farväl av denna fredag...

Innan det så ska jag klargöra mitt förra inlägg, utmaningen... Jag fick en kommentar som gjorde att jag kände att jag måste det.

Det sorgliga minnet var något jag skrev som en resume av de känslor jag hade över att min biologiska pappa dog när jag var 18 år gammal... Kanske att en annan bloggare fick mig att minnas, Carro,  och därför var detta det sorgliga minne jag först kunde plocka fram...

Nu säger jag å andra sidan natti natti efter en dag med mycket bus i öron, yrsel och balans... Sov gott och dröm sött!!!

av Kärleksdravel denna gång för att skriva om ett av sina sorgliga minnen....

Även detta en utmaning, för jag har ett gäng sådana... Men...

Reglerna är som följer:

Här är mitt ämne:

"Min största utmaning"

Jag skickar utmaningen med "Min största utmaning" till: Jag väljer att bara ta två för det kommer att svälla alldeles förfärligt annars.... Det blir till Dubbelörnen och K-Magalös

Här är tidigare ämnen:

"Ett sorgligt minne"

"Det bästa som hänt mig"

"Då gjorde jag bort mig"

”Ett sommarminne”

Så ett av mina sorgliga minnen....

"Du var jämt så glad och kom mot mig med dina mörka lockar.

Du kramade mig hårt och länge, skrattade. Du var stor och kraftfull och det lös om dig, som om du stod i lågor. Dina blå ögon glittrade som vatten i solens sken. Du var glad och stolt över mig.

Nu står jag här och ser på dig, blek är du. Nej jag ska inte ljuga, du är kritvit och har inte en gnutta liv och lyster i dig. Jodå, ditt hår är fortfarande mörkt och lockigt, dina ansiktsdrag starkt markerade och din näsa är en aningens stor. Du är vacker!

Runt omkring dig ligger en massa lakan, draperingar kallas det, det lyser hånfullt mot mig och jag blir arg. "Vita lakan, phu, du ska ha jeans och skjorta på dig, du ska öppna dina stängda ögon titta på mig och skratta, med din djupa mörka röst ska du säga :

- Hallå där flickan, long time no see.

Men det gör du inte, du är alldeles tyst. Hur kom allt det här sig? Hur kunde allt falla för dig?

Här står jag på en djävla begravningsbyrå! Du ligger där utan ett ord, inte en blick. Du skulle faktiskt finnas hos mig! Jag är fortfarande liten, vi var inte klara med varann och nu säger du att jag måste bli färdig helt på egen hand, hur kunde du göra så? Förlåt det är ju inte ditt... Men jag saknar dig och jag kommer att sakna dig än mer.

Jag är liten och ensam på en begravningsbyrå. Där ligger du men du är tyst och kommer så att förbli.

- Jag älskar dig i alla fall och du, jag är stark, jag klarar att bli färdig själv.

- Fast det visste du nog redan..."

Tja, jag går kanske in på det en annan gång...

hemma och det är helg... Ikväll blir det tacos här, det gillar faktiskt alla i familjen, wow, en rätt då ingen drar ner mungiporna...

Jag har yrsel till trots både legat en sväng och varit nere i badrummet en sväng... Fogar lite, sakta men säkert, betar jag min väg framåt...

Om maken bara kunde få tag i rörisen nu oxå så skulle jag bli själaglad!!!

Jag hoppas på en stadigare kväll för min del och en ljuvlig kväll för alla andra!!!

Nu kom han, maken alltså, jisses, vilket liv det blev på hundarna...

 Varför ska jag tänka så mycket?

Jag har aldrig haft problem med barn som inte kan sitta still, som har myror i hela kroppen och som måste springa eller hoppa sig framåt istället för att gå. Barn som har armar som fladdrar sig fram, vevar i luften  istället för att röra sig vid sidorna av kroppen vid normal gång. Barn som aldrig kan vara tysta utan låter hela tiden, inte i ord utan bara i ljud och läten. Barn som inte kan låta saker vara utan som måste ta i allt och pilla peta, stoppa sakerna i munnen, se om de går att pilla in i näsan och öronen. Barn som måste peta och ta på andra människor, luta sig emot eller pillra på andra hela tiden. Barn som stammar och har tics, som läspar och är svåra att förstå, barn som kräver tid för att bli förstådda...

Jag har aldrig haft problem med dessa barn men... Ibland händer det och jag gillar inte mig själv då, hur jag tänker, känner och jag börjar vakta på mig själv för att intet av det ska pysa ut till barnet i fråga eller till det av mina egna barn som leker med barnet jag inte klarar av, inte orkar med, inte kan ta till mig såsom jag har så lätt att göra med barn... Dessutom så tänker jag på mig själv som en hemsk människa när jag känner så här, man kan ju inte kategorisera barn?! Gilla de flesta men inte den här... Det är väl orken och den så kraftigt uttnyttjade gästfriheten som gör sitt till oxå. Jag gillar ändå inte det jag känner...

tillägga att jag äter mycket kräftor, förr hade jag svårt att ta i dem trots deras stendöda tillstånd men nu går det så bra så...

Dagen har varit lite halvsnurrig för mig och jag har mest såsat framför skärmen här... Ska om det känns bra gå ner och leka lite mer med stenarna och snäckskalen... Om jag nu vågar det för grannkillen är här... Ska kanske försöka sätta på spisskyddet så att inga plattor går igång så där mystiskt...

Hoppas på en bra dag och eftermiddag!!!

utmaning har nu drabbat mig och jag ska göra ett tappert försök på mitt lilla egna sätt naturligtvis...

Reglerna är som följer:

Du som blir utmanad får skriva så långt eller kort du vill om ämnet, du kan fotografera bara eller både skriva och fotografera. Du får välja fem nya bloggare men fler eller färre går också bra. Har du blivit utmanad flera gånger får du välja det ämne du tycker är roligast om du inte vill vara med två gånger.

Här är mitt ämne:

"Då gjorde jag bort mig"

Jag skickar utmaningen med "Då gjorde jag bort mig" faktiskt tillbaka till Ella, till Gisan, till Kärleksdravel, till Annelie och till trollpackan

Här är tidigare ämnen:

"Då gjorde jag bort mig"
”Ett sommarminne”

Ett av många sommarminnen i annorlunda form.....

Jag tappar upp ett bad och tvättar av mig min mascara, lägger mig ner i badet och bara blundar. Kvällsdopp, nattbad, ljuvlig var känslan då man var barn och obehindrat kunde ta ett nakenbad utan att vara uppseendeväckande, den som ändå vore en älva, tänker jag och bakom stängda ögonlock ser jag en grupp barn, som leker och en av flickorna är jag.

Barnen springer emot ett badkar, hoppar och tar emot sig i badkarskanten för att då slunga sig kraftigt bakåt igen med största möjliga kraft. Det var spännande, fnissandet var uppskruvat och jag minns hur det sprätte i hela kroppen på dem alla. Nu, tänkte jag. Nu ska jag ta det, språnget och få det största slunget för i kväll. De vuxna satt i köket, trötta och glada, de hörde barnens skratt, nöjt och glatt, alla utmattade efter den spännande kvällen.

Nu gör jag det, tänkte jag. Nu tar jag språnget…. Jag tänjde min lilla kropp när jag försökte få upp den maximala farten på den lilla vägen fram till badkarskanten. Jag närmade mig, sträckte fram mina små händer för att ta emot mig och fångas av den härligt vilda känslan att slungas bakåt, suget i magen, håret som fladdrade…

Plötsligt, allt blev svart, det blev vått, mörkt och otäckt. Jag drabbades av panik, det krälade på mig, överallt, det nyptes, gjorde ont, allt var svart. Jag fick vatten i munnen, jag spottade och fräste. De krälande monstren fastnade i håret på mig, krypen, de äckliga, svarta, nypandes krypen. Lampan lyste så starkt i mina ögon genom det våta och långt bort hörde jag hur de andra barnen skrek och grät efter hjälp, stolskrap och häftiga rörelser ifrån köket och så äntligen kommer de vuxna till min undsättning.

Starka, rädda men beskyddande armar lyfte upp mig ur badkaret. En varm och skön famn. En handduk lindades om mig och vuxna händer försökte plocka bort de svarta nypande krypen ur mitt hår och ifrån min kropp, de satt fast överallt…

Tryggt och skönt avtog paniken inom mig, jag kände mig dåsig och läpparna darrade av utmattning.

Jag öppnar ögonen och tittar in i den vitkaklade badrumsväggen.  Tänk att berättade minnen skiljer så mycket ifrån den egna upplevelsen, det där var min bild men berättat skulle det bli: En kväll av kräftfiske där kräftorna förvarades i badkaret fram till kokandet av dem, barnen som lekte vid badkaret och jag ramlade i...

Så det var ett sommarminne bland så många....

och jag känner mig lite pömsig fortfarande... Det går nog över så småningom...

Grått och regnigt har vi det här men imorgon ska sommarvärmen komma!!! Lite sent alltså men det var ju det jag trodde...

Dagen bjuder på att vi får ett stycke hund hit som vi ska vara hundvakt åt i helgen, mamma med make ska åka på den där romantiska weekenden som vi gav dem... Blir skoj att höra hur det var sen.

Jag ska gå på en liten cyberpromenad och hoppas som vanligt på en bra förmiddag, vilket jag inte riktigt tror på idag men man kan alltid hoppas!!!