att min äldsta är ju den som kommer ihåg mest om hur det var då för länge sen... Han minns sånt som ingen mamma vill att ens barn ska ha som minnen...
Det är nog orsaken till att han slutade att besöka sin pappa varannan helg mycket tidigt. Så på de sista fem till sex åren så har de kanske träffats någon gång per år och sonen undviker ofta att svara på telefonsamtal och sms ifrån honom.
Rent förnuftsmässigt, logiskt och rationellt så förstår jag sonen när han igår, halvt gråtande berättade att han har bestämt sig, tvingats till att bestämma sig för att han måste, för att må bättre, komma tillbaka till gamla hemorten och att han inte finner någon annan utväg än att fråga sin pappa om han kan få bo där tills att han har fått arbete och egen bostad. Förnuftet säger att han har mycket fler möjligheter där i en större ort, lättare att få arbete, lättare pedlingsavstånd och ett högre utbud av ungdomssatsningar på AF.
Förnuftet säger mig att det är en klok utväg, för jag vill ju att han ska må bra och jag vet ju att han aldrig kommer att bosätta sig här.
Men i mina känslor så vet jag att jag precis nu har kramat om min lille gosse som ska iväg och underkasta sig, som ska göra det som han aldrig någonsin har gått med på att se som ett alternativ... Han ska be om ynnest...
I detta så ligger ju den vanliga separationen, han på väg att bli vuxen och ut ifrån hemmet men jag hade önskat att jag hade kunnat ge honom det på annat sätt. Nej, nu gråter jag igen!!! Skärp till sig människa!!!
Filifjonkan rusar fram
5 augusti 2007 12:07
Å kära Maria..så jobbiga tankar du har nu och din son,,tröstar dig klappar dig på kinden säger: vet du jag tror att din son är just nu så stor och har vuxit sig så stark att han klarar att be om denna ynnest av en oförstående fader( vet precis hur sådana är samma här för ett bra tag sen.) Han är mycket klok din son beredd att ta en tids elände så att säga för att så småningom få en bostad och arbete. Han har säkert tänkt ordentligt.
Förstår att du gråter i vanmakt över denne far son relation men vet du sonen din kommer klara sig mycket bra för han vet att han har en mor som älskar honom över allt!Det är hans stora trygghet som du givit honom Sträck på dig och var den god moder till din son var honom behjälplig med små problem som måste lösas och var stolt över sonen det är min alldeles sanna uppfattning, Min son klarade sig till en otroligt fin karl nu gift med en underbar svärdotter skall du veta, torka dina tårar och le ha det bra du vet var Filifjonkan finns idag vid strykbrädan
http://filifjonkan-se
maria blev så glad över fjonkans kloka ord
5 augusti 2007 12:16
Oj, oj oj, Filifjonkan, nu började jag gråta igen men en annan sorts tårar, Tack ska du ha fjonkan för faktiskt är det ju precis så som du säger och jag, vi här kommer ju alltid att finnas kvar för honom och han kan vända åter om det inte fungerar och som Filifjonkan beskriver så bra att det är så klokt av honom att tänka sig att ta en tids elände för att få möjligheterna till att få skapa sig ett sånt liv han vill ha och behöver...
Så kloka ord ifrån en så klok Filifjonka. Det värmde så gott i mitt virrvarr av känslor just nu. Tack så mycket fjonkan jag ska suga på dina ord hela dagen eller i flera dagar om det så behövs...
Stackars Filifjonkan som står vid stykbrädet fast jag kan tycka om det ibland oxå, man står där och stryker och tänker och filosoferar lite... Hoppas att det går bra för fjonkan så inget bränns...
Kärleksdravel
5 augusti 2007 12:59
Herre jä**a (ursäkta språket) men det är första tanken som slår mig. Du är så stark Maria att du bara klara av att bära på denna sorg och känsla. Din son hade inte gjort detta om han inte kände sig tvungen och han är lika stark som dig(kommer att bli en fin man av honom kan du tro) Jag känner din rädsla över hur detta ska gå. Men som både du och filifjonkan skriver så är det ju så att han VET att ni kommer att finnas där för honom, därför vågar han att ta detta steg. Låt han göra det. Vi mammor är där och samlar upp våra barns krossade själar när deras pappor sviker dom! Åhhh vad jag skulle vilja krama om dig, men säger det här istället, fu är en otroligt makalös människa.
Ta vara på din familj
Kramar om länge
http://karleksdravel.bloggagratis.se
maria
5 augusti 2007 13:06
Kärleksdravel: Tack så mycket det värmer gott och ja, igår då var det först bara en förnuft som talade att ja, det är nog så här det måste bli men när jag sen slogs av minnen, känslor och allt blev ett enda virrvarr av känslan av att jag måste skydda sonen och ja, allt annat... På något sätt har jag ju alltid vetat att barnen måste hitta sina egna vägar med sin pappa, det kan jag inte göra åt dem... Den yngsta sonen av dem som hör till honom, han har inte mycket minnen alls och de två har ordnat en relation som fungerar för dem och det är ju så det måste vara. En mamma och en pappa är alltid en mamma och en pappa, de enda man har och man måste hitta vägen som passar...
Ni har så rätt både du och fjonkan, han har fattat ett beslut som inte kan ha varit lätt för honom att fatta och det bevisar att han mognat och kan ta detta för att kunna skapa sig det liv han önskar... Det är faktiskt ansvarsfullt gjort av honom och han vet att vi alltid finns här för honom...
Kram på dig vännen!
pia
5 augusti 2007 13:16
Jag skickar dig massor av styrke kramar och hopp om att allt blir bra tillslut för dig och din familj du gör så gott du kan och jag hoppas att det går bra för din son.
STOR KRAM till dig !
maria
5 augusti 2007 13:28
pia: Tack ska du ha och jag tror nog att det blir bra till slut och som sagt ovan, sonen vet ju att vi alltid finns här... Kram på dig!
Elisabeth
5 augusti 2007 13:37
Maria.. din klokhet och godhet förtjänade något mer än en enkel "ha det gott kommentar"... därför fick du följa med mig i morgonfikat, i stöket.. och duschen idag..!
Dina ord har följt mig hela morgonen, din berättelse om dina mardrömsår, ditt samvete för barnet som du ville skydda.. dig själv och honom som du lyckades rädda..ja, så alltigenom sorgligt, hemskt... och så otroligt vackert och starkt! När du skrev om vällingflaskan... då stod jag där bredvid dig och grät jag också!!
Gud Maria, vilken resa du har gjort! En resa där den tunga, hemska vägen just då var din att gå.. sen hittade du en annan väg, ut ur eländet...fann ett nytt liv och en ny lycka!
Så kommer den som du skyddat och värnat.. och vill flytta tillbaka! Alla minnen från det svåra och tunga poppar upp igen..! Du står inför minnena och det som var.. och du står inför den du skyddat och värnat och hans framtid..! Måste vara den allra allra hemskaste av balansgångar att behöva göra... !?
Att ge dig några råd,hittan och dittan.. det är inte jag rätt person att göra! De råd du behöver hittar du hos dig själv, för du är en av de klokaste människor jag har mött här på bloggen... så känner jag!
Men det är väl inte längre dit - än vad det är hem igen.. om det inte skulle gå?!
Tack snälla Maria - för att du visat vad verkligt mod är...!
O jag stryker din kind...Kram
http://himlastigen.blogspot.com
maria
5 augusti 2007 14:12
Elisabeth: Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig för att få allt på plats och tillsammans med kommentarer så tror jag att jag har gjort fått mycket i ordning i huvudet igen...
Sonen vill nog inte men som Filifjonkan så klokt uttrycker sig så har han fattat ett moget och ansvarsfullt beslut att detta är enda vägen för honom att skapa det liv han önskar och det önskar jag honom. Sen att det inte fanns fler alternativ än så här, det kan göra mig ont men å andra sidan, vem vet de kanske oxå klarar att ordna någon form av relation med varandra, kanske bättre än idag och oavsett hur man ser på eller minns sina föräldrar så är det de enda föräldrar man har...
Nej, Elisabeth, du har så rätt, det är sällan som jag gråter men när det kommer till mina gossar, ja, då händer det.
Han kommer alltid att ha sitt hem med oss och han vill inte ta med sig sina saker utan själva flyttandet till det egna i framtiden vill han göra med oss...
Jag tror att det kommer att gå bra!
Tack snälla Elisabeth för att du tog sån tid till mina huvudbryn igår och idag! Och för din hand på min kind... Stora kramar på dig!
maria
5 augusti 2007 14:13
gulligagumman: Tack! Det värmer...
decembertjej
5 augusti 2007 14:31
Även om du finns där, på annan plats, så gnager en liten oro inuti mig. En oro för att relationen inte ska bli som sonen önskar utan en ny räcka av förödmjukelser. Finns det en sådan farhåga? Kan han då prata om det ifall det uppstår, vågar han? (Det ligger alltid ett stort mod i att blotta sig och berätta om sådant som du vågar berätta om).
Finns det bara pappa på gamla orten? Tänkte om det fanns någon moster eller annan nära vän som han kunde tänka sig att bo hos en kort tid. Någon som han kan lita på. Jag har själv haft systerdotter sovandes flera gånger eftersom "nya" pappan inte varit snäll mot henne. Mitt hem står alltid öppet för henne och det kanske även finns en dörr som står öppen för sonen?
Kramar om
http://decembertjej.bloggagratis.se
maria
5 augusti 2007 14:47
decembertjej: Precis såsom du så träffsäkert har läst ut så är det naturligvis sådana rädslor jag bär på men idag är sonen inte 7 år utan vuxen och jag tror att han ser detta som risk själv som han kalkylerar med för att få komma dit han vill, till ett eget boende i den stad han vill... Jag, vi kan finnas och vi är inte mer än runt en timme bort. Jag förstår precis vad du menar.
Jag har försökt att finna andra vägar men det finns inte och detta har sonen beslutat själv, han får alltid vända åter och jag tror att, hoppas innerligt att, han kommer at prata med mig om det uppstår något han inte kan hantera...
En liten del rädsla hos mig är oxå det faktum att sonen nu är stor och stark och bär på en massa minnen och om det skulle uppstå en konfliktsituation, tänk om sonen gör sig olycklig då...
Fast kanske då det hela är en temporär situation att de klarar av det... Jag hoppas det...
Kram på dig och tack!
decembertjej
5 augusti 2007 16:28
Ibland kan en situation vara svår att överblicka även om man är vuxen. Jag hoppas självklart och helhjärtat på att det kommer lösa sig på bästa sätt. Ibland är det dock bra att vända och vrida och belysa något från alla tänkbara håll innan man fattar det slutgiltiga beslutet. Men hans övertygelse kan vara det som får honom att fixa det.
Stor kram!
http://decembertjej.bloggagratis.se
maria
5 augusti 2007 16:34
Hannele: Nej, det är inte det, kanske inte riktigt alla gör så gott de kan men absolut tror jag att de flesta försöker efter förmåga...
maria
5 augusti 2007 16:37
decembertjej: Jag vet, jag har arbetat med bedömningar av både barns och vuxnas situationer, tvångs omhändertaganden etc... Det går dock aldrig att översätta till sitt eget... Dock är nog rädslan för att droppen skulle rinna över för sonen störst för när det gäller att underkasta sig så tror jag att han redan har det med i beräkningen och att han är beredd på att göra det för att kunna få en egen bostad i sin stad...
Hade jag kunnat bo kvar där, om jag inte blivit sjuk... Ja, mina tankat är många men, jag rår inte över det hela och jag måste lita till att han har funderat och är medveten och framförallt att det bara blir för en kort stund...
Kram på dig!
decembertjej
5 augusti 2007 22:36
Du får inte vända det mot dig. Tänk inte så, du har det förmodligen tufft som du har det utan att klandra dig själv. Du behöver orka vara stark och stötta - precis som du själv beskriver så bra. Och din son verkar vara en väldigt klok person.
Nattkram
http://decembertjej.bloggagratis.se
malve
6 augusti 2007 08:48
Sitter här och gråter. Har precis läst dina inlägg den 5/8. Vilken tur att pojkarna verkar ha en så fin och klok mamma!
En stor kram!
http://malves.blogg.se
maria
6 augusti 2007 08:56
Malve vännen, gråt inte, nu har jag ju torkat mina tårar... Visst har det varit hemskt men nu är det gott i våra liv och har varit i 11 år. Det bara ramlade ner på mig som om jag fått himlen i skallen när sonen meddelade sitt beslut.... Kram på dig!!!
maria
6 augusti 2007 09:19
decembertjej: nej, inte vänder jag det mot mig så att jag klandrar mig men visst, ibland kan man .... tja, klandra livet kanske...fniss... men det kan man ju inte men, du förstår... Klart vi ska stötta, har funderat ut lite vägar redan, visst är han klok, sonen...
Godmorgon kram på dig, ska titta förbi dig senare...
