Minstingen är hämtad men lillasyster med dotra tittade förbi och ville låna lite verktyg och snickesnacka en stund...

Hon berättar då för mig att hon och hennes sambo ofta har blivit oense om vad som ska göras och när etc. Nu har de kommit på en teknik som de har provat i en tre till fyra veckor och jag tyckte det lät så skojigt...

De har bestämt sig för lite arbetsfördelning genom att varannan vecka vara kock och då oxå arbetsledare... Nu upplever de att de faktiskt får saker gjorda och bägge får så att säga vara med och bestämma i det hela... Vissa saker tycker ju en del är viktigare än andra och det kan ju bli skevt på många sätt. Nu upplever de i alla fall att bägge får in sitt synsätt och att de kompletterar varandra så mycket mer. Det är ju bra!!!

Sen hur det fungerar i längden det återstår väl att se, det ska jag nog ta och utvärdera om ett par månader...

Nu ska jag vila lite...

så säger ingen annan det åt en...

Jag har varit riktigt slö denna vecka eller så är det vardagssysslor som kommer i kapp en nu. I och för sig så har jag ju inte mått så bra denna vecka heller, det har varit en blandad kompott kan man säga. Mycket öronbus varvat med anfall...

Men jag som brukar vara rätt aktiv när jag står upp har nog faktiskt inte gjort ett dyft denna vecka. Ja, bäddat, tvättat och fixat med disk men inget i huset. Har väl kanske tömt nå´n kartong men inte mycket mer... Ibland tycker jag att det ser ut som ett skrotupplag här...

Kanske duschen ger mig lite ny inspiration så att jag kan börja kika på kaklandet och klinkrandet där. Jag kanske inte är den typiska kartongurplockartypen, jag kanske är mer byggaupptypen...

Så, kanske andra i familjen kan plocka ur lite kartonger och säckar istället. Jag kan ju alltid försöka att be snällt. När jag säger andra så är det naturligtvis de där sönerna jag menar, de som helst vill gå upp när vi andra går och lägger oss, de som använder en mängd olika halvt djuriska grymtanden och stönanden istället för det språk vi försöker oss på att förstå varandra med.

 När sönerna började komma in i tonåren så såg jag alldeles förskräckt och förtjust på hur min omgivning förvandlades ifrån en massa småpojkar med glädje och bus till några lufsiga grottmänniskor som såg ut som om träpåken hängde på ryggen på dem, de grymtade fram det mesta och var ibland riktigt svåra att förstå. *skrattar* Allt bröd försvann tillsammans med mjölken in i deras grottor för att förtäras nattetid och vi andra fick hålla tillgodo med svart kaffe och knäckebröd på morgnarna...

Sicken tur att det finns en viss charm i detta med och att det förändras med tiden.

Nähä, nu säger öronan till, det blir att så vackert stoppa i sig piller och ta en lur....

på lite bland bloggarna så hittar man en del nya bloggar, ibland hittar man inlägg som får en att tänka på något tidigare inlägg man själv skrivit och så vidare... Det har hänt idag och då gick jag tillbaka till mitt tidigare inlägg och läser igenom det igen...

Finns det flera som är så här knäppa? Jag kan sätta mig och läsa igenom mina gamla pappersdagböcker ibland oxå!

Men, men till saken... Jag skrev för någon dag sen ett inlägg som handlade om hur märklig livets stig är och att jag saknade att arbeta med missbruk och agression. När jag läste det inlägget igen så slogs jag av hur bisarrt det kan låta... Jag vill arbeta med missbruk och agressivitet!!! Alltså är jag i behov av att det finns missbrukare med agressioner så att jag har något att arbeta med!!!  ( den dagen jag är frisk, om den nu kommer)

När man lägger fram det på det viset så låter det faktiskt lite bisarrt... Men nu är det väl inte så det är riktigt... Då kommer jag att tänka på de yrken jag har befunnit mig i och ser att alla dessa yrken innebär att min roll är att arbeta bort mig själv! Jag har alltid arbetat i sådana yrken där det yttersta syftet är att jag inte längre ska behövas.

Lite flummigt kanske, jag vet men tankar är tankar och de tar sin egen väg, oftast...

Alla yrken med människor handlar i grund och botten om att arbeta bort sig själv! Sjuka ska bli friska, barn ska bli vuxna, missbrukare ska bli rena missbrukare, kriminella ska bli icke kriminella och så vidare...

Rätt fascinerande faktiskt!

betyder nödvändigtvis inte sovmorgon för mig och minstingen...

Normalt går maken upp strax efter fem på morgonen och jag sover framåt åtta om jag kan, minstingen brukar oxå kunna ligga framåt åtta. Idag dock när maken gick upp sju så vaknade vi allihopa... Känner mig färdig med sovandet så det går bra.

Tänker på att det låter ju hemskt att maken går upp runt fem och jag sover till åtta. Fast jag är ju faktiskt sjuk och får sova hur mycket jag vill, faktum är att jag sover väldigt mycket. Jag sover på nätterna, sover igenom anfallen när det går, vilar inför och efter aktiviteter. Snacka om att sova mycket. I början hade jag dåligt samvete för det men nu vet jag bättre, jag får en högre kvalite på min vakna tid om jag får sova så här mycket annars är jag som ett vandrande lik...

Duschen blev inte ihopplockad igår, däremot blev det blivande badrummet, som hittintills varit ett lager av bruk och kakel, städat och urplockat så att det finns plats för en dusch! Idag ska vi se om det går att få ihop den och maken ska ha avloppsdelar och vattenledningar med sig när han kommer hem ifrån arbetet så i helgen någon gång så ska här duschas i vårt eget hem igen...

Här lyser solen, det blåser lite mer lagom än igår och det är lite svalt så här på morgonen men det kan nog bli en fin dag.

Hörseln är fortfarande upp och ner men bättre än igår, hör liksom inte så mycket alls istället och jämfört med skrikandet det lät som igår så är det nästan att föredra att inte höra så mycket.

Ha en bra morgon!!!

mycket lång arbetsdag.... Han får lite sovmorgon imorgon, alltid lite plåster på  såren...

Eftersom jag har varit lite halvvissen hela dagen så bidde det hämtmat idag och det kan väl vara ok nå´n gång då och då.

Nu är det ju bara så att bara maken ser på duschen och tänker på det så ser han mycket trött ut... Jag önskar att jag kunde montera ihop eländet åt honom och vem vet, det kanske jag kan förresten.... Har jag någonsin provat att montera ihop en ångbastudusch utan att koppla in ångbastun kanske??? Nej, det har jag inte, så om jag flirtar lite med maken och äldsta sonen så kanske de kan bära in paketen åt mig.... Vi får väl se!

Varför ska vi inte koppla in ångbastun när vi nu har köpt en sån dusch? Jo, det är så att en av sönerna har extremt låg muskeltonus och trivs därför för bra i vatten och värme. Skulle vi ha ångbastun inkopplad så skulle han sluta att leva, han skulle leva resten av sitt liv i duschen och vi andra skulle få köpa en ny dusch. Så mycket strul det var med denna dusch så vill i alla fall inte jag gå igenom det igen! Så sonen får gå till badhus och basta och enbart duscha med massagestrålar hemma...

Så nu får vi väl se hur det går. Det skulle vara roligare och fräschare om badrummet var kaklat och klinkrat redan och om avloppet var utgrävt och det nya ilagt men, rom byggdes ju inte på en dag och det görs det inte här heller, vi har nog slitit på bra ändå... Får vi bara duschen inkopplad så kan vi i alla fall duscha hemma och lägga ut mattor på betonggolvet och fortsätta i lagom takt tills badrummet är klart till slut.

Vi har i alla fall en dusch som sagt och jag ser fram emot att skapa ett badrum, ett sparum, för avkoppling och hygien....

när det gäller inlägget om tankar kring stress.

Jag avser inte de tankarna kring människor som är sjuka av stress. De som blir sjuka går på så länge utan att veta om att de faktiskt redan har blivit sjuka!  De som blir sjuka inser inte något förrän deras bränsle redan har tagit slut och det är först då som de på ett eller annat sätt rasar eller tvingas stanna upp och sakta men säkert försöka att fylla på bränsleförråden igen.

Jag talar om när man stressar på  som faktiskt de flesta gör och utan att bli sjuka men där man ändå till slut kan hamna i fällan. Det är svårt att lägga ansvaret på någon annan över att jag vill resa så mycket så därför har jag två arbeten eller att jag vill ha det där arkitektritade huset i skärgården så därför måste bägge i hushållet arbeta dygnet runt och ständigt ha dåligt samvete över barnen. Där menar jag att man har ett eget ansvar att mätta mun efter matsäck och se till vad som är realistiskt att klara av, mäkta med.

Likadant när man tycker att det stressas för mycket i samhället! Eller att allt går för fort! Det jag menar är att alla är vi en del av samhället och att alla är vi alltså en del i det snabba och stressamma. Jag kan inte lägga ansvaret över snabbheten/stressen enbart på en arbetsgivare eller en producent av en vara, det är en produkt, låt så vara en konsekvens av samhällsutvecklingen och eftersom vi alla är en del av samhället så har vi alla varit med i den utvecklingen. Lite hårt kanske, för jag själv har svårt att gå emot ett samhälle men i det lilla kan jag göra en del.

Ingen minst av allt jag själv kan tro vad jag har på gården!!!!

Tre paket, ett långt, ett tjock och ett mittimellan.... Det ena har DHL fått tejpa ihop grundligt...

Vi har en DUSCH!!!! på gården!!!!

Vad den nu gör för nytta där????

Den finns i alla fall....

Nu får maken att göra ikväll!!!

Sen vill alla duscha!!!!

Jag blir nog sist som vanligt.....

hos en hel del här på morgonen.

Nu tänker jag så att det knakar över hur stress verkar vara ett så vanligt inslag hos många... En del är förbaskade över hur stressigt samhället är, andra frustrerade över att de har svårt att få allt att gå ihop.

Det ger en del tankar och funderingar... Bland annat så tänker jag att när man är förbaskad över hur stressigt samhället är så får man ju aldrig glömma att var och en av oss är en en del av samhället. Menar man arbete eller annat mer specificerat så blir det annorlunda då kan det vara delar som är svårt att rå över men även där tycks man ibland glömma bort ett egetansvar.

Det låter lätt och känns omöjligt, jag vet men alla har vi ju ett eget ansvar över oss själva och våra liv. Har vi det för stressigt så måste man kanske titta på vad som är orsak till det och se om det går att förändra vissa saker så att livet blir lite mindre stressamt. Många lever dyrt vilket ger att man måste arbeta hårt och det kan bli tungt med barn och fritid, att få det att gå ihop.

Jag menar inte att det skulle finnas en patentlösning, jag håller med om att det mesta går väldigt fort idag men jag tycker inte att man ska glömma bort sin egen del i det hela och att man har ett eget ansvar. Det är ingen annan som kommer och trollar, man blir tvungen att se över sitt liv själv och om man kan försöka eliminera faktorer som stressar. Jag tror att det kan gå. Jag hoppas att det kan gå. För stress är en onyttig ingrediens om den inte sporrar utan tömmer en på energi. Till slut brinner man upp och det är då så oerhört svårt att bygga upp bränsleförråden igen.

Det önskar jag ingen!