livsflanören trötter, dagen har visserligen gått i vilans tecken men sonen har velat prata mycket och det tycker jag, att i dag finns det ingen prut på det...

Sov gott och dröm sött, nu alla ni, där ute i cybern, det ska jag göra!!!

med mat idag oxå....

I en episod innan maten så drabbades vi av det här grottfolket som jag skrivit en del om idag... Fyra hormonstinna pojkar som mycket högljutt försökte överrösta varandra i frågan (gissningen) om huruvida de skulle klara av att stå upp om Tyson (boxare, det visste jag knappt) fick slå dem allt han har på käften...

Som om det inte var nog med denna inbördes diskussion så startades lobbying från jasägarna och nejsägarna på oss vuxna... De som trodde att man kunde stå upp efter en sån smäll försökte ivrigt påverka oss om att de minsann kunde klara det och nejsägarna motsatsen... De blev så ivriga i detta att vi vuxna helt neutralt (läs höll med nejsägarna) sa att jasägarna då fick försöka kontakta Tyson (den okände) och prova sin tes...

Hm, jag tror inte att någon av dem gör det...

Nu har grottfolket trampat iväg för att stoppa lite pizza i magarna som efterrätt på maten... Hur orkar de äta så inibomben? Det blir lugnt och tyst här ett tag i alla fall...

oss mattid igen då...

Vi börjar bli överbelamrade i huset... Äldsta sonen har ju en kamrat här och nyss anlände en övernattande kamrat till 17-åringen oxå så det blir en middag för åtta personer... Lite i saftigaste laget men vi har nog alltid varit generösa så mot barnen och deras kamrater. Finns det hjärterum så finns det...

Ikväll blir det köttfärs i ugn, en variant på köttfärslimpa, potatis och sås samt denna sallad förstås, alltid sallad... Låter snart som en slogan denna sallad men så är det inte, jag bara behöver det till varje mål... Skulle behöva komma ut på en promenad varje dag oxå men... Det har varit svårt nu ett tag men jag hoppas på att komma igång snart igen...

Jag hoppas på en bra kväll!!!

så förändras ju mycket saker, tankar och funderingar... En sak som förändras är hur man förhåller sig till att fylla år...

Som barn bar man förväntan, man undrade om det skulle synas att man blev ett helt år äldre över en natt... Som tonåring bar man en annan förväntning och det var att för var år man fyllde så kom man närmre den magiska vuxenheten... Som vuxen så finns det dem som vill sluta fylla år för att de inte vill åldras, sån är inte jag... Jag gillar att åldras, det är ju liksom det som är hela poängen med livet och genom åldrandet så fylls livet...

Så det är inte det. Det är något annat som gör att jag inte ser fram emot, på samma sätt som förr, att fylla år. Kanske för att det kräver energi, man ska duka upp borden, vara social och trevlig och... Ja, allt. (Hrm, mamma och syster yster, om ni läser så tro inte att jag inte önskar er på besök, för det önskar jag.) Så vad är det som förändras? Kanske förväntan inte finns längre, man vet ju redan att ett år till gör inte så mycket mer än ytterligare ett tandläkarbesök, ett par rynkor här och där och andra småkrämpor som kommer till de som redan finns, barnen blir äldre och livet lunkar på...

Det kanske var själva förväntningen som gjorde nöjet med att fylla år helt enkelt. Ju äldre man blir så kanske man tappar det, förväntanskänslan...

tar det en stund till, av tänkande, särskilt när man tar del av de reflektioner man får på själva tänket, då får man dra slipstenen i skallen ett par varv till...

Dessa extra varv med slipstenen fick mig att fastna och det var något annat som pockade på uppmärksamhet. En dikt! Det var en dikt som dök upp i huvudet på mig. Denna dikt:

"Sin sorg skall man inte bädda

på silke och dun

eller gömma för sol och dag.

Nej, den skall brännas av ljuset

och trampas mot kisel

tills den dör av egen smärta."

av Brita Ysabel Gustafson

Jag gillar den, det var en av de dikter jag plockade ut som en favorit ur," Du tror du kuvar mig liv! Det är en antologi som Tua Forsström och Märta Tikkanen samlat ihop, Finländska kvinnors lyrik genom tiderna....

Jag fick den av min moster när jag fyllde 17 år...

Jag hoppas på en bra eftermiddag!!!

som många som besöker mig ofta vet... Nu har hon tänkt igen alltså...

Separation, jag smakar på det ordet och det känns faktiskt helt okej, den väg jag hade önskat att jag kunnat erbjuda... Nu blir det inte så och faktiskt efter lite tänk, begrundande av kommentarer och lite stormar med sonen så har jag tänkt mig fram till att egentligen så ska jag se på detta som en möjlighet inte bara för sonen utan för mig och maken...

De sista ett till två åren så har sonen varit upp och ner, ovillig till det mesta, låtit sitt rum bli till ett katastrofområde osv... Alltså, de flesta ungdomar har sådana perioder och det blir faktiskt människor av grottfolket till slut ändå men med sonen blev det arbetssamt när jag blev sjuk. Vi har väl gjort som de flesta andra föräldrar, tjatat, gnällt, dragit upp regler och riktlinjer och pratat och pratatoch pratat oss alldeles hesa i mellan åt...

Nu beskyller han oss för både det ena och det andra, jag blev sjuk, vi blev tvungna att flytta, maken är för sur och hetsig... Försökte förklara en gång att när maken gör så mycket av sin bit och så stor del av min bit så kan det inte vara lätt för maken att komma hem och se att den "vuxne" arbetssökande sonen går upp och äter frukost lagom tills att maken slutar sitt arbete om dagen... Då kan man bli lite less och irriterad över att den "vuxne" sonen inte gått upp lite tidigare och plockat ur diskmaskinen eller satt på en tvätt, dragit en raid med damsugaren eller något annat... När andra går på knäna så brukar man försöka att hjälpa eller människor brukar det men nu har jag kommit fram till att sonen har inte riktigt ännu gått från grottfolk till människa och kan därför inte se sådant...

Jag har alltså kommit fram till att detta är en möjlighet för mig och maken, inte att vi "blir av" med sonen men att vi kan få slippa dessa bitar, nu får han ta tag i det själv istället och vi kan få rikta in oss på att bara vara trevliga, stötta, skicka vykort, sms, mail, ringa, hälsa på den dagen han fått egen bostad och vara go... Inte gnälla, tjata, gnöla och allt trist utan faktiskt få gå omkring här hemma utan stormar och få känna oss trevliga och goa mot honom istället när vi hörs och syns...

Fiffigt va?

Snart känns det som om denna vecka  oxå är över men det är den ju inte riktigt ännu...

Äldsta sonen kommer nog, förstod vi igår, att bjuda på en del otrevligheter innan han far... Det är väl kanske så att när ett beslut känns tvunget men inte riktigt roligt så gör man sig lätt osams med de man far ifrån för att det känns lättare att fara ifrån någon/några som man tycker är skit än annat.... Det kommer inte att bli lätt för jag tar inte sånt helt enkelt, jag gör inte det... Sånt har jag tagit tillräckligt förr och jag tänker inte börja med det igen... Så jag bjuder motstånd och argument, det kan han inte hantera så han går til ytterligheter och bränner broar, inte till mig/oss men till förtroende/tillit/ömsesidighet... Ja, ja, så är det och om ett tag så lugnar det sig.

Här är det mulet men regnfritt än så länge, det sägs att det ska bli fint väder idag så vi får se så småningom hur det utvecklar sig. Dagen bjuder på intet mer än vad som faller mig in och öronbuset hänger med på...

Jag hoppas på en bra förmiddag!!!