och jobbig gårdag och en sen gårdagskväll och en på många sätt jobbig dag så ska gnällspiken och livsflanören dra sig tillbaka för att åtnjuta en god natts sömn.

Sonen har varit iväg och kommit hem men jag tror att denna anspänning tagit hårt på honom oxå för han lade sig för att vila och har nog somnat så vi får prata imorgon...

Jag hoppas att alla i cybern får sova gott och drömma sött!!!

och i morgon är det en ny dag i en ny vecka...

knata på här...

Jag hoppas att det går bra för sonen under dagen och att allt kommer att lösa sig för honom. Vi kommer alltid att finnas kvar här för honom...

Lite bilder av dekorationerna i badrummet kanske...

Med inspiration från gulligagummans semester med snäckor på stranden så blev denna lucka till, inte på långa vägar lika vackert som på en strand men den bilden kan jag ju ha med mig när jag ser denna...

Så här ser hela den väggen ut nu...

Den ska rengöras och poleras och lite i dekorationerna får man slipa lite på och putsa...

Jag tycker det blir så vackert  med stenar och snäckor...

Ja, när det blir rengjort då...

Jag hoppas på en bra eftermiddag och kväll!!!

att min äldsta är ju den som kommer ihåg mest om hur det var då för länge sen... Han minns sånt som ingen mamma vill att ens barn ska ha som minnen...

Det är nog orsaken till att han slutade att besöka sin pappa varannan helg mycket tidigt. Så på de sista fem till sex åren så har de kanske träffats någon gång per år och sonen undviker ofta att svara på telefonsamtal och sms ifrån honom.

Rent förnuftsmässigt, logiskt och rationellt så förstår jag sonen när han igår, halvt gråtande berättade att han har bestämt sig, tvingats till att bestämma sig för att han måste, för att må bättre, komma tillbaka till gamla hemorten och att han inte finner någon annan utväg än att fråga sin pappa om han kan få bo där tills att han har fått arbete och egen bostad. Förnuftet säger att han har mycket fler möjligheter där i en större ort, lättare att få arbete, lättare pedlingsavstånd och ett högre utbud av ungdomssatsningar på AF.

Förnuftet säger mig att det är en klok utväg, för jag vill ju att han ska må bra och jag vet ju att han aldrig kommer att bosätta sig här.

Men i mina känslor så vet jag att jag precis nu har kramat om min lille gosse som ska iväg och underkasta sig, som ska göra det som han aldrig någonsin har gått med på att se som ett alternativ... Han ska be om ynnest...

I detta så ligger ju den vanliga separationen, han på väg att bli vuxen och ut ifrån hemmet men jag hade önskat att jag hade kunnat ge honom det på annat sätt. Nej, nu gråter jag igen!!! Skärp till sig människa!!!

försöka börja sortera det här nu...

Vi flyttade för att jag blivit sjuk och för att vi behövde komma närmare min familj... Det ställde till med mycket, orsakade mycket besvikelse och ilska hos min äldsta son som då skulle ge upp hela sitt liv på gamla orten... Vi försökte hjälpa honom på olika sätt med olika alternativ för att han skulle kunna bo kvar men han valde att följa med oss och igår förstod jag att han valde att må så dåligt som han har gjort sen beslutet om att flytta kom, bara för att få vara, bo, med oss.

Min sjukdom ställer inte bara till det för mig utan för många andra och nu börjar jag snart gråta igen...

förra inlägg beskrev ett av minnen som symboliserade 8 år med de äldsta barnens pappa så blir detta inlägg en symbol för hur jag kände det under de åren...

Jag tittar på rostbiffen som ser fin ut, lutar mig över disken för att dra fram några förpackningar som ligger längst in. Mina tinningar börjar trumma lätt och magen knyter sig. Jag håller ett hårt grepp om en rostbiff och ser mina vita knogar lysa mot det röda köttet.

I min ögonvrå känner jag honom, känner om skuggan är nära. Stick då! Jag måste ha honom under uppsikt, känna mig beredd på anfallet. Jag vet aldrig när han dyker upp, min skugga, precis innan han lutar sig över mig, omfamnar mig i sitt mörker får jag en föraning. Då glider jag ut i periferin för att skapa beredskap. Muren håller aldrig, en suck från skuggan och det bräckliga försvaret vittrar sönder, rasar som sandkorn. Skuggan är oförutsägbar, jag kan aldrig säga vart eller varför han kommer till angrepp. Jag har många år av övning på att öka mitt vidseende nu, människor i min omgivning förundras ofta över mitt enorma detaljseende, jag kan komma ihåg exakt på millimetern sakers läge, men rummen minns jag alltid mindre än vad de är. Kanske är det så för att jag är i behov av ett överskådligt utrymme för att lättare upptäcka skuggan på hans framfart.

Nu kommer han! Han struntade fullkomligt i mig. Jag kan se honom cirkla runt mitt huvud spanandes som en rovfågel på jakt efter sitt byte, han har aldrig något annat byte i sikte än mig, att förlama, deaktivera och förödmjuka mig. Han vill skrämma mig till lydnad och han är alltid så nära. Jag vet fortfarande att jag står i köttdisken på ICA. Det känns viktigt att hålla reda på vart jag är så länge jag kan, till slut vet jag förmodligen ändå inte vart jag befinner mig men ibland kan det hjälpa till att hålla honom på avstånd. Det hjälper mig inte denna gång, min omgivnings konturer försvagas, det blir mörkt när han dyker ner mot mig och brer sina väldiga vingar runt mig.

Jag är fast. Jag får tungt att andas. Han slår mig i bojor och jag kan känna en strålande stickande smärta ifrån bröstet.

Jag öppnar munnen för att värja mig, då trycker han hårt på mitt bröst som för att pressa ut luften ur mig, hindrar mig från att tala.

- Du kan och vet ändå inget av värde din idiot, vad ska du kunna uppbringa med att tala? kraxar han väsande.

Det låter precis som Han, hinner jag tänka men biter ihop och försöker fly ifrån situationen, det går inte.

- Svält istället! Du som inte ens har förmåga att handla efter en nota eller packa en matkasse efter konstens alla regler, vad gör du här?

- Gå och gör något vettigare, om du förmår, gå och häng dig! väser han skarpt och obönhörligt, alltid så nära.

Mina händer börjar darra och jag skyggar för allt som kommer i min väg. Jag kan inte försvara mig. Värdelös, värdelös, värdelös ekar det i mitt huvud. Försöker att ursäkta mig för en kund som jag springer omkull men inte ett ord kommer över mina läppar, jag är stum.

- Bravissimo, till och med småbarn har vett att hålla käft när överheten talar, snäser han skarpt och flätar till mig över huvudet, svicsh, nu gick han över gränsen, igen, tänker jag och ser alla dessa förödmjukelser som på rad framför mig. Jag ryggar med skallen, känner att mina ögon fladdrar åt alla håll och kanter.

- Hur ser du ut egentligen, kvinna? Om man nu kan kalla dig för en kvinna, vrålar skuggan och fortsätter sina anfall av luggningar mot mig.

Jag känner mig som ett djur med blottad strupe som väntar på att få den bortsliten vilken sekund som helst. Jag måste få luft! Minns att jag ett par gånger på sista tiden dristat mig till att slå efter honom, skuggan. De tillfällen jag lyckats uppbringa nog med kraft i slaget så har han faktiskt under stora protester och skriande gett sig av. Idag är jag för svag, orkar inte slå.

Någon tar mig i armen. Det känns trygg och bekant. Jag dras sakta upp mot ytan igen, börjar andas lugnare och kroppen känns lättare, bojornas lås öppnar sig. Mörkret av skuggans vingar är på väg bort.  Skuggan kommer visserligen mer och mer sällan nu för tiden. Men när han väl dyker upp och störtar ner på mig känns det lika fasansfullt och förlamande som alltid.

fall något lättare i sinnet idag. Det var sånt här som föll över mig för mycket igår...

"Förlåt mig! jag hann inte hem, förlåt jag förstod inte att jag inte skulle hinna. Lilla älskade vän, jag var tvungen att åka till sjukhuset, det blev tokigt där, jag blev sen. Jag trodde att jag skulle vara hemma till din kvällsflaska, att jag skulle ge dig den, jag hann inte hem.

Du vaknade, 9 månader gammal och när jag slängde igen bildörren på parkeringen så hörde jag ditt skrik. Mitt hjärta började rusa. Jag sprang upp till dörren, öppnade och där stod han och vrålade.

- Den där djävla ungen kan ju för fan inte ens dricka välling för i helvete!

Jag stirrade oförstående på honom och tänkte "men herre gud, du har ju aldrig matat honom förut, han har vant sig med mig" Jag sa inget, ville inte ha en konfrontation just då. Ditt hjärtskärande skri slet och drog i mig. Jag satsade på att snabbt ta mig förbi honom. Slank i mellan på sidan av honom och väggen, kom förbi och tog trappan i ett par kliv.

När du såg mig stannade ditt gråtande och övergick i ett hulkande. I nästa sekund var du i min famn.

- Schy, schy, mamma är här, det är ingen fara, så ja mamma är här.

Jag stod där och vyssjade dig medan jag stoppade ner fingrarna i spjälsängen och sökte efter en napp. Jag drog förskräckt upp handen igen och tittade ner i sängen. Den var sjöblöt och geggig av välling. Jag kände på dig, du var lika blöt och luktade. Jag såg mig runt i rummet och såg att det satt välling överallt, på väggarna, golvet och på alla saker. Det såg ut som en vällingbomb exploderat och jag förstod att det var precis vad som skett. Jag såg på dina röda ögon och mosiga kinder att du måste ha legat länge och gråtit, du lutade dig trött och hungrigt mot mig, du ville in i mig. Jag tog med dig in i badrummet, på vägen kikade jag in i din brors rum för att se att allt var okej, han sov, det trollet.

Jag bytte din pyjamas och gjorde dig ren. Vägrade att släppa dig ifrån mig så vi sov tillsammans tätt, tätt hela natten och skyddade varann. Jag lovade mig att jag aldrig mer skulle lämna er ensamma. Inte ens för ett sjukhusbesök. Inte för någonting."

Det här är ett minne som kan egentligen symbolisera 8 år tillsammans med de äldsta barnens pappa...

igår, sent blev det oxå och jag tyade inte riktigt inför allt som vällde fram. Jag har en del minnen som jag inte begraver eller förnekar men som jag väljer att inte heller vältra mig i...

Idag kommer jag inte att blogga som vanligt, som de som läser mig ofta känner mig. Idag kommer jag försöka att förklara för mig själv för att klara av att det kanske eller förmodligen kommer att bli som det blir och för att jag ska klara av det utan att oroa ihjäl mig helt enkelt...

Skriver det nu så att man själv kan välja att hoppa över den här dagen om man vill...