen, igen, tänker jag och ser alla dessa förödmjukelser som på rad framför mig. Jag ryggar med skallen, känner att mina ögon fladdrar åt alla håll och kanter.

- Hur ser du ut egentligen, kvinna? Om man nu kan kalla dig för en kvinna, vrålar skuggan och fortsätter sina anfall av luggningar mot mig.

Jag känner mig som ett djur med blottad strupe som väntar på att få den bortsliten vilken sekund som helst. Jag måste få luft! Minns att jag ett par gånger på sista tiden dristat mig till att slå efter honom, skuggan. De tillfällen jag lyckats uppbringa nog med kraft i slaget så har han faktiskt under stora protester och skriande gett sig av. Idag är jag för svag, orkar inte slå.

Någon tar mig i armen. Det känns trygg och bekant. Jag dras sakta upp mot ytan igen, börjar andas lugnare och kroppen känns lättare, bojornas lås öppnar sig. Mörkret av skuggans vingar är på väg bort.  Skuggan kommer visserligen mer och mer sällan nu för tiden. Men när han väl dyker upp och störtar ner på mig känns det lika fasansfullt och förlamande som alltid.

 

Filifjonkan tvärförbannad

5 augusti 2007 12:18

Ojoj du käre bloggvän,,är det så jäkligt dessa rent ut sagt vidriga existenser som du beskrivit skall man klä av och riva på kökets rivjärn bit för bit sakta utan bedövning det är min åsikt, Det hjälper ju inte dig men samtidigt så skönt at veta att du har tagit dig ifrån den vidrigheten. Bra gjort det,,grr

http://filifjonkan-se

 

maria

5 augusti 2007 12:25

Filifjonkan ska veta att jag använde nog alla de försvar som de flesta brukar men sen så fjonkan, så såg jag att försvaren tog slut och då fanns det inget annat att göra än att ta sitt pick och pack, barna under armen och på axeln och starta på nytt. Filifjonkan gör rätt i att bli tvärförbannad för det blir jag med och har nog utvecklat en liten alldeles särskild kota i ryggen som signalerar fara på färde omedelbart vid skumma typer... Så nu har Filifjonkan alldeles säkert hunnit bränna något på strykbrädan... Oj, oj, oj...

 

Sotaren

5 augusti 2007 21:20

Hej Maria :)

Jag har bara två saker att säga!

Va f-n var det för j-vla idiot!?
Jag tycker väldigt mycket synd om dig och jag hoppas dig och din man allt väl!!!

Kram / Sotaren

 

Gisan

6 augusti 2007 08:41

Jag är ordlös. Det är så hemskt både för dig och alla som blivit och blir drabbade av liknande upplevelser. Kramar...

http://gisan.blogg.se

 

maria

6 augusti 2007 08:59

Sotaren: Jag förstår hur du menar och jag tänker väl så oxå. Idag är det inte synd om mig, idag mår jag bra och vet du, sonen måste gå sin egen väg, även om varken han eller jag önskade just denna... Det kanske går fort tills han får eget, jag hoppas det för honom.... Kram på dig

 

maria

6 augusti 2007 09:01

Gisan: Jag har fått någon slags knäpp sensor på både män och kvinnor så det bara går i ryggraden på mig när jag upplever att något är fel... Men man kan ändå inget göra, för män och kvinnor som sitter fast i något sånt här måste ta sig därifrån av egen vilja annars går de bara tillbaka gång efter annan...

Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

särskilt jag själv... Jag gav upp och har nu suttit och fnurlat på en ny blogg, en som går snabbt och som inte nekar mig inträde och som inte får lust att kasta ut mig då och då:)) Jag har trivts jättebra här på bloggagratis men jag har så lite tid d...

Nu blev jag ju glad när jag kom in på bloggagratis och inte sur... De ska i eftermiddag påbörja arbetet med den nya servern så nu ska det nog fungera som vanligt snart igen:)) Det längtar jag efter!!!   Idag är dagen halvdan redan i från start så att...

Men vem vet hur länge:) Jaha, dagarna har varit blandade med snurr och öronbus samt att jag då och då kommit in på bloggen och tänkt mig en liten cyberpromenad och så har jag inte kommit någonstans... Så jag tror att det måste vara en kombination av ...

Dubbelörnen jag är på bristningsgränsen vad det gäller tålamodet med bloggen just nu....   Dagen har inte varit så bra, var redigt yrslig redan vid frukost och inte blev jag gladare över att jag inte kunde komma in på bloggen för att skriva, ännu min...

och en smörgås, det behövde jag... En promenad är avverkad eller avnjuten, vilket som går bra... Ett stycke shoppingtur är oxå avverkad eller avnjuten dock inte med resultat att jag fick med mig det jag skulle ha hem men en hel del annat jag inte vis...