Carro

3 augusti 2007 13:37

Tack för din kommentar!
Jo, det är sant det du säger. Livet är hemskt och underbart på samma gång.
Men oavsett hur jobbigt det än blir, så måste man försöka tänka positivt. Glada tankar.

maria

3 augusti 2007 13:40

Carro: Precis! Glada tankar är aldrig fel... Och att man ser till det lilla som oftast är det som betyder mest i slutändan!
Kram på dig!

Annelie

3 augusti 2007 13:47

Hallå hallå!Vad du har hunnit med härinne. Fick blääddra tillbaka mig lite grann =)BAdrummet blir bara finare och finare. Trist med rörpularen..håller tummarna att han kommer och har tid.Skåpet blev ju jättebra det också.
Fantastiskt kul för sonen..det håller jag extra tursamma tummar för.
Hm...jobbigt med klåfingriga barn...ännu jobbigare när manhar lite svårt för vissa. Men känn dig inte illa till mods för det...Man kan inte gilla alla. Jag skulle inte heller tycka det var så kul om det var nån jobbig unge hemma, som inte är som sina egna..
Hoppas till slut att allt är bra med dig..ja så gott det går. Kommer nog vara lite passiv på bloggen..(antar jag) Micke är nämligen ledig, så det är inte konstigare än så..JO!
Självklart antar jag din lilla utmaning..senare
HA det gott/kram

XENA

3 augusti 2007 13:53

Du ska appsilut inte ha dåligt samvete.
Om du med ditt tålamod får det så skulle det innebära att jag med mitt VÄLDIGT korta tålamod lika gärna kunde hoppa i brunnen.
Men KAN inte stå ut med vad som helst *bara för att dom är barn* Tvärtom. Livet är en skola. Det är vår skyldighet att tala om om ngt går galet eller om de gör något dumt.
Det har jag alltid gjort och kan idag säga att mina kids har artat sig bra. Jag talar även om för deras kompisar vad som gäller hemma hos oss. Hur dom sen får göra hos sig det är upp till deras föräldrar.
PUST.. *märker du att jag nästan pyser över bara av tanken* FNISS

Kram
XENA

maria

3 augusti 2007 13:58

Annelie: Så glad jag blev nu, började faktiskt bli lite orolig för dig... Tänkte om du råkat ut för något men.... Lediga män, jahaja, där ser man....

Nej jag ska väl inte det och föräldrarna är ju onekligen lustiga, man kommer inte till tals med dem alls....

Ska bli spännande att se vad det blir av utmaningen...

Ha det så mysigt och kram på dig

Gisan

3 augusti 2007 14:00

Har du ringt Katrineholm idag? *nyfiken* Kramar...

ella

3 augusti 2007 14:03

Ja i så fall får nog jag ha än sämre samvete för jag har aldrig haft lätt för barn och i synnerhet sådana barn som du beskriver. Sedan tycker jag inte du säger för mycket om du säger att du är trött på grannens barn som springer hos dig som om han bodde där. Usch, jag skulle sagt ifrån för länge sedan. Dessutom kan de väl inte kräva att han ska bli uppfostrad av dig? Du är ju faktiskt hemma av en helt annan orsak.

Vad jag försöker säga är att duinte ska ha dåligt samvete eller känna dig som en dålig människa bara för att du inte orkar med jobbiga barn som inte är dina egna.

maria

3 augusti 2007 14:11

Gisan: Jag är ledsen men jag kan inte tala i telefon idag för mina öron är helt väck, jag har avvaktat att de skulle bli bättre men... Blir de bättre så ringer jag... Jag lovar att höra av mig om det... Kramar

maria

3 augusti 2007 14:13

Xena: Skrev nyss en lång kommentar men den försvann, så trött jag blir... Jag vet att jag inte borde känna så men... Ja, du vet... Sen är ju föräldrarna så... Jag vet att irritationen ligger hos mig och att jag borde göra något åt det men orkar inte riktigt... Jag tror att jag fick igång dig bra va???!!! fniss...

Kram på dig

maria

3 augusti 2007 14:17

Ella: Tack, jag ska nog inte det men.... Ja, du vet ju att man tänker för mycket ibland. Jag tror att han är ett arbetssamt barn och det är inte lätt att få kontakt med föräldrarna på ett snyggt sätt... Ja du vet... Men jag ska väl inte se det som min egen brist enbart i alla fall...

Har du svårt för barn? Visste jag inte...

Ella

3 augusti 2007 15:02

Jag har aldrig varit barnkär. Inte ens när jag var i "leka med bebisar och gulla" åldern. Var nog för egotrippad redan då.

Men helt ärligt, kan du inte förklara för föräldrarna att du är hemma och sjuksriven för att du har en allvarlig sjukdom och du orkar inte med att ta hand om barnet och du är rädd för att något kan hända? Framställ det som att det var för barnets eget bästa? Jag vet ju inte alls hur du har det och hur föräldrarna är men om en unge sprang hos mig jämt o ständigt skulle jag säkert inte dra mig för att ta min syn som ursäkt för att slippa... Och jag vet, jag ÄR hemsk.

maria

3 augusti 2007 15:34

Ella: Vi har tänkt så, det är ju faktiskt så, som du säkert har märkt så skiver jag ju inte så mycket om vad minstingen och jag gör och det är ju för att de stora grabbarna har ansvar för honom, jag är bara ett vuxet öra, fniss, som jag inte har några... Just nu tänker jag att killarna får stå ut och jag med snart börjar lekis och fritids för minstingen och då är han ju inte hemma och fortsätter grabben att bulta på dörren dagarna i ända så då ska jag tala med föräldrarna... Och jag behöver inte ta till sjukdom som ursäkt, jag lovar, det är redan en ursäkt... Du är inte hemsk, bara självmedveten och det är något helt annat... Slår vad om att om du mötte ett borttappat barn på en stormarknad så skulle du ju hjälpa det precis som man gör med en gammal tant som ramlat....

Filifjonkan

4 augusti 2007 10:10

Filifjonkan skulle inte heller orka med sådant för jämnan. En stund någon gång kan väl vara ok men inte så som du beskriver alldeles för jobbigt.Du har nog med ditt eget ju tycker allt Filifjonkan och så måste man inte älska alla eller alla barn man är inte mer än människa. Föräldrarna måste ta ansvar för sina egna barn tycker då jag.gästfrihet måste också ha en gräns det har den hos Filifjonkan,Skäms inte för det Har lärt mig säga ifrån lite mer . Ger dig en bit "skinn till din näsa" och en till till armbågarna bra att ha kära du..ha det bra idag

maria tackar Filifjonkan så mycket

4 augusti 2007 10:36

Tack ska Filifjonkan ha för skinnet till näsan och lite armbåge, det är kanske det som är det svåra att säga ifrån, till föräldrarna, man försöker att göra allt så snyggt och smidigt men med lite skinn på näsan och lite armbåge så kanske man ta och göra det som måstes så att man får lite lugn och ro här... Det har Filifjonkan så rätt i så... Allt har sin gräns egentligen...