Jag har läst en del bloggar som har handlat om domen mot den 49-åriga mannen, som utsatte sin tre-åriga dotter för incest och även en av dotterns kamrater i flera år, där domen innebär 14 år i fängelse, det längsta straff som dömts för dylikt.
I kommentarer och inlägg så har det svurits högt och lågt om denne man och alla hans likar, det har ropats efter strängare straff, omilda fysiska kastreringar, öga för öga, dödsstraff och så vidare...
Känslomässigt kan jag förstå det och kanske oxå till viss gräns känna liknande men mitt förnuft kan säga mig annat. En sak som jag tycker saknas i alla dessa inlägg är flickan vars pappa utsatt henne för detta. Några inlägg talar om att flickorna är förstörda för hela deras liv, nästan så man undrar om de ska ha några liv, är det värt att lägga resurser på något som man redan vet och redan har dömt till att det är förstört för resten av deras liv???
Jag tänker på något annat som ingen talar om och det är att denna lilla flicka som utsatts för detta, hon blir straffad... Hon har inte bara utsatts för detta hon har att förlika sig med att hennes pappa, den man så många vill hänga, är hennes pappa och kommer alltid att vara så. Hon ska förlika sig med att hon älskar sin pappa som var en man som utsatte henne för detta. Barn i den åldern, 8 år, älskar sina föräldrar onda som goda och det har hon att brottas med.
Hon har att brottas med att rubriker, bloggar, människor i det blå vill att hennes pappa ska hängas, skjutas, ses som ett monster, är ett monster, ett djur som inte har rätt att leva... Det är inte lätt för en liten flicka att lära sig leva med det och det är inte lätt att försöka växa och läka och bli stor när så många redan har dömt ut henne från att någonsin kunna bli hel ifrån detta...
Jag förminskar verkligen inte brottet... Jag vill bara belysa en mer komplex bild än en flicka som blivit räddad och ett djur som inte borde få leva...
Det djuret är den som flickan ser och känner som sin pappa!
Kärleksdravel
6 juli 2007 15:04
Visst vill jag med säga att häng fanskapet eller nått liknande men efter att ha läst din blogg så vill jag bara säga FAN va bra sagt...Önskar fler kunde säga nått som sticker ut...Troligen kommer folk hoppa på en men det skiter jag fullkomligt i!
http://karleksdravel.bloggagratis.se
maria
6 juli 2007 15:18
Kärleksdravel: Tack! Visst har vi lust att säga mycket av det vi känner, vår maktlöshet inför sådant som händer och visst kommer det jag skriver inte falla alla i smaken men det är den lilla flickan jag tänker på...
trollpackan fundersam
6 juli 2007 15:47
Mmm, och någonting som jag funderar över är : var fanns mamman under alla dessa år? Varför lät hon honom flytta tillbaka hem efter ett fängelsestraff som han tydligen hade fått för att han hade utsatt barn för sexuella övergrepp? Med ett litet barn i huset? Och märkte hon ingenting under alla dessa år? Eller gjorde hon det och blundade? Då har flickan ännu mer att bearbeta...
http://trollpackan
maria
6 juli 2007 15:54
Trollpackan: Mmm, eller oxå så fanns inte mamman och då kan man ju än en gång börja fundera över socialtjänsten i landet...
Jag skulle tro att flickan just nu mest har att bearbeta allt ståhej som blivit så småningom när hon förstår vad som hänt så kommer det andra och då hoppas jag verkligen att hon inte ska behöva känna sig sviken av fler vuxna runt henne...
maria
6 juli 2007 16:44
Tack! crue Annika. Jag antar att det ibland kan vara svårt att se det så, oxå...
ella
6 juli 2007 17:02
Manen har varit dömd för sexbrott tidigare, mamman lämnade över vårdnaden till honom trots att h on visste om hans historia. Det är vad jag läst tidigare. Vet inte om det stämmer.
http://livetefter.blogspot.com
maria
6 juli 2007 17:33
Ella: Jag har för mig att det stämmer... Det säger ju i alla fall att mamman inte är att räkna med. Men det är inte vad inlägget relaterar till utan det perspektiv jag valt är just att detta odjur är ändå någras pappa och vad vi än tycker och känner så känner förmodligen inte de det nu... De är för små...
Annelie
6 juli 2007 19:27
Jag är också en som spytt gall aöver detta och måste med lite skamsna ögonsäga att jag inte belyst detta.För visst är det så, det ärhennes pappa som hon älskar på sitt sätt, samtidigt som hon inte kan förstå den andra biten, den hon vet att han gjort fel.
Tragiskt är det hur som helst. Samhället får aldrig sluta reagera, men dom måste lära sig hur dom ska hantera sådana här tragedier.Flickan kommer behöva bearbetning jämt skulle jag tro. Det är ju något som kommer finnas i hennes undermedvetna i resten av hennes liv.Förhoppningsvis kommer hon att klarad et bra.Ha en fin kväll/kram
http://rospinglan.blogg.se
maria
6 juli 2007 19:50
Annelie: Inte behöver du ha skamsna ögon!!! Jag har försökt i de forum jag valt att delta att hålla en saklig ton på grund av flera orsaker...
1. Jag har tillbringat 4 år på universitet i lärandet om att se till alla perspektiv och helheter, den komplexa bilden.
2. Jag har arbetat med sjuka människor som har gjort fruktansvärda saker mot sina små barn men som med behandling och under medicinering är det enda deras barn vill ha...
3. Jag har själv varit utsatt som barn och har inte behövt gå igenom rättsväsende och undersökningar, kanske därför jag kunnat sätta egna ord och värderingar på det...
Flickan har i dag förmodligen mest jobbigt med att hon inte förstår vad som har hänt och allt ståhej kring det... Upp mot tonåren kommer hon att få problem, hur stora dessa blir beror nog mycket på hur mycket andra idag och under utredning lagt i hennes mun och värderat situationen åt henne, vilket tyvärr händer att man gör...
Ha en fin kväll/stor kram!!!
maria
6 juli 2007 20:33
Annelie: Inte strör du något salt i sår inte, vännen... Jag talar om det när jag vill och det kan ofta vara tillfällen när man minst anar det, då stör det mest... Bara för att jag vill stampa skammen, som andra bär, i marken, jag vill att de ska lyfta sina huvuden och vara stolta över sina jag, de har inget gjort fel, det har andra...
Det har gått så många år Annelie så jag tänker mest på det i arbetsammanhang och då för att finna lösningar... Och när det dyker upp sånt här förstås...
Stor kram på dig oxå, vi se´s nog imorgon!!!
Elisabeth
6 juli 2007 21:29
Ett inlägg som berör mig djupt... och får mig att se saker i lite annorlunda perspektiv! Du har en alldeles unik förmåga att se saker ur flera synvinklar.. och sätta dem på pränt!
Jag undrar om det inte är så att man medvetet, eller omedvetet väljer bort barnet i en sådan här situation helt enkelt för att det smärtar för djupt att försöka se, och förstå det lilla barnets skada och trauma. Man omvandlar sin smärta för barnet till ilska mot förövaren istället! Ilska är ju som bekant lättare att hantera än sorg!
Jag vet inte... jag bara spånar! Men du måste nog vara den starkaste människa jag lärt känna - som kan ta en tragisk barndomsupplevelse...vända den/och genom den visa på andra sidor av livets tragiska mynt!
TACK snälla snälla för att du fanns... jag visste inte det - men nu vet jag..!
Ha det gott..
Kram..
http://himlastigen.blogspot.com
maria
6 juli 2007 21:46
Elisabeth: Jag blir så rörd av flera orsaker när jag läser din kommentar så att jag tåras...
Dels för att du på ett så obeskrivligt vackert sätt sätter ord på varför det ibland blir så mycken ilska och hat samt rädsla... Vilket du fångar på pricken...
Dels för att du istället för att tycka att jag förminskar pappan ser att jag vill se det lilla barnet. Tack för det!
Ja, jag är nog stark men som jag skrev i ett mail till en god vän igår så fick alla dessa känslor som människor hade om denna pappa mig på svaj och jag undrade: Vad är det för ett skitliv jag har haft? Hur mycket ska man behöva ta i ett liv? När jag då blivit hel i ett avseende var det därför jag skulle bli sjuk??? och så vidare...
Jag försöker dock att alltid se helheten och den är stor hos oss alla...
Du vet ju Elisabeth, att jag beundrar dig något grymt ( för att använda mina söners uttryck) och jag är så glad över jag ramlade över dig!!!
Stor kram på dig
och jag hoppas att du känner dig lite bättre till mods nu än under ditt sista inlägg...
maria
6 juli 2007 22:39
Ella! Det är ok... hm, ja, ja, det jag skriver är ju inte så viktigt i sammanhanget, hm, ja.*skämt* Jomen kommentarerna, de är viktiga... Utan dem är det inte samma sak!!!
Men om du klarar att tänka till över själva inlägget så är du välkommen att prova igen...*skratt*
Kram på dig
Arga Mamman
7 juli 2007 10:51
Du är så klok Maria... Men visst är det väl kanske så att livets hårda skola är det vi lär oss mest av...? Okunskap är väl det som gör att vi döma ut en annan människa totalt. Det finns så många olika aspekter att ta ställning till här - pappan har ju också varit en liten pojke en gång och vad fick han gå igenom då månne? Vad har gjort honom till den trasiga människa han är - kapabel att begå så vidriga brott... Sorgligt är det. På fler än ett sätt...
Kram till dig!!
http://www.argamamman.blogspot.com
Lakrisalen
7 juli 2007 10:55
Jo, visst är det så! Att det finns nyanser i det här för barnen som är utsatta. Det som är frustrerande i sammanhanget är att reabliliteringen för dessa män är oerhört svår och nästan omöjlig. Man känner ju instinktivt att man inte vill att de ska ge sig på fler barn.
http://lakrisal.bloggagratis.se
maria
7 juli 2007 11:02
Visst Lakrisalen!!! Det är svårt att rehabilitera/bota dessa saker och inte vill man att de ska ge sig på fler barn men oavsett botad eller inte så är det fortfarande flickans pappa och kommer att så vara livet ut. Det är väl den balansen som blir så svår...
maria
7 juli 2007 11:08
Arga Mamman: Visst är det så att livets hårda skola lär oss mycket. Det är i regel okunskap och som Elisabeth uttryckte så klart i sin kommentar, rädsla, oförmögenhet att se barnets sorg i de olika aspekterna för att det smärtar för mycket, lättare att ta ut det i ilska över förövaren...
Jag läste något om att man bedömt mannens barndom som okej, fast det är ju min barndom oxå... Något är det ju som får en att passera alla vettets och förnuftets gränser, eller hur? Frågan är nog vad???
Det är sorgligt och jag önskar att jag visste vad som gör skillnaden mellan att förbli trasig av detta eller hel och kanske än starkare vilket man ju ofta kan bli av motgångar... Jag vet ju inte varför en del blir det och andra skadade för livet...
Kram på dig!!!
Gisan
7 juli 2007 11:15
Jag håller fullständigt med Elisabeth i hennes åsikt om ditt fantastiska sätt att få ner orden. Trots allt du gått igenom, eller troligtvis p g a det, har du förmågan att hjälpa så många andra. Jag är en av dem du hjälper otroligt mycket. Det hoppas jag att du märker?! Men jag vill heller inte vara en "börda" för dig. Kramar...
http://gisan.blogg.se
maria
7 juli 2007 11:26
Gisan: Tack!
Inte blir du någon "börda" för mig, jag gör det jag kan och förmår... Kan det vara till hjälp så är jag glad. Hoppas att du får en bra dag att bli bortbjuden på nu! Kramar!!!
maria
7 juli 2007 11:40
Nej, Gisan, lite i skolan då men jag förstår inget när de talar, det vet jag.... Kramar
Hannele
7 juli 2007 12:39
Sjuka männsikor... Bra att vi skriver om dem, men... jag vill inte lägga energi på dem. Offren ska veta, att det aldrig är deras fel, de ska få allt stöd och hjälp. Barnen ska lära självförtroende, kunna säga "nej". Vi ska aldrig klaga på barn, som... är "stökiga". Vi vet inte orsaken.
http://hannelesparadis.blogspot.com
maria
7 juli 2007 13:05
Hannele: Jag kan nog förstå hur du menar, för mig är det annorlunda så länge man inte försöker komma underfund om det sjuka så finns det kvar och skördar offer...
Självklart ska barnen ha stöd men på sina villkor... Och det har du såå rätt i Hannele att vi klagar gärna på stökiga barn men vi är inte alltid lika duktiga på att försöka ta reda på orsakerna till stöket...
maria
9 juli 2007 09:26
Solgul: Tack!!! Det behövs många perspektiv i såna här saker!!! Kram!
Babbelmoster
25 augusti 2007 12:08
Du har skrivit ett bra och intressant inlägg här. Nu är det så att även jag är utsatt för incest, jag känner fruktansvärt mycket i såna här fall, för jag kan verkligen sätta mig in i barnens olika känslor. Jag har något att referera till själv. Har ju varit med om samma sak eller likande åtminstone! För min egen del har jag aldrig älskat min far .... han var en djävul - ursäkt men det är sant! Jag har hatat honom i hela mitt liv! Han har förstört för så många i min familj! Han är inte värd att kallas för pappa eller far! Nu är det längesedan han dog, endast 40 år gammal - men mina känslor har inte förändrats. Tänker bara med avsmak på denna personen. Han har sårat mig nåt såååå fruktansvärt! Jag blev en hel person tack vare mina morföräldrar och moster! Som hjälpt mig mycket. Att kunna bearbeta allt det som jag varit med om. Jag var endast 5-6 år då detta uppdagades - vet inte när det startade! jag berättade för min mormor om allt och pappa häktades - blev dömd till 4 års fängelse och att aldrig få ha några döttrar hemma! Vi är tre systrar och tre bröder i min familj. Jag kan skriva hur mycket som helst om detta - men nöjer mig med detta just nu. Har skrivit ett inlägg i en annan blogg som jag har om just detta. Kanske lägger in det i min bloggagratis blogg.
Men visst - det är svåra frågor och mycket känslor som poppar upp och kanske olika för olika människor!!
Kan inte undgå att känna hat när jag läser om män/kvinnor som begår övergrepp mot barn!! Det är en stark känsla som jag bara får då!!!
http://www.babbelsidan.bloggagratis.se
Babbelmoster
25 augusti 2007 13:08
Hej igen Maria! Och tack för din kommentar hos mig och din berättelse om dig själv. Först vill jag säga att du får publicera min kommentar - det gör inget för mig!
En annan sak också som jag kanske skulle förtydliga lite i min berättelse, det är att ingen har planterat detta hat mot min egen far i mig. Ingen har någonsin försökt att påverka mig på detta sättet. Utan det är min egen känsla mot honom som har fått komma till tals och bidragit till detta hat som jag känner för honom. Dock skall sägas också att detta hatet aldrig har påverkat mig till att bli någon bitter och sur och hatisk människa i övrigt. Är en väldigt glad, humoristisk och positiv människa. Och detta tack vare mina morföräldrar och min moster! Det är nog mycket deras förtjänst skulle jag tro! Jag kan inte undgå att bli så påverkad när jag läser om sånt här ... Det berör mig väldigt djupt. Många av dessa barn får ju aldrig heller någon hjälp att komma över - om man nu någonsin helt kan det - men i alla fall hjälp - alla behöver få hjälp - bara att kunna prata om detta hjälper oerhört mycket ... så har det varit för mig! Och som du skrev i din kommentar hos mig, att barnen också förstår att det inte är deras fel! Som tur är så bleknar ju vissa händelser med tiden och känns inte alltid lika djupa och svåra, men som sagt - dom ploppar upp till ytan igen när man läser om sånt här! Och visst är det tur att det pratas mycket också om dessa saker. På min "tid" skulle det hyssas om och inte pratas högt om det. Det var tabu! Vansinnigt var det. Jag kan aldrig minnas att jag har haft någon faderskänsla mot min egen far! Aldrig ... och det är ju hemskt egentligen att man har gått miste om nåt så grundläggande hos ett barn!! Men det är min fars fel - inte mitt fel! Jag är utan skuld till "min händelse" i min barndom!
Tack för att du ville dela med dig och att vi fört den här dialogen idag, betyder alltid mycket att få "prata" ... många varma kramar från Babbelmoster i norr!!!
http://www.babbelsidan.bloggagratis.se
maria
25 augusti 2007 13:30
Babbelmoster: Jag svarar dig här nu... Jag förstår, ditt hat är något som växt i dig och med all rätt!!!
Jag fick oxå det här hatet men inte förrän jag började komma upp i tonåren och den sexuella biten kom in i livet och jag kunde inte förstå mina egna reaktioner inför så mycket... Det har jag, precis som du, arbetat med själv och jag tror att du, precis som jag arbetat med det bland annat genom att tala om det, att inte vara tyst och bära själv...
Jag hatade länge och kunde tom dagdrömma om att få göra slut på den j-n... Sen hände något, det hatet fick mig att i stort hata män, generellt och så kunde det inte få bli... Så då blev det mer arbete med mig själv och idag tror jag att jag är i princip hatfri och det är skönt för mig, för hatet förtärde även mig och satte käppar i hjulen för mig...
Att inte hata betyder inte att jag inte tycker att det är avskyvärda handlingar och att det borde helt enkelt inte kunna hända... Sen har jag satt mig in en hel del i prostitutionens värld (åh, nej, inte själv, genom att läsa) och även i pornografins värld (jaja, genom forskning och annat läsbart) och jag har förstått hur mycket sjukt som göds genom dessa två stora industrier, så dit har jag riktat min aversion och min kamp... Jag ser pedofiler som sjuka människor som behöver vård och ja, fakstiskt kastrering men medicinsk och inte frivillig utan kontrollerad sådan... Men hjälp behöver de för att vi ska slippa att just de skördar fler offer och det är där tyngden borde ligga att hindra att skörden av offer fortsätter eller ökar...
Barnen de ska ha all tänkbar hjälp men inga vuxna som ska stoppa i dem de vuxnas definition på vad som skett eller de vuxnas ord (tro mig sånt sker ofta...), barnen måste få sätta egna ord och beskriva sina egna känslor inför det som hänt dem och det är där jag vill att resurserna ska ökas enormt... Barnen måste få undersöka sig själva i detta och läkas i sin egen takt inte i samhällets normtakt! Barn måste få tid på sig, precis som en treåring inte kan förklara en känsla och måste få växa till för att klara det så måste dessa utsatt barn bemötas och tro mig det är barnet jag sätter i första rum...
Jag tackar ig oerhört för att ha delat med dig av detta och tycker precis som du att vad bra att vi kom att ha denna diskussion idag och som du säger, prata, det är inget man kan sluta göra om detta, andra och sina egna känslor och upplevelser, det är ett arbete som måste fortgå även hos sig själv...
OCH Babbelmoster... Det är helt rätt, DU har inte gjort något FEL, annan har gjort FEL MOT dig!!! Det är aldrig, aldrig, någonsin barnets fel!!!!
Stora kramar på dig ifrån en annan babbelmoster i mitten av landet!!!
